Sommaren 1954 sände Hessischer Rundfunk för första gången Carl Schmitts Gespräch über die Macht, en radiopjäs i dialogform med undertiteln und den Zugang zum Machthaber – ”och tillträdet till makthavaren”. Manuskriptet gavs ut i bokform samma höst. Texten publicerades i Subaltern, nummer 2 2013, i översättning av Martin Bergqvist.

En introduktion till texten av Hjalmar Falk publiceras också här.

Är ni lyckliga?
Vi är mäktiga!
– Lord Byron

Samtalets parter:

J. (en yngre årgång; frågande)

C. S. (svarande)

Intermezzot kan framföras av en tredje person.

J. Innan ni här talar om makten måste jag fråga er något.

C. S. Gärna, herr J.

J. Har ni själv makt eller ej?

C. S. Denna fråga är högst berättigad. Den som talar om makten bör först uppge sin egen maktposition.

J. Så! Har ni makt eller har ni ingen?

C. S. Jag har ingen makt. Jag tillhör de maktlösa.

J. Det är misstänkt.

C. S. Hur så?

J. För att ni då förmodligen tagit ställning mot makten. Ilska, förbittring, ressentiment är usla felkällor.

C. S. Och om jag nu tillhörde makthavarna?

J. Då skulle ni förmodligen ha tagit ställning för makten. Intresset för den egna makten och hävdandet av den är naturligtvis också en felkälla.

C. S. Vem har då över huvud rätt att tala om makten?

J. Det måste ni säga mig!

C. S. Jag skulle säga: kanske finns det ännu en position: den som tillkommer den osjälviska betraktelsen och beskrivningen.

J. Det vore väl då den tredje mannens roll, eller den fritt svävande intelligentians?

C. S. Intelligentia hit, intelligentia dit. Låt oss inte genast börja med sådana subsumtioner. Låt oss först försöka få korn på ett historiskt fenomen som vi alla upplever och genomlider. Utgången kommer att visa sig.

1.

J. Vi talar alltså om den makt som människor utövar över andra människor. Varifrån kommer egentligen den oerhörda makt som låt säga Stalin eller Roosevelt eller vem man än må nämna, utövat över miljoner andra människor?

C. S. I äldre tider hade man svarat: makten härstammar antingen från naturen, eller så kommer den från Gud.

J. Jag är rädd att makten för oss i dag inte längre framstår som naturlig.

C. S. Det är jag också rädd för. I förhållande till naturen känner vi oss i dag mycket överlägsna. Vi fruktar den inte längre. I den mån den som sjukdom eller naturkatastrofer inger oss obehag, hoppas vi snart besegra den. Människan – av naturen en svag varelse – har med hjälp av tekniken höjt sig väldigt över sin omvärld. Hon har gjort sig till naturens och alla jordiska varelsers härskare. De hinder som naturen i äldre tider kännbart reste för henne i form av kyla och hetta, hunger och nöd, vilda djur och faror av alla de slag, dessa naturens hinder ger uppenbarligen vika.

J. Det är sant. Vi behöver inte längre frukta några vilda djur.

C. S. Herkules stordåd framstår i dag som tämligen blygsamma; och om ett lejon eller en varg i dag skulle råka ta sig in i en modern storstad är det på sin höjd ett trafikhinder och knappt ens något som barn behöver vara rädda för. I förhållande till naturen känner sig människan i dag så överlägsen att hon kostar på sig att inrätta naturskyddsområden.

J. Hur är det då med Gud?

C. S. Vad gäller Gud har den moderna människan – jag menar den typiska storstadsbon – på samma sätt känslan av att Gud gett vika eller dragit sig undan oss. När Guds namn nämns citerar den normalbildade nuförtiden automatiskt Nietzsches uttalande: Gud är död. Andra, än bättre informerade, citerar ett uttalande av den franske socialisten Proudhon, som föregår Nietzsches uttalande med fyrtio år och säger: Den som säger Gud, han bedrar.

