Fjärde advent: Tidens slut

Den brittiske logikern C. D. Broad hävdar i Scientific Thought (1927) att framtiden till skillnad från nuet och det förflutna inte finns. Det förgångna har ägt rum och nuet håller på att äga rum. I den meningen är dessa temporala kategorier verkliga. Framtiden, däremot, existerar inte. Följaktligen utökas verkligheten med ett nytt lager vid varje ögonblick. Men därigenom har det förgångna och nuet samma form av vara enligt Broad. De existerar på samma sätt och i lika grad. ”Nothing”, kan vi läsa i Scientific Thought, ”has happened to the present by becoming past except that fresh slices of existence have been added to the total history of the world. The past is thus as real as the present. On the other hand, the essence of a present event is, not that it precedes future events, but that there is quite literally nothing to which it has the relation of precedence.” Verkligheten – “the sum total of existence” – är alltid växande genom att nuet tränger in i det kommande. Det är inte framtiden som bryter in i det som är utan det förlidna utökas i varje ögonblick genom nuet. Tid är blivande.

A time cone ending up in a star cluster (Stable Diffusion)

Frågan uppstår dock om det är verkligheten som är kumulativ och därmed förändras genom begynnelsen av något nytt eller om varje begynnelse sker inom verkligheten. Med andra ord, kan verkligheten förändras eller sker förändringar i verkligheten? Finns det en eller flera verkligheter och därmed tider? Broad är nära att ställa denna fråga när han tidigare i boken avfärdar tanken att: ”The changes of things are changes in Time, but the change of events or of moments from future, through present, to past is a change of Time. We can hardly expect to reduce changes of Time to changes in Time, since Time would then need another time to change in, and so on to infinity.” Om vi följaktligen hävdar att händelser kan förändras från framtiden, genom nuet, mot det förgångna kan vi säga att verkligheten förändras snarare än det enbart sker förändringar inom en och samma verklighet. Förändringar sker utifrån detta perspektiv inte bara i verkligheten utan verkligheten  – ”the sum total of existence” – kan förändras och detta innebär för Broad att tiden kan förändras. Men om tiden kan förändras måste vi hävda att det finns olika tider (eller temporaliteter om man vill använda ett tjusigare ord) och därmed är vi inte långt ifrån att hävda att framtiden i någon mån är - och till och med kan ha verkan på det förgångna.    

I Svenska Akademiens ordbok relateras advent till (Kristi) ankomst och tillkommelse. Advent tycks således utmana (eller utmanas av) Broads förståelse av framtidens ickeexistens eftersom vi redan vet vad som ska komma. Advent är en ankomst av en ny verklighet från framtiden som vi redan känner till. Denna nya verklighet tycks dock inte ha trängt undan den gamla, tillsynes obönhörligt växande, existens som Broad fångar konturerna av på ett förträffligt sätt: ”The sum total of existence is always increasing, and it is this which gives the time-series a sense as well as an order. A moment t is later than a moment t’ if the sum total of existence at t includes the sum total of existence at t’ together with something more.” Advent är därför, paradoxalt nog, ankomsten av en framtid som inte är ny. Man skulle kunna säga att advent innebär slutet på tiden som obönhörligt blivande. Advent är ankomsten av det som gör tidens gång gammal. Detta sker förvisso genom tillkommelsen av en annan tid, en tid så ny att skillnaden mellan t och t’ inte längre är irreversibel, då denna andra tid som uppenbarar att tiden inte är en utan flera medför en förändring av tiden och av verkligheten. Det finns inte längre en enda totalsumma för existensen utan flera. Men denna bifurkation av tiden till flera tider är precis som Broads blivande ett sätt att ge vår verklighet mening och ordning.

Idén om ankomsten av en framtid som i viss mening redan är ordnar vår temporala verklighet och ger den mening genom att hävda att tiden som blivande kan ta slut. Tiden kan börja vila. Tidens slut är därför tidens slut som produktion och blivande och dess förvandling till ankomsten eller tillkomsten av en förändring av snarare än i verkligheten. Men om tiden måste ordnas behöver även advent ett mottagande – det som förändrar tiden måste välkomnas. Bara på så sätt blir tidens slut till en verkligt ordnande och meningsgivande kraft. I den meningen bidrar vi själva till att leva kvar i det blivande som aldrig kan vara öppet en förändring av tiden. Låt oss tala klarspråk: så länge vi uppfattar förändring som förändring i tiden är vi följaktligen stängda för tidens slut som advent innebär, och vem kan säga att vi är öppna för ankomsten. Vi är förvillade av tidens gång till att tro att förändring enbart kan vara något som äger rum i tiden. Men vi sentida börjar å andra sidan bli trötta på denna produktion av nyhet och kanske kan vår spleen öppna oss för advents budskap: ankomsten av en framtid som kan förändra tiden själv. Vi vill inte längre ha något nytt. Vi vill göra tiden arbetslös. 

Mårten Björk