Bland de ofödda – metafysik och apokalyptik i Lennart Sjögrens poesi

Det är en förtrollad värld som möter oss i Lennart Sjögrens (f. 1930) författarskap. Ända sedan debuten i slutet på 1950-talet har den öländske poeten profilerat sig som en landsbygdens författare, med texter som ofta utspelar sig i kustlandskap, med hav och vatten som viktiga aktörer. Den natur vi möter här är inte stum eller död – tvärtom verkar själva materian vara besjälad av en närvaro som rör sig strax under ytan, gör verkligheten flytande, gåtfull och ibland hotfull. Gäddor, grävlingar, gäss, hönor, stenblock, löv, vågor tiggare, barn och åldringar talar till oss och till varandra i en ständigt pågående och gränsöverskridande interaktion som på ytan påminner om den animistiska spiritualiteten, men kanske snarare bär spår av vad David Bentley Hart omväxlande brukar benämna vedantisk och nyplatonsk metafysik: en kosmologisk vision inom vilken världen förstås som en lång utandning från (och en pågående inandning i) en gudomlig källa. Utan att vara en uttalat religiös författare framträder hos Sjögren en värld som inte regeras av mekaniska och kausala samband utan av andar och ljusgestalter som styr och stör de naturliga skeenden och som öppnar blicken mot det som ligger bortom. Sjögren talar om dessa besökare som ”de ofödda” – de varken döda eller levande – och indikerar därmed en sorts utomvärldsliga intelligenser vars närvaro endast kan skönjas genom rörelserna i den naturliga ordningen. I Dagen före plöjarens kväll (1984) skriver Sjögren exempelvis: ”Så ofta tänker jag på dem / som ännu inte inträtt i det synligas värld / mera på dem än de nyss döda” och att ”de ofödda tränger på, de står som i en stor hungerkö och bara väntar på att någon vagn skall bli ledig. Vinddraget driver dem. Ibland kan de likna en stor och ung björkskog som en storm trycker till marken. De verkar då sakna egen vilja. Men vem driver då stormen?”

Dessa icke födda får naturen att kränga, gör den gåtfull och mystisk. De kodifieras genomgående av Sjögren på olika sätt – ibland som goda, ibland som neutrala, ibland som hotfulla. I Ormens tid (1992) tar de skepnaden av djurandar och älvor som svävar över jorden som en invaderande armé, som väntade de på att ta form: ”Om de ofödda – mest om de ofödda / när de i omätliga skaror närmar sig jorden. / Några har hökars ansikten / några lärkors / de mera fisklika finns bland dem / som frömjöl låter de sig sås ut / över jorden.” I Kopparkrukan (1987) är de änglar som ibland längtar efter ”det Synliga”, slår människor ur balans och föder den verklighet vi kallar materiell: ”ödlor, nötväckor, husmöss, epilobium, högt starrgräs, blixtnedslag, torka och orkaner.” De angeliska existenserna verkar ibland vara livsformer utan egen agens som får sitt berättigande av något större, en obeskrivlig gåta som i Sjögrens diktning ofta, likt anlade han en fenomenologisk ansats, kallas Intet. Detta Intet existerar som en levande utsida som innesluter den materiella skapelsen (Sjögren talar ofta om världen i traditionella termer av just skapelsen), penetrerar och upplöser de distinktioner vi vanligtvis rör oss med. De gestalter – både levande och ofödda – som han skildrar rör sig ofta vid gränsen och ifrågasätter denna gräns. Precis som de ofödda längtar efter att träda in i det synliga drivs vi av ett begär att träda ut. I Dagen före plöjarens kväll beskrivs hur vi vill bort från ”den mekaniska tidsåldern”, från den kärlekslösa timme där sönderfallet råder och i stället stilla våra ”begär bland det övergivna.” I Fårmannen (1999) längtar den åldrade enstöring vilken romanen kretsar kring, efter en verkligare och lyckligare värld där hans älskade väntar på honom: ”Det var bortom medlidandet. Det var något som han kunde känna vissa nätter när han låg vaken och vinterhimlen gnistrade in genom fönstret. Det främmande såg på honom, det viskade: Du når oss inte, men vi är här. Kommer du inte hit snart?”

