Utan människohand: Erik Peterson och Emmanuel Levinas om de icke-dominanta händernas liv

Vi publicerar här en vidareutveckling av en tidigare text om händernas liv enligt biblisk antropologi och evolutionsbiologi. Texten är skriven för tidskriften Subalterns sista och avslutande nummer, som bland annat kommer att innehålla översättningar av Emmanuel Levinas och Giorgio Agamben.

***

”Och om din högra hand förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig.”

Matteusevangeliet 5:30

Mitt under covidpandemins härjningar publicerade ett kinesiskt forskningsteam en undersökning i Scientific Report under rubriken: ”De flesta tar på sig själva med sin ickedominanta hand”. Forskarna visade att högerhänta framför allt rör sig själva med den icke-dominerande vänsterhanden. Vänsterhänta, å andra sidan, tar främst på sig själva med högerhanden. De kinesiska forskarna undersökte filmer från övervakningskameror i ett doktorandkontor. Med hjälp av övervakningsstatens närmast outsinliga resurser analyserades händernas beteenden för att i framtiden kunna få medborgarna att vara mindre smittspridande. De kartlade med stor precision den icke-dominanta handens rörelsemönster över kroppens olika ytor. De följde denna oregerliga extremitets koreografi över ansikte, hals, läppar, näsa, hår och axlar och underströk att vi använder den icke-dominanta handen för att beröra vår kropp långt fler gånger per minut och timme än den dominanta handen. Medan den dominanta handen likt en tapper tjänare fullför sitt ändamålsenliga värv smyger den andra i väg på upptåg över värdkroppen. Det tycks råda en sorts anarki i våra kroppar då våra lemmar är underkastade olika viljor och arbetar för skilda mål. 

I enlighet med god forskningssed undvek dock akademikerna denna typ av somatisk spekulation. De såg inget krig hos våra lemmar. De betonade istället att studiens resultat blott visade handlingsmönstren hos studenterna på kontoret. Kanske ser handrörelser annorlunda ut hos barn eller äldre? Kanske är doktorander en ovanligt odisciplinerad kohort vars kroppar inte formats av arbetslivets monotoni? Kanske varierar händernas rörelser mellan yrkesgrupp, kön och kultur? Framtida studier bör dessutom överväga en mer omsorgsfull ”uppdelning av handen, t.ex. genom att avgöra vilken del av handen (de fem fingrarna, handflatan och handryggen) som berör en specifik yta” på kroppen. Likväl tycks det som att undersökningen indikerar förekomsten av en antropologisk konstant. Vi tar på oss själva oftare med vår icke-dominanta hand än vår dominanta.

Vi verkar under alla omständigheter vara mer medvetna om vad vi gör med våra dominanta händer. De sätter takten för tillvaron. De förbinder oss med världen. De fungerar kanske på sätt och vis som tallkottskörteln gjorde enligt en betydande men omstridd fransk filosof. Denne tänkare delade i en klassisk meditation om filosofins första principer in naturen i två divergerande plan. Ett plan av i tiden och rummet utsträckta ting, såsom alla fysiska kroppar, och ett annat plan av icke-utsträckta ting såsom abstraktioner, idéer och tankar. Men han insisterade, såsom de flesta dualister före och efter honom, på förmedlingspunkter i denna spruckna värld. Ett plan öppnar sig för ett annat och de lägre nivåerna behövs för att vi ska kunna förstå de högre. De senare beskrivs trots allt med de spatiala och fysiska begrepp – plan, nivåer, ting – som de påstås överskrida. Även verbet överskrida har i slutänden enbart en analog mening. Den bärande idén med dualism och annan form ontologisk pluralism är att det utsträckta och icke-utsträckta är uppblandade i en natur som inte kan reduceras till en enda substans, eller föras tillbaka på en första eller förklarande princip. Naturen är ett problem som måste förklaras eftersom den inte är homogen och ren utan heterogen och uppblandad. Den är inte en utan flera.