J. Om makten varken kommer från naturen eller från Gud, varifrån kommer den då?

C. S. Då återstår väl bara en sak: makten som en människa utövar över andra människor kommer från människorna själva.

J. Då är ju allt frid och fröjd. Människor är vi alla. Också Stalin var en människa; också Roosevelt, eller vem man än må nämna.

C. S. Det låter onekligen lugnande. Kommer makten som en människa utövar över andra från naturen, då rör det sig antingen om faderns makt över sin avkomma eller överläget genom taggar, horn, labbar, klor, giftkörtlar eller andra naturliga vapen. Faderns makt över sin avkomma får vi väl här bortse från. Kvarstår gör alltså vargens makt över lammet. En människa som har makt vore en varg jämfört med den människa som ingen makt har. Den människa som saknar makt känner sig som ett lamm tills hon å sin sida hamnar i det läge där hon får möjlighet att ha makt och överta rollen som varg. Det förtäljer det latinska ordspråket: Homo homini lupus. I översättning: Människan är för människan en varg.

J. Rysligt! Och om makten kommer från Gud?

C. S. Då är den som utövar den bärare av en gudomlig egenskap; han förnimmer med sin makt något gudomligt, och man måste vörda om inte honom själv, så likväl Guds makt som framträder hos honom. Det förtäljer det latinska ordspråket: Homo homini Deus. I översättning: Människan är för människan en gud.

J. Det är att gå för långt!

C. S. Kommer däremot makten varken från naturen eller från Gud, då utspelar sig allt vad makten och dess utövande beträffar bara mellan människor. Då är vi människor helt för oss själva. Makthavarna är gentemot de maktlösa, de mäktiga gentemot de vanmäktiga, helt enkelt människor ställda mot människor.

J. Så är det: Människan är för människan en människa.

C. S. Det förtäljer det latinska ordspråket: Homo homini homo.

2.

J. Självklart. Människan är för människan en människa. Endast därigenom att det finns människor som åtlyder en annan, ger de denna senare makten. Lyder de inte mer, upphör makten av sig självt.

C. S. Mycket riktigt. Men varför lyder de? Lydnaden är inte godtycklig, utan på något sätt motiverad. Varför ger människorna makten sitt bifall? I några fall av tillit, i andra av fruktan, ibland av hopp, ibland av förtvivlan. Alltid behöver de emellertid skydd och söker detta skydd hos makten. Från människans synvinkel förblir kopplingen mellan skydd och lydnad maktens enda förklaring. Den som inte har makt att skydda någon har heller inte rätt att kräva dennes lydnad. Och omvänt: den som söker skydd och mottar det har inte rätt att vägra lyda.

J. Men om makthavaren ger order om något rättsvidrigt? Då måste man väl vägra att lyda?

C. S. Givetvis! Jag talar dock inte om rättsvidriga, enskilda order, utan om ett samlat läge i vilket makthavaren och undersåten är sammantvinnade till en politisk enhet. Här är det så att den som har makten kan skaffa ständigt verksamma och ingalunda alltid omoraliska motiv för lydnaden: genom att bevilja skydd och en säkrad tillvaro, genom fostran och solidariska intressen gentemot andra. Kort sagt: samtycket ger upphov till makten, det är riktigt, men makten ger också upphov till samtycket och ingalunda i samtliga fall ett oförnuftigt eller omoraliskt samtycke.

J. Vad vill ni säga med det?

C. S. Med det vill jag säga att makten, även där den utövas med alla undersåtars bifall, likväl har en viss egen betydelse, så att säga ett mervärde. Den är mer än summan av alla bifall den erhåller, och också mer än deras produkt. Betänk bara i vilken utsträckning människan i dagens arbetsdelande samhälle är indragen i de sociala sammanhangen! Vi såg tidigare att naturens hinder ger vika, men just av detta skäl framrycker de sociala hindren desto starkare mot människan, och allt närmre. Därigenom blir också bevekelsegrunden för att ge makten sitt bifall allt starkare. En modern makthavare har oändligt större medel för att främja samtycket till hans makt än vad Karl den store eller Barbarossa hade.

3.