Mot bakgrund av denna förtrollade värld är Kalla mig Noa (2017) anmärkningsvärd. Inte främst för att Sjögren på ett tydligt sätt anknyter till den bibliska föreställningsvärlden, den har alltid funnits närvarande genom de symboltyngda djuren (exempelvis fisken och ormen) och explicita meditationer över gammaltestamentliga gestalter som Israels förste monark, Saul, utan för att den magiska kosmologin här är som bortblåst. I centrum för handlingen står en desillusionerad Noa som i efterhand berättar om sitt liv, den stora översvämningen och vad som hände efter det att vattnet hade sjunkit undan. Till skillnad från den bibliska föregångaren har han förlorat såväl familj som tro och självaktning – världen är tom, meningslös och en arena för kamp. Här finner vi ingen animalisk metafysik eller oroande närvaro av ofödda existenser: i stället framträder en lagbunden verklighet som den rationelle och osentimentale protagonisten, likt en modern och sekulär Prometeus, betraktar. Inga gudar talade om för Noa att bygga sin ark, han gjorde enbart bruk av sitt eget förnuft, men cyniskt låter han myterna om den gudomliga inspirationen till företaget fortleva eftersom människorna behöver något att tro på. Inga andliga gestalter eller animerade ting vill relation. Ingen sträcker sina händer över gränsen. Noa är lämnad åt sitt eget öde, besviken på sig själv och på den han blivit.

Noas intellektuella och emotionella apati får sin förklaring av det ur-trauma som framträder genom huvudpersonens berättelse. Under färden med arken möter den överlastade båten vid ett tillfälle en flotte med tre nödlidande. De utsatta griper efter relingen, ber om hjälp och försöker ta sig ombord. Och Noa berättar: ”Med beräkning slog jag emot kvinnans knogar / som grep vår reling / jag krossade dem / jag slog bortom besinningen / vi slog alla, vi räddade våra liv / vi dömde deras liv till döden.” Det är minnet av denna ursorg, detta svek mot den universella kärleken, som hemsöker den postapokalyptiske Noa och rider honom som en självförebråelsens demon: ”Vi teg, vi ropade, sen teg vi åter / vi vände oss in emot oss själva / där var rummen också tomma.” Sjögren illustrerar därmed den moderna människans predikament – en tillvaro utan nåd där den starkes rätt råder och omsorgen om den egna gemenskapen trumfar självutgivande kärlek och universalistiska ambitioner. Noa, denne representant för en mänsklighet berövad sin tro och oskuld, kan aldrig förlåta sin överträdelse och drar sig tillbaka in i sitt förhärdade hjärta, avskärmad från alla meningsfulla relationer med omgivningen.

Visserligen finns det små antydningar till ljusning som när duvan (vilken Noa enligt Genesis sänder ut på rekognosceringstur) återvänder med en kvist i munnen eller när de överlevande, efter flodens tillbakadragande, inledningsvis förenas i harmoniskt samförstånd: ”vi drömde om den nya staden / utan murar / vi alla skulle bygga.” Solen blir de överlevandes funktionelle Gud och regnbågen tecknet för att en utopi där alla förenas kan etableras i världen: ”Vi byggde hoppets land!” Men hoppet går snart miste och krigets, gränsdragningarnas murbyggandets tid återvänder. Jag har ”bränt och skövlat” erkänner Noa och Sjögren beskriver hur mörkret sänker sig över världen och hur den regnbåge ”som en gång / lyste över vår nya strand” nu lyser ”över slagfälten som dödens båge.” De gudar Noa hade tillbett visar sig vara beläten, de som dolde sig i regnet, de som fordrar offer. Genom dessa stumma gudars tystnad och Noas eget handlande i enlighet med den starkes rätt har en annan dyrkan – dyrkan av den egna förmågan – framträtt som den enda metafysiska lagen. Han har reducerat sig själv till en avbild av de avbilder han var satt att tillbe: ”jag blev själv ett beläte”, en gudomlighet som tror sig ha makt över liv och död och som snart kommer dö medan ”belätet kommer att bestå”. Fatalistiskt och innesluten i sig själv inväntar Noa nästa katastrof och sin egen död.