Våra dominanta händer inkarnerar denna förvirring då vi inte bara är medvetna om deras rörelser utan kan styra och planera dem. Genom att vara arbetsinstrument med kausal påverkan på vår omvärld är de en förmedling mellan det materiella och icke-materiella. Den dominanta handen är en öppning mellan det utsträckta och icke-utsträckta. Den fungerar som ett verktyg som sätter planer i verket och förverkligar specifika ändamål. Den dominanta handen är det nödvändiga instrumentet för att vårt inre tankeliv ska få en obestridlig effekt i rummets och tidens utsträckta existens. Varken Uri Geller eller Mark Zuckerberg befriar oss från den dominanta handens instrumentella och ändamålsenliga kausalitet. Det är fortfarande händer som applåderar när Geller böjer silverbestick framför förundrande blickar. Det är fortfarande fingrar som knattrar när Zuckerbergs horder av anställda bygger ett elektroniskt intermundia där vi likt epikuréernas gudar ska kunna vila från det fysiska arbetets vedervärdiga olycka. Det är fortfarande den dominanta handen som verkställer våra planer och intentioner. Men om det är den icke-dominanta handen som rör sig över våra kliande, lidande och efter smekningar längtande kroppar är hela den kännande kroppen ett vibrerande organ för det icke-utsträckta medvetandets värld. Den mänskliga kroppen verkar vara en slags inkarnation av två naturer i en levande person. Man skulle kunna låna terminologin från kristologin och säga att den fysiska världens utsträckta och den icke-utsträckta medvetandevärldens natur möts i en hypostatisk förening. Den icke-dominanta handens rörelser indikerar att inte bara den hand som styr och ställer har ett uppdrag. Den icke-dominanta handen har ett eget kall.

Det kinesiska forskningsteamet var helt ointresserat av varför vi smeker oss instinktivt med våra icke-dominanta händer. De förundrades inte av att deras forskning uppenbarade förekomsten av ett omedvetet liv – ett liv som vi i någon mån saknar kontroll över och som följaktligen är ett tecken på att våra lemmar genomsyras av olika viljor, skilda ändamål och avvikande önskningar. Om naturen är sprucken innebär det givetvis att mycket i den också är uppdelat och uppblandat. Ett möte mellan skilda krafter. Svaret på frågan varför vi låter våra icke-dominanta händer röra sig över våra kroppar tycks dessutom vara uppenbart. Vi smeker oss med dem för att vi arbetar, eller kanske mer specifikt leder arbetet, med den dominanta handen. Det är som om våra icke-arbetande, så att säga icke-demiurgiska, händer har ett annat mål och syfte. De älskar vår kropp och vår förmåga att känna, det som länge kallades själen, långt mer än våra dominanta händer. De senare söker sig ut i världen för att arbeta, bygga, och förändra och följaktligen för att få oss att bli varelser som först och främst försöker äga och överleva. De icke-dominanta händerna lystrar däremot till andra makter. Denna skillnad implicerar enligt många religiösa traditioner att det råder ett krig i våra lemmar. Den messiasfigur som enligt de kristna är Gud själv uppmanade oss till och med att stympa den dominanta handen om den leder oss fel: ”Och om din högra hand förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig.” Den mosaiska lagens ”öga för öga , tand för tand, hand för hand, fot för fot” vänds här mot den som är döpt av eld och vatten. Den som iklär sig Kristi kropp måste vara beredd att bedriva ett krig mot sina gamla lemmar. De nytestamentliga texternas återkommande diskussion om denna strid i våra kroppar visar i slutänden att varje människa och inte bara monarken – som medeltida politisk teologi skulle hävda genom att betona att konungen både har en egen kropp och en samhällskropp – har två kroppar.

Det är en truism att vår arts framgång till stor del handlar om handens evolution och än mer dess förvandling till ett böjligt organ som använder stenar, grenar och datorer och mobiltelefoner som förlängningar av våra kroppar. En renässansfilosof som Giordano Bruno betonade att det var handen och inte förnuftet som skiljde människan från de andra djuren. Friedrich Engels kunde senare skriva i Naturens dialektik att när ”handen efter tusentals års kamp till slut var helt skild från foten och den upprätta gången slutligen uppnåtts, då var människan distinkt skild från apan och grunden lagd för utvecklingen av artikulerat språk och hjärnans våldsamma utveckling, som sedan dess skilt människan från apan med en oöverstiglig klyfta. Handens specialisering betyder verktyget – och verktyget betyder den speciella mänskliga verksamheten, människans omdanande påverkan på naturen, produktionen.” Andra djur, fortsätter Engels, har också verktyg. Men den mänskliga handens anatomi är till synes designad – eller ska vi säga feldesignad? – för att hantera verktyg och på det sättet omforma naturen i relation till våra intressen. Den framstående brittiske primatologen John R. Napier, som kanske främst är känd för sin fascinerande studie om yetier och sasquatcher i myt och verklighet, har visat hur specifika grepp bestämt handens evolution. Han beskrev utvecklingen av precisionsgrepp respektive maktgrepp hos våra urfäder och relaterade dem till olika handgrepp användbara för att kasta föremål och klubba ned någon eller något. Napier undersökte helt enkelt hur den dominanta handens heroiska försök att omvandla världen till en natur i vilket människan kan arbeta och leva bestämde vår arts evolutionära utveckling. Senare studier av de paleoantropologiska bevisen stärker Napiers tes. Handens och i förlängningen hela människans evolution hade inte varit möjlig utan våra förfäders bruk av grenar, stenar och annat som redskap. Makt- och precisionsgreppen skapar det väldiga verktygslandskap som också möjliggör allt det vi uppfattar som ting användbara för reflektion och vila: konst, musik och filosofi.