J. Menar ni att en makthavare nuförtiden kan göra vad han vill?

C. S. Tvärtom. Jag menar bara att makten är en egen, självständig storhet, också i förhållande till det samtycke som har skapat den, och jag skulle nu vilja visa er att den också är det i förhållande till makthavaren själv. Makten är en objektiv, autonom storhet, gentemot varje mänsklig individ som någonsin har haft makten i sin hand.

J. Vad ska nu objektiv, autonom storhet innebära?

C. S. Det innebär något mycket konkret. Gör klart för er att också den mest fruktansvärde makthavare förblir bunden av den mänskliga kroppens gränser, av det mänskliga förståndets otillräcklighet och den mänskliga själens svaghet. Också den mäktigaste människa måste, som oss alla, äta och dricka. Hon blir sjuk och gammal.

J. Den moderna vetenskapen erbjuder emellertid häpnadsväckande medel för att övervinna den mänskliga naturens hinder.

C. S. Förvisso. Makthavaren kan tillkalla de mest berömda läkare och Nobelpristagare. Han kan låta sig få fler injektioner än någon annan. Trots detta: efter några timmar av arbete eller utsvävningar blir han trött och somnar in. Den ohygglige Caracalla, den våldsamme Djingis Khan ligger då där som ett litet barn och snarkar möjligen än.

J. Det är en åsyn varje makthavare ständigt borde ha för ögonen.

C. S. Javisst, och det har också filosofer och moralister, pedagoger och retoriker ständigt skildrat med förkärlek. Vi ska dock inte dröja vid det. Jag vill bara nämna att den alltjämt modernaste av alla filosofer när det handlar om ren mänsklig makt, engelsmannen Thomas Hobbes, i sin statskonstruktion utgår från denna allmänna svaghet hos den mänskliga individen. Hobbes ställer upp det på följande sätt: Ur svagheten kommer faran, ur faran fruktan, ur fruktan behovet av säkerhet och därur återigen nödvändigheten av en skyddsapparat med mer eller mindre komplicerad uppbyggnad. Men trots alla skyddsåtgärder, säger Hobbes, kan var och en, i rätt ögonblick, döda vem som helst av de andra. En svag man kan hamna i det läge att han tar kål på den starkaste och mäktigaste man. På denna punkt är människorna verkligen lika, nämligen i det att de alla är hotade och i fara.

J. En klen tröst.

C. S. Jag var egentligen varken ute efter att trösta eller väcka oro, utan att ge en objektiv bild av den mänskliga makten. Den fysiska faran är dessutom blott den mest iögonenfallande och inte ens den vi möter i vardagen. En annan följd av den mänskliga individens snäva gränser lämpar sig än bättre för att visa vad det här kommer an på, nämligen det objektivt autonoma hos varje makt gentemot makthavaren själv, och den oundvikliga dialektiken mellan makt och vanmakt som varje mänsklig makthavare är inlåten i.

J. Jag kan inte ge mig in på dialektik här.

C. S. Vi får se. Den mänskliga individ som för ögonblicket har de stora politiska besluten i sin hand, kan ge uttryck för sin vilja endast under givna förutsättningar och med givna medel. Även den mest absoluta furste är hänvisad till sina rådgivares redogörelser och informationer. En stor mängd fakta och underrättelser, förslag och antaganden, tränger sig dag för dag och timme för timme in till honom. Ur detta böljande, oändliga hav av sanning och lögn, verkligheter och möjligheter, kan också den klokaste och mäktigaste människa på sin höjd hämta några droppar.

J. Där ser man verkligen de absoluta furstarnas glans och elände.

C. S. Man ser framför allt den mänskliga maktens inre dialektik. Den som håller ett anförande för makthavaren eller informerar honom, har redan del i makten, oavsett om han är en ansvarsfullt kontrasignerande minister eller om han på ett indirekt sätt vet att få gehör hos makthavaren. Det är tillräckligt om han förmedlar intryck och motiv till den mänskliga individ som för ögonblicket har beslutet i sin hand. På så vis är varje direkt makt omedelbart underkastad indirekt påverkan. Det har funnits makthavare som blev varse detta beroende och blev rasande och vansinniga. De försökte då informera sig på annat håll, i stället för hos sina kunniga rådgivare.