Det är här som intrycket av att dikten är en kritisk skildring beslår läsaren. Sedd i ljuset av Sjögrens tidigare produktion kan Kalla mig Noa ses som en gestaltning av en mänsklighet som genom att ge efter för kampen om ”detta enda liv”, för att tala med Martin Hägglund, och det nedkämpande av den andre som ett sådant liv oundvikligen medför, har stängt sig för den verklighet som överskrider oss. Därmed är även hoppet om en bättre värld utsläckt. Noa är helt enkelt en representant för den moderna människan – hon som likt exorcisten har drivit den andliga närvaron på flykt från världen. Givet den mytologiska klimatkatastrof som berättelsen faller tillbaka på illustreras även en mänsklighet som inte längre kan eller vill arbeta för planetens överlevnad. Noa blir på detta sätt representanten för en art som berövats tron på politisk försoning och universell solidaritet – en tillvaro utan rum för utopi.  

Att författaren själv tvekar att skriva under på en sådan död värld antyds i avslutningen där den åldrade Noa uppsöks av en budbärare som berättar om den potentiella existensen av goda gudar:  ”om världens gränser vet vi inget / men om du kommer till ett främmande land / där folket tror på gudar / skall du endast närma dig de goda gudarna / de som inte fordrar något offer.” De gudar som Noa tillbett och övergett är hämndens gudar som budbäraren förklarar vara ”dåliga speglar med sprickor i / av folkets egen sorg / och drömmar om en hämnd.” Efter detta reverserade Feuerbachska avfärdande av hämndens gudar som projektioner av mänsklighetens egen uselhet får budbäraren frågan av Noa om det då alls finns några gudar, varpå budbäraren genmäler:

jag har ett annat svar till dig. 

Du talade om floden
och alla de som vattnet tog
om de som överlevde, byggde städerna
och började det nya kriget.

Det är en synvilla du lever i
den grymmaste av drömmar
och den har bundit dig så hårt
att ingen annan än du själv kan få dig fri
jag tvivlar att du orkar. 

Ändå vill jag berätta för dig
om en flod som inte flyter
om murar som inte kan byggas
det är mitt ärende
om det berättar jag.

På detta sätt undviker budbäraren att tala om ”gudarnas” eventuella existens men bekräftar en bättre värld än den som Noa i sin fatalism och bitterhet kan se. Det är en tillvaro bortom tid och förändring – en evig värld utan murar och skiljelinjer. Här framträder den platonska metafysik som de tidigare böckerna vittnat om och som bejakar en idéernas värld, en transcendent verklighet, ett himmelrike, som uppenbarligen kan skicka såväl ofödda som budbärare till mänskligheten. På ett sätt som leker med möjligheten att budbäraren kan ha varit såväl Jesus som Sokrates (båda avrättade för sin övertygelses skull) upplyser Sjögren om att han senare ska ha ”dödats för sin tystnads skull / för att han inte dyrkat den stadens murar / han kommit till. ” I de avslutade stroferna kallar en viskande röst, ”hans älskades röst”, på den döende Noa, varpå han i en lång dödsrossling utstöter: ”Så bortom trösten full av tröst och vila / så nära nu den hand som stryker ut / vad ögon, öra, mun berättat / det var jag aldrig förr. / Mitt namn var Noa / jag bär det inte mera.” 