Handen blir därigenom arbetets produkt, och med dess adaptation till denna nya dominans av världen domesticeras vår art av den civilisatoriska utveckling som gör människan till ett arbetande väsen. Hon lägger världen under sig med hjälp av flinta, stål och kod. Vi fängslar oss själva i ett högteknologiskt sanatorium som vissa av Tellus rika nu leker med tanken på att överge för andra himlakroppar. Men ändå, trots denna naturliga utveckling mellan precisionsgrepp och maktgrepp, är det ytterst få som är dubbelhänta. Vi orkar och vill inte arbeta med den icke-dominanta handen. Om vi följer den bibliska tankegången att det råder en kamp i våra lemmar skulle man kan kunna säga att den icke-dominanta handen vittnar om en annan form av skaparförmåga. Den uppenbarar att människans kropp, om vi ska tro den bibliska skapelsemyten, var formad av Guds händer som knappast kan sägas vara arbetande. Tidig judisk och kristen teologi underströk i antropocentrisk anda att ordet räcker för att skapa världen men att skapargudens händer behövs för att forma Adams och Evas lekamen. Våra icke-demiurgiska händers oduglighet är ett tecken på vad som är gudomligt hos människan, denna paradisiska varelse, genererad av jordens slem och gudomlig andedräkt, som blev en arbetande varelse först genom fallet ut ur Eden. Paulus insisterade på att de ringare och oviktiga delarna av den mänskliga kroppen har en särskild rang: ”Ögat kan inte säga till handen: ’Jag behöver dig inte’, och inte heller huvudet till fötterna: ’Jag behöver er inte.’ Tvärtom, också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga, och de delar av kroppen som vi inte tycker är fina, dem gör vi så mycket finare, och de delar vi skäms för omger vi med så mycket större anständighet, något som de anständiga delarna inte behöver. Men när Gud satte samman kroppen lät han de ringare delarna bli särskilt ärade, för att det inte skulle uppstå splittring inom kroppen och för att alla delarna skulle visa varandra samma omsorg.” Det är inte den dominanta handen som gör oss till människor. Det är den odugliga handen som kräver större värdighet. Vi måste lära det högre i oss tjäna det lägsta. 