J. Säkert med rätta, med tanke på korruptionen vid hoven.

C. S. Förvisso. Men dessvärre råkade de därigenom in i nya och ofta groteska beroenden. Kalifen Harun ar-Rashid gick slutligen ut på krogarna i Bagdad, förklädd som en man av folket, för att få höra den verkliga sanningen. Jag känner inte till vad han fann vid och drack ur denna tveksamma källa. Fredrik den store blev med åldern så misstänksam att han talade öppet endast med sin kammartjänare Fredersdorf. Kammartjänaren blev på så sätt en inflytelserik man, om än han i övrigt förblev nog så trogen och lydig.

J. Andra makthavare knyter an till sin chaufför eller sin älskade.

C. S. Med andra ord: framför varje rum av direkt makt uppstår ett förrum av indirekt inflytande och kraft, en närhet till örat, en korridor till makthavarens själ. Det finns ingen mänsklig makt utan detta förrum och utan denna korridor.

J. Man kan emellertid förhindra mycket maktmissbruk med förnuftiga inrättningar och författningsbestämmelser.

C. S. Det kan man, och det bör man också göra. Men ingen så klok institution, ingen så uttänkt organisation, kan helt eliminera förrummet: inget raseriutbrott gentemot kamarillan eller antichambren kan helt och hållet undanröja det. Förrummet självt kan man inte kringgå.

J. Det låter för mig mer som en baktrappa.

C. S. Antichambre, baktrappa, omkringliggande rum, underrum: saken i sig är klar och förblir för den mänskliga dialektiken densamma. Hur som helst har makten under världshistoriens lopp sammanfört en brokig skara i detta förrum. Här samlas de indirekta. Här möter vi högt uppsatta ministrar och ambassadörer, men också biktfäder och livläkare, adjutanter och sekreterare, kammartjänare och mätresser. Här står gamle Fredersdorf, Fredrik den stores kammartjänare, intill kejsarinnan Augusta, Rasputin intill kardinal Richelieu, en grå eminens intill en Messalina. Ibland återfinns kloka och visa män i detta förrum, ibland storartade managers eller lydiga rikshovmästare, ibland dumma strebrar och svindlare. Ibland är förrummet verkligen den officiella statskammaren, där höga herrar samlas till anföranden, innan de tas emot. Men ofta är det bara ett privat kabinett.

J. Eller till och med en sjukkammare, där några vänner sitter vid en lam mans säng och regerar världen.

C. S. Ju mer makten koncentrerar sig till ett bestämt ställe, hos en särskild människa eller en grupp av människor, som i en ledning, desto mer skärps korridorens problem och frågan om tillgången till ledningen. Desto häftigare, mer sammanbiten och stum blir då också kampen bland dem som upptar förrummet och kontrollerar korridoren. Denna kamp i det indirekta inflytandets dimma är för all mänsklig makt lika oundviklig som väsentlig. I den äger den mänskliga maktens inre dialektik rum.

J. Men rör det sig inte om rena utväxter på en personlig regim?

C. S. Nej. Förloppet i den korridorsformation vi här talar om utspelar sig dagligen i minimala, infinitesimala antydningar, i stort och i smått, överallt där människor utövar makt över andra människor. I samma utsträckning som ett maktrum drar sig samman, organiseras genast också ett förrum till denna makt. Varje stegring av den direkta makten förtjockar och förtätar också det indirekta inflytandets atmosfär.

J. Det kan ju till och med vara bra, såvida det inte står till som det ska med makthavaren. Jag vet ännu inte vad som är bättre, den direkta makten eller den indirekta.

C. S. Jag betraktar det indirekta blott som ett stadium i den mänskliga maktens oundvikliga dialektiska utveckling. Makthavaren själv blir desto mer isolerad, ju mer den direkta makten koncentreras hos hans individuella person. Korridoren skiljer honom från marken och skickar ut honom i en stratosfär där han bara når de som indirekt behärskar honom, medan han inte längre når alla de andra människor som han utövar sin makt över och de inte heller längre når honom. I extrema fall blir det ofta påtagligt på ett groteskt sätt. Det handlar emellertid då om den yttersta följden av en makthavares isolering genom den oundvikliga maktapparaten. Samma inre logik uppenbarar sig i otaliga tecken i det dagliga livet, i ständiga växlingar mellan direkt makt och indirekt inflytande. Ingen mänsklig makt undgår denna självhävdandets och självförfrämligandets dialektik.