Intrycket av Kalla mig Noa som en modernitets- och civilisationskritik styrks av den kontrastverkan som beslår läsaren när hon öppnar Regnbågen (2024). Att de båda verken står i ett särskilt inre samband och kan läsas i ljuset av varandra antyds av det faktum att regnbågen enligt den bibliska mytologin sattes på himlen av Gud som ett löfte till Noa att aldrig mer låta ”vattnet bli till en flod som utplånar alla varelser” (1 Mos 9:15).  Här återvänder den förtrollade och mytologiska världen på ett nästan övertydligt sätt. Boken kan bäst beskrivas som en utdragen eskatologisk vision, en himlafärd under vilken vi får ta del av författarjaget (eller rättare sagt ”vi-ets”) skådande av de yttersta tingen. Regnbågen, enhetens och förbundets symbol, skrivs i boken fram som en utbredd fiskstjärt vilken bildar en stege ut mot det som överskrider det synliga, det som Sjögren, trogen sin motvilja mot gudsbegreppet, kallar Intet. Hos Sjögren blir regnbågen det som överbryggar alla isolerade delar till en enhet (”och ingen av oss var längre ensam”) och förenar människor och djur till en helhet symboliserad av träden, den uråldriga symbolen för evighet och tidlöshet.

Sjögren återvänder ideligen till talet om seendet. Genom upprepandet av ”vi såg” skriver han in sig i den genre som löper tillbaka till Gamla testamentets profetiska litteratur – inte minst Daniels bok – men även evangelisten Johannes apokalyptiska uppenbarelser på Patmos. Sjögren skriver:

Vi lånade varandras ögon
och vårt seende växte, vi tog in världen
vi såg de som gick över regnbågen
vi var där själva
vi var bland dem som reste
Regnbågen sänkte sin trappa mot oss
vi steg upp på den
Vi kom från det möjliga
mot det omöjliga reste vi.

Detta förändrade seende indikerar inledningen på ett uppstigande genom de himmelska sfärerna där även hörseln inbegrips i skeendet. Våra psykopomper hör en röst ”från ett annat håll” och ljud som inte var ljud i ”vanlig mening” utan ”ljud som uppstår / när världar föds och rasar”. I en scen som påminner om Uppenbarelsebokens bildspråk tecknas en vision av den stora sammansmältningen, föreningen och uppgåendet i ljuset. Det är en vision av den stora återställelsens dag, den dag då den process som den kristna traditionen har benämnt som apokatastasis ska fullbordas, den dag, för att tala med Paulus, då Gud ska bli allt i alla: ”Bländade steg vi fram / förbländade / och namnen föll / så som kläder faller från kroppen / inför en annan årstid / Nakna utan namns förklädnad / till sist också / utan kropps förklädnad.” Sjögren beskriver därmed hur de, precis som Noa ovan, träder in i en verklighet utan namn eller kroppsliga identitetsmarkörer – den stora evigheten, en värld där ”tiden visade på sin klocka / och lät den falla ner från bron / i vattnet som var djupare än vatten”. Det är en eon bortom eonerna där tiden själv ropar att den inte längre existerar: ”Alla lyfte de sina huvuden fria / det var en glömska bortom glömskan / de var omskapta kunde man säga / mördaren gick intill den mördade. / Allt var en upprättelse / utanför tiden.” I linje med sin tidigare produktion inbegrips även djuren i denna omskapelse. Världen är en höna och höken den ondska som hönan i visionen överskuggar. I ett gigantiskt menageri paraderar fjärilar, steklar, maskar och myggor. Hästar och gräshoppor: kosmos återställs därmed, allt enligt det nyplatonska schemat, till sitt pre-lapsariska tillstånd – till det Eden som existerade innan fallet. Sjögren skriver svindlande vackert med ett evangeliskt bildspråk om den fullkomliga revolution som detta tillstånd innebär, där

de stumma får talets gåva
och de talande lär sig stumhetens språk 
När de döva får hörselns gåva 
och de hörande lär sig tystnadens tal
Så också med de blinda och de seende
med de rörliga och de orörliga
Och de gick alla in i den nya världen
och de igenkände alla i det annorlunda
varandras ansikten.

