Att skriva kritik: ett försök

Vad för slags litteraturkritik vill vi ha? Detta vi syftar såväl till författare som till läsare och kritiker, såväl poeter som prosaister och essäister, och så vidare. Frågan är naturligtvis inte ställd, som om valet av kritik vore ett val mellan färdigförpackade produkter. Den gäller snarare den evig-gamla konflikten mellan aktualitet och potentialitet – eller det enkla och det sig utvecklande – och gör sig gällande i många sammanhang utöver litteraturkritiken. Men någonting i kritiken gör den ändå mer känslig för frågeställningen. Kanske har det med kritikernas förhållande till tidningarna att göra; redaktionen, anställningarna och medielogiken gör säkerligen sitt för att påverka vilka möjligheter en litteraturkritik har att förändra sig. Kanske har det med offentligheten i stort att göra – en offentlighet som växer och växer och väser, samtidigt som vår uppmärksamhet på sin höjd har tänjt sig lite, blivit lite lite snabbare. Oavsett vad det finns för anledningar till att kritiken – som en av få skrivande praktiker – håller fast vid några få, stelnade former, så är en diskussion om på vilket sätt kritiken kommer utvecklas utan tvekan värd att föra.

Går det att skriva kritik som inte utger sig för att vara en domare – kanske inte ens en kännare – utan snarare förhåller sig till kritiken som ett riktigt skrivande? Finns det någon chans att använda sig av det snabba, snärtiga recensionsformatet – och ändå veckla ut texten, snarare än att förse den med en etikett, en dom eller ett bifall? På vilket sätt påverkas dagskritiken av att det redaktionella arbetet inte enbart är upp till kritikern i fråga, utan måste förhålla sig till en idé om det aktuella som kritikens primat? Den här texten svarar kanske inte på några av de här frågorna, men den innebär i alla fall ett litet försök att skriva någonting.

Jag minns inte min första kyss. Naturligtvis kan jag gissa mig till ungefär när och var och med vem. Men jag kommer ändå inte ifrån hur ställd jag kände mig, när jag för några år sedan fick frågan av en bekant. Tyst och skinande förvirring! Hade jag ens tänkt på det en enda gång sedan barndomen? Kanske säger det här någonting om mig och min uppmärksamhet. Eller så talar det bara för att kärleken inte är en särskilt kronologisk eller ordnad sak – där det första alltid innehar förstaplatsen – utan snarare en rörig, vibrerande massa.

Kanske är det också denna frånvarande uppmärksamhet som Sven Lindqvist antyder när han, i inledningen till En älskares dagbok skriver: ”Jag har aldrig skrivit om kärleken”. Han tycker sig främst ha sysslat med andra saker – litteratur, politik, konst, resor, vad vet jag – inte kärleken. Men – och detta är ett avgörande men – han talar ju osanning! Hela En älskares dagbok utgår nämligen från just skrivelser om kärleken, dagboksanteckningar och brev, från barndomen och det tidiga vuxenlivet.

Det första jag tänker på, när jag hittar En älskares dagbok på Antikvariat Drotten i Visby, är

Kärlekens samtal av Roland Barthes. Det är två böcker som liknar varandra i mycket; den genomgående manliga blicken, användningen av figurer och fragment, de ständiga litteraturhistoriska utvikningarna. Stoffet skiljer dem dock åt. För Lindqvists bok utgår ju från författarens egna dagböcker, medan Barthes på ett helt annat sätt låter de egna erfarenheterna flyta samman med den diskursiva plats – det älskande subjektets plats – som han vill frammana. Barthes talar om att han lånar det älskade subjektet sin ”kultur”, i utbyte mot att bilderna som hör till honom lösgörs, medan Lindqvist binder fast de egna formuleringarna, skärskådar de och lägger ut dem så tydligt som möjligt.

Det faktum att Lindqvist väljer det öppet biografiska innebär också, att han inte förmår undvika de ögonblick av analys som följer dagboksutdragen. Den vuxne Lindqvist kommenterar då och då de unga uttalandena, och binder på så sätt också samman de lösryckta inläggen. Det rör sig alltså inte enbart om en framställning, utan också en genealogi, ett slags personlig begreppshistoria.

En älskares dagbok är nämligen inte bara en bok som ställer frågor om kärleken i stort, utan framför allt ett försök att förstå det egna kärlekslivet – dess fröjder och förutsättningar, dess uppkomst och, som Lindqvist säger, dess ”sällsynta möjlighet” till livslång överlevnad .

En stor del av boken griper, genom att det bygger på just barndomens tankar, också in i samhällsutvecklingen. Lindqvist skriver så att säga på två håll, både på 40-talet och på 80-talet, och kan därmed skönja vissa samhälleliga förskjutningar, normer som fallit undan eller uppkommit, synsätt som blivit förlegade, och så vidare.

Inte minst gäller det könsrollerna och synen på sex. Det sexuella framstår visserligen inte som befriat eller oproblematiskt från Lindqvists senare blickvinkel – han tycker fortfarande att samtiden lider av en ”anonymitet” som är djupt skadlig för kärleken – men däremot tror han sig själv ha förstått någonting under årtiondena. ”På porrfilmsduken”, skriver Lindqvist, ”tänks inga tankar, känns ingen gemenskap.” Erotiken står för honom inte, om den binds till verkliga människor, i kontrast till det intellektuella.

Förhållandet mellan författare och samhälle är fullkomligt annorlunda hos Barthes. Han vill just komma bort från ”symptomen” hos ett specifikt subjekt, för att i stället kunna presentera en strukturell plats. Där Lindqvist, sin poetik trogen och med avstamp i Vilhelm Ekelunds rättesnöre – att en författare inte skulle ”nedskrifva en sats som man ej själf lefvat, pröfvat” – skriver om just sin kärlek, försöker Barthes ge läsaren möjligheten att bli en marionett, att låta det älskade subjektet på rent strukturellt vis tala genom läsaren. Inget objekt som ställs framför läsaren, utan en bok som ska vara som att följa med i en rörelse eller en gest.

Och är inte detta den grundläggande frågan, så att säga bakom kärlekstemat, i både En älskares dagbok och Kärlekens samtal? Nämligen: På vilket sätt framställer man, utan att presentera? Hur gör man för att inte bara visa läsaren ens stoff, utan också verkligen låta någonting mötas och omformas? Kanske genom att avleda ens uppmärksamhet med ett gäng dagboksutdrag.