Intermezzo: Bismarck och marquis Posa

Kampen om korridoren, om tillgången till maktens ledning, är en särskilt intensiv maktkamp, där den mänskliga makten och vanmaktens inre dialektik kommer till uttryck. Detta sakförhållande måste vi härnäst, utan retorik och sentimentalitet och även utan cynism och nihilism, ha för ögonen som det verkligen är. Därför vill jag åskådliggöra med genom två exempel.

Det första exemplet är ett författningshistoriskt dokument: Bismarcks avskedsansökan från mars 1890. Den finns upptagen och utförligt behandlad i tredje bandet av Bismarcks Tankar och minnen. Den är i allt, i sitt upplägg, sin tankeföring och sitt tonfall, i vad den uttalar som vad den förtiger, ett välgenomtänkt verk av en statskonstens mästare. Den var Bismarcks sista tjänsteförrättning och utformades och stiliserades fullt medvetet som ett dokument för eftervärlden. Den gamle, erfarne rikskanslern, rikets grundare, gör upp med den oerfarne arvtagaren, den unge konungen och kejsaren Vilhelm II. Mellan de båda kvarstod flera faktiska motsättningar och meningsskiljaktigheter i frågor som rörde såväl inrikes- som utrikespolitiken. Men kärnan i avskedsansökan, den springande punkten, rör något rent formellt: striden kring frågan om hur kanslern får informera sig och om hur konungen och kejsaren bör informera sig. Bismarck gör här anspråk på full frihet kring vem han talar med och vem han tar emot som gäst i sitt hus. Han frånkänner dock konungen och kejsaren rätten att lyssna på en ministers anförande när Bismarck, ministerpresidenten, inte är närvarande. Så blir problemet med indirekta anföranden hos konungen till kärnpunkten i den bismarckska avskedsansökan. Med denna börjar Andra rikets tragedi. Problemet med anförandena hos konungen är kärnproblemet i varje monarki över huvud taget, då det handlar om problemet med tillgången till ledningen. Också friherre von Stein hade slitit ut sig i kampen mot kabinettsgeheimeråden[HF1] . Inför det gamla och eviga problemet med tillgången till ledningen måste också en Bismarck misslyckas.

Det andra exemplet hämtar vi från Schillers dramatiska dikt ”Don Carlos”. Här uppvisar en stor dramatiker sin blick för maktens väsen. Dramats handling kretsar kring frågan: Vem har omedelbar tillgång till konungen, till den absoluta monarken Filip II? Den som har omedelbar tillgång till konungen tar del av hans makt. Hittills hade biktfadern och generalen, hertigen av Alba, belägrat maktens förrum och blockerat tillgången till konungen. Nu dyker en tredje upp, marquis Posa, och de båda andra känner genast faran. I slutet av den tredje akten når dramat sitt klimax, i aktens sista mening, då konungen befaller: Riddaren ‒ det är marquis Posa ‒ kommer framöver att tas emot oanmäld! Det åstadkommer en stor dramatisk effekt, inte bara på åskådaren utan på alla agerande personer i dramat. ”Det är verkligen mycket”, säger Don Carlos då han får höra det, ”mycket, i sanning mycket”; och darrande säger biktfadern Domingo till hertigen av Alba: ”Vår tid är förbi.” Efter detta klimax inträder den plötsliga vändningen till det tragiska, det storartade dramats peripeti. Av denna anledning, att det lyckades honom att få omedelbar tillgång till makthavaren, träffas den olycklige marquis Posa av det dödliga skottet. Vad han å sin sida – om han vunnit en position hos konungen – skulle kunnat inleda tillsammans med biktfadern och generalen, det vet vi inte.

4.