Här kan vara värt att stanna upp peka på den sista gåtfulla formuleringen. Den kan läsas som att det är just det som är förändrat i den andres ansikte som gör att de känner igen varandra. Formuleringen arbetar bakåt, in i tiden, och talar om hur det främlingskap som vi upplever inför den andre i tiden just kommer sig av att vara materiell och skapad varelse. Det är först när vi ”omskapas”, när vi går från skapat till ”oskapat” tillstånd (för att använda en ordvändning från Mäster Eckhart), när vi träder in i evigheten och förlorar våra världsliga och individuella kännetecken som vi verkligen kommer att känna igen varandra.

I denna slutliga sammansmältning sammanfaller vi även med det gudomliga varat – eller rättare sagt: det gudomliga varat (och därmed vårt eget egentliga vara) utgörs av just denna sammansmältning till det Ena. Detta blir tydligt när Sjögren skriver att detta paradis är en plats utan domare – ”vem skulle då vara den dömande / och vem skulle vara den dömde?” Samtidigt kan han inte avhålla sig från att antyda en kvardröjande externalitet i form av en röst som kallar dem längre in och högre upp. Denna röst kan förknippas med det Intet som Sjögren vill tala om i stället för Gud, men vad som är intressant är att han i Regnbågen inte tillskriver detta icke varande vad den brittiske religionsfilosofen Denys Turner har beskrivit som negativitetsmetaforer som frånvaro, brist eller mörker. Tvärtom är Intets hemvist – den plats dit endast de absolut rena kommer – behäftat med en ljusmetaforik, dess hemvist beskrivs som ljusets slätt:

Runt den vita slätten
tömt på det vi kallat liv
och som vi tyckte tommare än ökensanden
syntes en grön bård av träd som dricker vatten
men vatten fanns där inte
vår föreställning om träden fanns där inte
ändå visste vi att i Intet var det grönskande 

Vid gränsen till den vita slätten måste berättarna stanna. Precis som Vergilius i Divina Commedia behöver göra halt vid paradisets portar får de, som endast är besökare bland de himmelska vidderna, ännu inte träda in bland de heliga och Sjögren antyder att det endast är de som verkligen lidit i livet som får vandra i det vi med Michel de Certeau kan kalla den vita extasen. I stället möter vi en rad scener som kommenterar den världsliga existensen – exempelvis en gris med ”slaktpistolens hål i pannan” som talar ”med milt leende” om sig själv som en universell syndabock och om hur mänskligheten alltid föraktat och använt svinet som offer för att blidka ödet. En av de längsta dikterna ägnas åt en syn där en stor fisk talar på ett sätt som vittnar om en särskild teologisk betydelse. Fisken berättar att han har besökt intets hav, ”hos de fördömda” och blivit ”flådd och uppäten på kejsarens fat.” På detta sätt indikeras att fisken, denna urgamla kristna symbol, skulle kunna vara en allegori för Kristus som enligt den kristna berättelsen sprättades upp i sidan av de romerska soldaterna (flådd av den kejserliga armén) och steg ned till dödsriket för att predika för de fördömda. Fisken överskrider alla fysiska begränsningar. Han är född av sig själv och därför oförmögen att dö. Han ”är varken stor eller liten” utan ”tillhör det som inte mäts.” Han informerar oss om att han ”varit med om att störta världen” och att han simmat bland levande och döda, i dåtid och framtid. Fisken har fött en ny tidsålder, eller snarare – i fiskens kropp finns den nya värld i vilken allt det gamla förenas:

Med min fena klöv jag den gamla tiden
simmade bortom den
med de mördade och med mördarna
samlade i min kropp
reste vi vidare genom sandlagren
till de vita sjöarna längst i norr
där solen om vintern lagrar sitt ljus.  