Kanske är det den icke-dominanta handens oförmåga att använda en hammare, att bygga hem, odla och plantera, och i slutänden att stjäla elden från gudarna, som är det sant gudomliga med vår art. Vi skulle inte kunna leva utan de dominanta händernas underverk. Men om vi inte blir medvetna om våra köttstumpars tvetydiga natur kan vi inte förstå deras implicita teologi och politik. Den tyske teologen Erik Peterson (1890-1960) noterade detta när han diskuterade händernas lapsus in i syndens värld. Han påminde om att uppståndelsen enligt Paulus inte är formad av någon arbetande människohand: ”Vi vet att då det tält som är vår jordiska boning rivs ner har Gud en byggnad åt oss i himlen, en evig boning som inte är gjord av människohand.” Peterson påminner oss också om Paulus ord att vi blivit avklädda våra gamla kroppar och börjat få nytt skinn i Kristus:  ”I honom blev också ni omskurna, inte med människohand, utan med Kristi omskärelse, då ni avkläddes er syndiga natur.” Iklädda denna nya kropp kan vi börja leva bortom den dominanta handens imperativ som inte minst visat sig i behovet att med händernas hjälp täcka den nakna kroppen. Den nakna kroppen är den kropp som kastats ut ur det paradisiska tillstånd i vilken människan enligt Petersons tolkning av skapelseberättelse inte kände till något arbete. Men därmed var Adam-Eva också oskuldsfullt omedveten om sin otäckta natur. Peterson relaterade de bibliska spekulationerna om handens dubbeltydiga natur till det han beskrev som klädedräktens teologi och noterade i en av sina texter: ”Frågan om människans förhållande till klädedräkten är inte i första hand ett moraliskt problem . . . utan ett metafysiskt och teologiskt problem. Frågan om människans förhållande till klädedräkten berör de mest centrala sanningarna i den kristna tron i allmänhet och det är därför hopplöst om man hoppas kunna lösa en i grunden metafysisk och teologisk fråga med ett moraliskt resonemang.” Den moraliska problematiken kan nämligen inte på egen hand överskrida den värld som gör att vi behöver dygd och moral, med andra ord regelverk som skiljer dåligt från bra, farligt från ofarligt, dött från levande, och i slutänden vän från fiende. ”Människan i paradiset bar inga skapade kläder”, skriver Peterson i sin exeges, ”inte ens skapade kläder som tillhörde hennes ’dygder’. Dygder kunde likväl bli människans ’habitus’. Den övernaturliga rättfärdigheten var hennes plagg. Oskulden och odödligheten var hennes klädedräkt. Därför är uppenbarelsen av kroppslig nakenhet alltid samtidigt en uppenbarelse av bristen på rättfärdighet, oskuld och odödlighet.” Den nakna kroppen är den kropp som behöver ikläda sig den dominanta handens värld för att överleva. Det är den kropp som lärt sig att ormen kan bita och förleda. Det är den kropp som inte har råd med oskulden och som ständigt måste välja mellan det goda och det onda.

Den nakna kroppens brist, faktumet att den när som helst kan skadas och gå under, uppenbarar också vad Peterson beskriver som det rent funktionella: ”Människan befann sig inte bara i ljuset av den gudomliga härligheten, nej, hon var klädd i Guds härlighet. Men människan förlorade den gudomliga härligheten genom synden och blir nu en kropp utan gudomlig härlighet synlig i hennes natur: nakenheten i det rent fysiska, exponeringen av det rent funktionella, en kropp som saknar adel, eftersom kroppens yttersta värdighet löstes upp i den förlorade gudomliga härligheten.” När vi förlorar denna härlighet framträder det rent funktionella. Kroppen visar sig vara det som vi vet att den måste vara för att vi överhuvudtaget ska kunna överleva: en kropp som styrs av och följer den dominanta handens imperativ. Det kan därför tyckas rimligt att hävda att det är den dominanta handen, arbetets och den rena funktionens organ, som gör oss till människor. Den djupt antropocentriska tradition Peterson tillhör menar i stället att människans konungslighet kommer ifrån att hon är skapad till avbild av något som verkar bortom det rent funktionella och därför kan leva mot den typ av nytta som bestämmer varje makt- och precisionsgrepp. Varje människa kan försöka leva för något annat än arbetet för mat och kläder som vi behöver för att överleva. Detta är hennes väldiga rang då hon och inget annat speglar det gudomliga i all sin prakt: ”Se på fåglarna! De oroar sig inte över vad de ska äta. De behöver inte så eller skörda eller skaffa sig matförråd för er himmelske Far ger dem mat. Och ni är mycket mer värda för honom än de. Kan all er oro lägga ett enda ögonblick till era liv?  Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på liljorna på fälten. De bekymrar sig inte för sina kläder.” Arbete tycks enligt denna läsning av de bibliska texterna vara relaterat till rädsla: rädsla för arbetslöshet, för fattigdom, för att inte överleva. Och hoppet som ges är att vi kan finna ett annat sätt att leva om vi imiterar djuren och växterna.

