Tredje advent: Betlehems stjärna, kritiken och lovsången

I Viktor Rydbergs civilisationskritiska Vapensmeden (1891) är ljuset en av de viktigaste aktörerna. I centrum för romanen, vars handling är förlagd till reformationstidens Jönköping, står relationen mellan den åldrade vapensmeden och konstnären Gudmund och dennes vuxne son, teologistudenten Lars. Den förstnämnde står som en symbol för de gamla sederna – den ”hedniska och påviska vidskepelsen” – medan den senare genomgående förknippas med den frambrytande moderniteten, konkretiserad i luthersk ortodoxi. Där fadern gestaltar en livshållning präglad av en mytopoetisk sensibilitet som ser världen som genomsyrad av magiska krafter låter Rydberg sonen illustrera en existensform som i närmast totalitära termer vill ordna livet och verksamheten efter kodord som effektivitet, framåtskridande och instrumentell rationalitet. Ett av romanens mest avgörande kapitel – det sjunde – utspelar sig vid Vätterns södra strand där Gudmund och dottern Margit (tillsammans med harpolekaren och profetgestalten doktor Svante) en vacker sommardag lägger ut eka från den omsorgsfullt utsirade bryggan för att bege sig på en roddtur på sjön. I scenen skildras vad som närmast kan beskrivas som en ljusepifani där solens speglingar i vattenytan efterhand tillmäts en metafysisk betydelse. På den uråldriga sjöbodens vägg uppmärksammar sällskapet ett gåtfullt mönster av återspeglat solljus – ”krumelurer” – som vapensmeden menar sig ha ägnat större delen av sitt liv att försöka avbilda, men ständigt misslyckats med. Doktor Svante menar att smeden gör rätt i att försöka gestalta dessa mönster, just på grund av det är omöjligt, eftersom man ”endast så nått gränsen för det möjliga (s. 38).” Ljuset tillskrivs på detta sätt en förmåga att sätta betraktaren i relation med det gudomliga: ”det finns tydningar till allt i naturen. Naturen är Herren Guds stora sköna bildbibel. De fladdrande runorna på väggen erbjuder sig att tydas, men jag befinner mig så dum framför dem. Om de ändå kunde avmålas. (…) De äro hägringar från eldspjälorna kring lustgården, från kerubernas vaktande lågor, som stänga oss ute likväl som vinka oss att återvända (s.38).”  Det ljusfyllda rum som scenen på Vättern illustrerar blir på detta sätt, i enlighet med Rydbergs förståelse av den medeltida världsåskådningen, ett gudomligt medium för att kommunicera med människan och locka henne att återvända till sitt ursprung – Edens lustgård – genom ett mer fördjupat konstnärligt, andligt och intellektuellt liv. 

Det är i denna situation som en dikt ges oss, en dikt som Alice Tegnér något år efter Vapensmedens publicering tonsatte under rubriken ”Betlehems stjärna” och som de flesta identifierar genom den första strofen ”Gläns över sjö och strand.” Den framförs i romanen av Margit som, ackompanjerad av Svantes harpa, brister ut i ett spontant lyriskt utfall frammanat av den skönhet som det upplysta rum som omger protagonisterna förmedlar. I sången förbinds epifanin med den bibliska berättelsen om Jesu födelse där den ”strålande stjärnan” inte bara leder de visa männen till det historiska Betlehem – den leder oss alla ständigt tillbaka mot det paradis från vilket vi en gång har fallit. I en av de mindre kända stroferna i dikten läser vi: 

gångna från lamm och hem
sökande Eden, 
stjärnan från Betlehem
visar dem leden 
fram genom hindrande
jordiska stängsel
hän till det glindrande
lustgårdens stängsel.
Armar där sträckas 
dem,
läppar där viska.
viska och räckas dem
ljuva och friska

På detta sätt avtecknar Rydberg i poesins form den nyplatonska metafysik som han senare i romanen explicit diskuterar i relation till den yttersta frälsningen. Återkopplat till modernitetskritiken ställs Vätterns ljus i en kritisk relation till den nya tiden och kallar på en annan livshållning än den vars koordinater utgörs av planmässig kalkylering och framstegstro. I den värld som vapensmeden rekommenderar finns ”bara praeteritum, intet futurum, bara hågkomster, inga tankar på framtiden” och till skillnad från den nya tidens världsåskådning verkar romanen vilja orientera blicken mot det eviga ljus som presenteras av Gud i form av solens gläns över sjö och strand – avglansen av de mystiska eldslågor som ”vinkar oss tillbaka” mot vårt gemensamma ursprung. 

”Betlehems stjärna” blir därmed inte bara av våra mest älskade julsånger – den är en påminnelse om, och en estetisk gestaltning av, ett modernitets- och civilisationskritiskt etos. Genom att underkasta oss det universella ljus som alltid förmedlas genom, och samtidigt överskrider, plats, institution och person, leds vi bort från tidens mätande, vägande och orosdrivna kalkylerande. Förenade i vårt gemensamma begär efter enhet framträder därmed den sociala struktur som, för att alludera den svenska översättningen av vinhandlaren Placide Cappeau politiskt radikala text till Adolph Adams ”Minuit, Chretien!”, har förmågan att förvandla slav till älskad broder. Vad Rydbergs framställning pekar mot är en existens där vi under Betlehems stjärna förenas som syskon i lovsången av det bländande ljus som varken herre eller dräng kan höja sig över:

Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem. Och de skall vara kungar i evigheters evighet. (Upp 22:5)

Peter Karlsson