Fisken är bortom tiden, rummet och rörelserna. Den ”tillhör ingen av de nu levande arterna” den är bortom språk och ord, samtidigt som den deltar i dessa uttryck. Fisken delar våra villkor men låter sig inte naglas fast – den är främlingen som genom beröringen attraherar och förvandlar oss som vore det ”en kärleksnatt i sin begynnelse / ett knappt synligt sår lämnar jag kvar”. Fisken väcker vår passion, men drar sig undan när vi vill besvara beröringen: ”En stund stod den stilla / såg oss / såg genom oss / Överge inte er väntan.” I en slutlig teofani återger författarviet, innan de sjunker tillbaka ner genom sfärerna, en scen som bär den apofatiska traditionens negativa bildspråk. De ser en varelse som ”var helt annorlunda / mot det vi tidigare sett”:

Den var utanför måtten
och kunde inte kallas stor eller mindre
den ägde en annan makt 

Den steg emot oss

Den kunde komma ur en storm
som nu beseglat sig själv till tystnad
ur den tystnaden talade den till oss

Jag finns ej
och därför ser ni mig idag
ty jag försmår
det som ni menar med att finnas
och att inte finnas.  

På detta sätter träder en mystisk gudsbild i förgrunden där det gudomliga är både existerande och icke-existerande, det ärdet som finns och har därmed själv en existens som inte sammanfaller med det vi vanligen förstår med existensbegreppet. Det är först när jag skriver det här som jag inser att Regnbågen kan läsas som den avslutande delen av en aligherisk trilogi där Kalla mig Noa beskriver ett inferno – en värld utan Gud – och Regnbågen tecknar paradiset. Det skulle i så fall kunna innebära att Grenverket (2019) kan förstås som Sjögrens reningseld, hans purgatorio. Misstanken styrks av de väntande och transformativa stämningar som vilar över diktsamlingen – en särskilt sorts liminalitet där växtligheten håller på att slå ut och istapparna växer fram i mötet mellan hettan och kölden. Världen beskrivs som ett tillstånd mellan tiderna där verkligheten håller på att träda in i en ny och bättre existensform. Stenarna på stranden väntar på att kastas tillbaka i det vatten som en gång spolade upp dem, hjärtat värker av lust att överskrida sina invanda gränser, stiltjen innan vinden vänder, påpekandet att vi lever i ”dvalornas land”. I en av dikterna skildrar Sjögren en dans macabre av vanställda, ”snedvuxna” varelser, människor, djur och väsen som inte passar in som ännu inte ”betraktas som samhällsvarelser” eller ännu inte blivit födda, drar ut mot havet och de ”friare vattnen”. I den dikt som bär bokens titel i sig beskriver Sjögren livet i termer av ett grenverk ”där det lövade och avlövade / finner kortvariga frister mellan årstiderna” och det varandet som infångat ”mellan hettan som inte går att / uthärda / och kylan som ingen gått levande ur”. Grenarna sträcker sig – i sina ständiga växlingar och flämtningar av livstecken – mot en okänd himmel och mot den evighet som står bortom det förgängliga: ”Vi längtar efter det bestående / men vet inte vad det är.”

Och kanske är det så som vi, slutligen, ska förstå Sjögrens samlade litterära produktion, som en skildring av en värld präglad av lidande och sönderfall men också av glädje och skönhet. Livet är trots allt, för att alludera T. S. Eliot i Ash Wednesday, ”en kort genomresa där drömmar möts / den drömmärkta skymningen mellan födelse och död” och kanske kan Sjögrens förtrollade värld just ses som ett sådant passagerum genom vilket allt ”existerande” passerar på väg mot sitt sanna förverkligande. Som en värld stadd i omskapelse, en verklighet som väntar på att gå från sitt skapade tillstånd till ett oskapat sådant. Och kanske kan den trilogi som jag här har velat teckna förstås som den åldrade poetens egen förberedelse inför inträdet i det hemland som han hittills endast har fått skåda genom diktarens blick, det ljusets land som han kallar Intet.

 Peter Karlsson