Det Bibeln beskriver som ett syndafall blottar människan som en varelse som måste arbeta i sitt anletets svett. Kroppens ”nakenhet” måste täckas eftersom vi inte kan överleva utan klädesplagg. Kläderna indikerar därför vad Peterson beskriver som en metafysisk förvandling. Vi är plötsligt rädda. Rädda för att dö, rädda för att lida, rädda för att vara oälskade, rädda för att vi ska tvingas döda och mörda, rädda för att vi ska tvingas straffa de som dödar och mördar och rädda för de som straffar de som dödar och mördar. Vi är rädda för oss själva. Det moraliska perspektivet missförstår därför vad den nakna kroppen innebär enligt Peterson: ”Eftersom kroppen inte längre är oskuldsfull och oförstörbar, täcks den med ett klädesplagg.” Vi kläder oss inte först och främst för att betäcka våra könsorgan utan för att vi inte kan överleva nakna. Vi måste skydda oss från elementen och från varandra för att överhuvudtaget kunna leva. De bibliska texternas orubbliga realism visar att det är just för att vi är såväl själsligt som kroppsligt nakna som den dominerande handen bestämt vår utveckling. Peterson skiljer följaktligen den paradisiska kroppens otäckta natur från fallets nakna natur genom att betona att det nakna uppenbarar det rent funktionella. Paradiskroppen bestod av lager av lager av nåd, på samma sätt som naturen enligt detta tankesätt består av högre och lägre nivåer av nåd och natur, och smälte på sätt och vis samman med nåden som klädde den. Även här var det följaktligen kläderna som gjorde mannen. Den nakna kroppen som framträder efter fallet uppenbarar däremot vårt behov av skydd och framställer med all önskvärd tydlighet varför det råder ett krig mellan lemmarna. Vi är trots allt inte ens efter fallet enbart arbetande varelser. Några av oss är benådade nog att välja att – och än fler tvingas genom en annan mer katastrofal nåd att – leva som fåglarna och liljorna. De flesta av jordens invånare är fortfarande fattiga. Vi har två händer och den icke-dominanta handen söker sig i sin spontanitet bort ifrån den omedelbara nytta som den dominanta handen av ren nödvändighet vägleds av. Det är denna närmast metafysiska konflikt som klyver människan i två kroppar. Men striden kan få ett slut i denna värld om våra dominanta lemmar fylls av en annan makt.

Uppståndelsen och himlafärden har påbörjats och vi kan redan idag genom det de kristna kallar för andens eller Parakletens makt börja ikläda oss härlighetskroppen som ifrågasätter den dominanta handens envälde: ”Denna klädedräkt kan inte förloras. Det är inte den härlighet som täcker den första Adams ’oklädda’ natur utan den andra Adams härlighet. Den som iklädde sin gudomliga person i den ’exponerande’ mänskliga naturen och på så sätt ”slukade det dödliga i odödlighetens klädedräkt.’” Den nedre och högre världen är här förenade till den grad att vi inte längre kan skilja kropp och dräkt. Anden är tält och klädesplagg. Enligt en klassisk tolkning av den bibliska antropologin är kroppen ett plagg, vi klär oss inte bara i djurens skinn utan i människoskinn, och att bli döpt är att träda in i en ny kroppshydda: vi täcks av härlighetskött. Detta byte av plagg innebär enligt Peterson att världen omformas. Vi bor och klär oss i den på ett nytt sätt. Den dominanta handens funktionella herravälde trängs tillbaka av ett liv som följer fåglarna och liljorna. Ett sådant liv kan verka meningslöst. Är det inte det liv, kort, hårt och misslyckat, som inte leder till något resultat? Det arbetslösa liv som offras i sin desperata oförmåga att följa det funktionellas makt? Den bibliska traditionen försöker dock göra den icke-dominanta handen verksam och hyllar det och de som offrar och offras. De som interpelleras av den icke-dominanta handen har ett uppdrag: de vill göra de sista till de första och på sätt tvinga den dominanta handen att lyda den icke-dominanta. De vill få oss att inse att ”de ringare delarna” måste ”bli särskilt ärade” för att vi ska kunna vara gudomliga. 