C. S. Hur intrycksfulla dessa exempel än må vara, glöm inte, käre herr J., i vilket sammanhang allt detta upptar oss; nämligen som ett förhållande i den mänskliga maktens inre dialektik. Det finns fortfarande åtskilliga andra frågor som vi skulle kunna dryfta på samma sätt, till exempel det gåtfulla problemet kring maktens succession, vare sig denna är dynastisk eller demokratisk eller karismatisk. Men nu får det anses vara tillräckligt tydligt vad som menas med denna dialektik.

J. Jag ser alltid bara människornas glans och elände; ni pratar alltid om den inre dialektiken. Därför skulle jag nu vilja ställa en enkel fråga: Om den makt som människor utövar inte kommer från Gud och inte från naturen, utan är en intern mänsklig angelägenhet, är den då god eller ond, eller vad är den?

C. S. Denna fråga är farligare än ni kanske anar. För de flesta människor kommer med största självklarhet svara: Makten är god när jag har den, och den är ond när min fiende har den.

J. Låt oss hellre säga: Makten är i sig varken god eller ond; den är i sig neutral; den är vad människan gör av den: i händerna på en god människa är den god, i händerna på en ond är den ond.

C. S. Och vem avgör i det konkreta fallet huruvida en människa är god eller ond? Makthavaren själv eller någon annan? Att någon har makt betyder framför allt att han själv avgör detta. Det hör ju till hans makt. Avgör någon annan det så har denna andra just makten eller gör åtminstone anspråk på den.

J. I så fall tycks makten som sådan vara neutral.

C. S. Den som tror på en allsmäktig och god Gud kan inte förklara makten som ond och heller inte neutral. Kristendomens apostel, den helige Paulus, säger som bekant i Romarbrevet: Det finns ingen överhet som inte är av Gud. Helige påve Gregorius den store, urbilden för en påvlig folkherde, talade om detta med största klarhet och bestämdhet. Hör bara vad han säger:

Gud är högsta makt och högsta vara. Allt makt kommer från honom och är och förblir i hans väsen gudomlig och god. Skulle djävulen ha makt så är också denna makt, i den mån den är en makt, gudomlig och god. Blott djävulens vilja är ond. Men också trots denna ständigt onda, djävulska vilja förblir makten som sådan gudomlig och god.

Detta enligt den helige Gregorius. Han säger: Bara viljan till makt är ond, men makten själv är alltid god.

J. Det är fullständigt obegripligt. Då finner jag Jacob Burckhardt mer övertygande, han sade som bekant: Makten som sådan är ond.

C. S. Låt oss se närmre på detta berömda uttalande av Burckhardt. Det avgörande stället i hans Världshistoriska betraktelser lyder:

Och nu visar det sig ‒ man tänker här på Ludwig XIV, på Napoleon och den revolutionära folkregeringen ‒ att makten som sådan är ond (Schlosser), att man utan hänsyn till någon religion tillskriver staten egoismens lag, som man frånkänner den enskilde.

Namnet Schlosser har utgivaren av Världshistoriska betraktelser, Burckhardts brorson Jacob Oeri, tillfogat inom parenteser, det kan vara som belägg eller auktoritet.

J. Schlosser, det är ju en svåger till Goethe.

C. S. Goethes svåger hette Johann Georg Schlosser. Här åsyftas Friedrich Christoph Schlosser, författaren till en mänsklig[HF2] världshistoria, som Jacob Burckhardt gärna citerade i sina föreläsningar. Men båda två, eller vad mig beträffar även alla tre, Jacob Burckhardt och de båda herrarna Schlosser sammanräknade, når inte på långa vägar upp till Gregorius den store.

J. Men vi lever inte längre under tidig medeltid! Jag är säker på att de flesta människor i dag finner Burckhardt mer övertygande än Gregorius den store.

C. S. Uppenbarligen måste något väsentligt förändrats vad gäller makten sedan Gregorius den stores tid. Ty också på Gregorius den stores tid fanns det krig och fasor av alla de slag. Å andra sidan är de makthavare som enligt Burckhardt särskilt ger prov på maktens ondska, Ludvig XIV, Napoleon och den franska revolutionsregeringen, förvisso ganska moderna makthavare.