Peterson är inte ensam om att formulera en kritik av handens herravälde. Emmanuel Levinas skriver i Totalité et Infini (1961): ”Handen begriper inte tinget för att den kan röra det på alla sidor på en och samma gång . . . utan för att den inte längre är ett sinnesorgan, ren njutning, ren sinnlighet, utan blivit bemästrande, dominerande, dispositionerande––vilket inte tillhör sinnlighetens ordning. Ett organ för att ta, för att att förvärva, som samlar frukten men håller den långt från läpparna, behåller den, sparar den, förvarar den i ett hem.” Handen slutar vara ett känselspröt som tar in rörelserna mellan världarna och blir ett bemästrande verktyg som bygger ett hem i denna värld. Den får oss att tro att vi kan behärska en natur som återgäldar våra försök till dominans med artdöd, skyfall och torka. Dessa katastrofer uppdagar den politiska och teologiska vikten av Levinas undersökningar av ”handens öde”. När den fransk-judiske filosofen analyserar våra händer som privategendomens organ polemiserar han mot de som hävdat att egendomen förlänger vår kropp. Vi äger inte vår nakna kropp, skriver Levinas: ”[D]en nakna kroppen är inte den ursprungliga egendomen”. Det är först när vi med våra dominanta händer bygger ett hem som är vårt och ingen annans som ägandet kan sägas uttänja vår kropp i tid och rum. Då blir också vår kropp vår och ingen annans: vi förstår inte att även kroppen är ett tält som vi kan lämna. Vi drivs istället av den fallna kroppens sårbarhet, dess exponering av det funktionella, mot ett hem i denna värld. Ett hem som alltför enkelt kan bli ett fängelse vi vill fly eller en plats som inte längre är öppen för de som tvingas lämna sin bakgrund och sitt vara.

Det är inte kroppen, något som vi alla bör se som något gott, ja, mycket gott, utan dess förvandling till en apparat som måste slåss för att överleva som gör att den enligt Levinas blir fångad av det han beskriver som ”handens öde”. Den arbetande och dominanta handens närmast ovärderliga kapacitet att bemästra, dominera och disponera avgör vårt livs inriktning. Vi kan inte backa ur denna irreversibla rörelse. Vi kan inte famla oss tillbaka till punkten där handen ännu inte blivit dominant. Vi kan inte vandra in i Paradiset igen. Vi kan inte bygga utopia. Men i och med att den dominanta handen är förbunden med det som planerar, tänker och mediterar kan den bemästras och böjas. Nivåerna i människan och den vidare naturen griper in i varandra. Det lägre höjer sig spastiskt mot det högre och det högre kan tygla det lägre. Allt är uppblandat i de väldiga hierarkier i vilka människan klättrar och därigenom kan det paradisiska rekapituleras mitt i denna värld om vi lever som fåglarna och liljorna. Nåd och natur vävs samman. Om vi underkastar arbetet kontemplationens och sabbatens makt kan handens öde förändras. Ord, berättelser och varningar besitter en svag makt i all sin vanmakt: en makt som om den blir tillräckligt kraftfull kan få allt det i oss som vill bemästra och betvinga att lära sig att tjäna, leva, leka.

Vi behöver emellertid varken filosofi eller teologi för att se hur det levande utgörs av långt mycket mer än våra dominanta händers kamp för herravälde. Arbetet har aldrig haft fullständig makt. Fallet har aldrig fått alla av Adams barn att förneka att vårt ursprung och mål är det paradisiska respektive himmelska. Livet utgörs också av de icke-dominanta händernas rörelser över kroppar. Allt det som till synes är utan ändamål, eller snarare allt det som har ett annat mål än det rent funktionella, kan få oss att förstå att det mest värdefulla i våra liv inte är format av någon människohand och inte heller kan monopoliseras av de lättjefulla klasserna. Sabbaten vilar inte hos de styrande eller mäktiga. Den bryter in som en avbrytande nåd hos de som arbetar. Den visar sig i något så enkelt som våra oregerliga händers rörelser över våra kroppar. Våra liv genomsyras till och med när vi är dömda till slaveri av något som inte är fullständigt exponerat för det funktionella. Det finns alltid något hemligt som inte är blottat eller hotat av det nakna. Det finns något i oss som vill klä sig i det gudomliga. Under vårt tunna människoskinn döljer sig det paradisiska. De kinesiska forskarna visar med all önskvärd tydlighet att våra icke-dominanta och icke-demiurgiska händer, även när vi arbetar och studerar, rör sig över våra kroppar fyllda av en annan passion än det biologiska öde som kallas överlevnad. Deras undersökning påminner om att vi inte hade klarat oss utan de stunder i våra liv då vi smeks av allt annat än arbetet och av så mycket mer än det våra händer rest över jordskorpan. De icke-dominanta händerna tycks därför lyda en annan, överskridande och högre, makt. En makt som uppenbarar möjligheten av en ny mening med våra lemmar. 

Mårten Björk