J. De var ju inte ens motoriserade. Och de anade inte ens något om atombomber och vätebomber.

C. S. Vi bör inte se Schlosser och Burckhardt som heliga, men däremot fromma människor som inte lättsinnigt fällt sådana yttranden.

J. Hur är det då möjligt att en from människa på 600-talet ansåg makten vara god, medan fromma människor på 1800- och 1900-talet ansåg den vara ond? Då måste något väsentligt ha förändrats.

C. S. Jag tror att den mänskliga maktens väsen på ett mycket märkvärdigt sätt avtäckts för oss under det senaste århundradet. Det är nämligen sällsamt att tesen om den onda makten började vinna mark på 1800-talet. Vi tänkte nog att maktproblemet skulle lösas eller åtminstone tappa sin udd när makten varken kommer från Gud eller från naturen, utan är något som människorna gör upp sinsemellan. Vad har då människan kvar att frukta när Gud är död och vargen inte ens är något att skrämma barnen med? Men just sedan just den tidsålder då detta förmänskligande av makten tycks ha fulländats – sedan den franska revolutionen – breder nu oemotståndligt övertygelsen ut sig, att makten som sådan är ond. Uttrycket Gud är död och det andra uttrycket Makten som sådan är ond härstammar båda ur samma tid och samma situation. I grunden betyder båda detsamma.

5.

J. Det fordrar egentligen ytterligare en förklaring.

C. S. För att riktigt förstå den mänskliga maktens väsen, hur det i vårt nuvarande läge uppenbarar sig, använder vi oss lämpligast av en relation som den redan nämnde engelsmannen Thomas Hobbes, den mänskliga maktens främsta filosof, funnit. Han har artikulerat och bestämt denna relation i all exakthet och vi ska kalla den den ”hobbesianska farlighetsrelationen” efter honom. Hobbes säger: Människan är lika mycket farligare än varje djur för andra människor som hon tror sig vara hotad av, som människans vapen är farligare än djurets. Det är en klar och bestämd relation.

J. Visserligen sade Oswald Spengler att människan är ett rovdjur.

C. S. Ursäkta! Den farlighetsrelation som Thomas Hobbes uppställer har inte det ringaste med Oswald Spenglers tes att göra. Hobbes förutsätter tvärtom att människan inte är något djur, utan något helt annat, å ena sidan något mindre, å andra sidan något mycket mer. Människan är på ett oerhört sätt i stånd att genom tekniska uppfinningar kompensera, överkompensera, sina biologiska svagheter och brister. Märk nu väl. Runt 1650, när Hobbes yttrade sig kring detta maktförhållande, var människornas vapen ‒ pil och båge, yxa och svärd, gevär och kanon ‒ redan mycket överlägsna och tillräckligt farliga i jämförelse med ett lejons tassar eller en vargs tänder. I dag är de tekniska hjälpmedlens farlighet emellertid gränslöst stegrade. Följaktligen har också människornas farlighet gentemot andra människor stegrats på motsvarande sätt. Därigenom ökar skillnaden mellan makt och maktlöshet på ett så ändlöst sätt att den försätter människans begrepp i en helt ny frågeställning.

J. Det förstår jag inte.

C. S. Hör på. Vem är egentligen människa här? Den som producerar dessa moderna förintelsemedel, eller den som de används emot? Vi kommer inte ett steg vidare när man säger: Makten är liksom tekniken själv varken god eller ond, utan neutral; den är följaktligen vad människan gör den till. Det skulle bara vara att bortse från den egentliga svårigheten, från frågan om vem som egentligen bestämmer över gott och ont. De moderna förintelsemedlens makt överstiger kraften hos de mänskliga individer som uppfinner och tar dem i bruk, i lika hög grad som de moderna maskinernas möjligheter och processer överstiger de mänskliga musklernas och hjärnans kraft. I denna stratosfär, i detta ultraljudsområde, hänger inte den goda eller onda mänskliga viljan med. Den mänskliga arm som kontrollerar atombomben, den mänskliga hjärna som styr denna arm, är i det avgörande ögonblicket mindre en lem tillhörande den individuella, enskilda människan, än en protes, en del av den tekniska och sociala apparatur som producerar atombomben och tar den i bruk. Den individuella makthavarens makt är här bara avsöndringen av en situation som kommer ur ett system av oberäknelig, överdriven arbetsdelning.

J. Är det då inte storartat att vi i dag tränger in i stratosfären, eller i ultraljudets område, eller i världsrymden, och att vi har maskiner som räknar snabbare och bättre än den mänskliga hjärnan?

C. S. I detta ”vi” gömmer sig den egentliga frågan. Det är ju inte längre människan som människa, utan en av henne utlöst kedjereaktion som åstadkommer allt detta. När den överskrider den mänskliga kroppens gränser transcenderar den också alla mellanmänskliga mått för varje tänkbar manifestation av människors makt över människor. Den omintetgör också förhållandet mellan skydd och lydnad. Tekniken har i ännu högre grad än makten glidit människorna ur händerna, och de människor som med sådana tekniska hjälpmedel utövar makt över andra, har inte längre något gemensamt med de människor som är utsatta för deras makt..

J. Men de som uppfinner och framställer sådana förintelsemedel är också människor.

C. S. Också i förhållande till dem är den makt som de själva är upphov till en autonom storhet, som oändligt överstiger den enskilda mänskliga uppfinnarens begränsade fysiska, intellektuella och själsliga kapacitet. I det att de uppfinner dessa förintelsemedel arbetar uppfinnarna samtidigt ovetande på en ny Leviathan. Redan den moderna, välorganiserade europeiska 1600- och 1700-talsstaten var en teknisk konstprodukt, en av människor skapad, av människor sammansatt övermänniska, som i bilden av Leviathan som den stora människan, μάκρος ἄνθρώπος, träder fram med övermakt mot de små människor som producerar den, mot den enskilda individen, mot μικρός ἄνθρώπος. I denna bemärkelse var nytidens väl fungerande europeiska stat den första moderna maskinen och samtidigt den konkreta förutsättningen för alla vidare tekniska maskiner. Det var maskinernas maskin, machina machinarum, en av människor sammansatt övermänniska, som blir till genom mänskligt samtycke men som i samma ögonblick den framträder dock övergår varje mänskligt samtycke. Just för att det här handlar om en av människor organiserad makt betraktar Burckhardt den som något ont i sig. Därför hänvisar han i sitt berömda uttalande inte till Nero eller Djingis Khan utan till typiskt moderna europeiska makthavare: Ludvig XIV, Napoleon och de revolutionära folkregeringarna.

J. Kanske kan ytterligare vetenskapliga uppfinningar ändra allt detta och bringa reda i det.

C. S. Det vore bra. Men hur skulle de kunna ändra på att makt och maktlöshet i dag inte längre står öga mot öga, och inte längre kan varseblivas från människa till människa? Människomassorna som har känslan av att ingenting kunna sätta emot de moderna förintelsemedlens verkan, vet framför allt att de är maktlösa. Maktens verklighet lämnar människans verklighet bakom sig. Jag säger inte att människors makt över människor är god. Jag säger heller inte att den är ond. Allra minst säger jag att den är neutral. Och jag skulle som tänkande människa skämmas att säga att den är god när jaghar den, och ond när min fiende har den. Jag säger bara att den för var och en, även för makthavaren, är en självständig verklighet och drar in en i sin inre dialektik. Makten är starkare än varje vilja till makt, starkare än varje mänsklig godhet och lyckligtvis också starkare än varje mänsklig ondska.

J. Det är visserligen lugnande att makten som objektiv storhet antas vara starkare än all ondska hos de människor som utövar makt, men det förblir å andra sidan otillfredsställande att den också antas vara starkare än människornas godhet. Det är inte positivt nog för mig. Förhoppningsvis är ni ingen machiavellist.

C. S. Det är jag verkligen inte. För övrigt var inte heller Machiavelli själv någon machiavellist.

J. Det tycker jag är alltför paradoxalt.

C. S. För mig är det mycket enkelt. Om Machiavelli varit en machiavellist, då hade han säkerligen inte skrivit några böcker som ställt honom i dålig dager. Han hade utgivit fromma och uppbyggliga böcker, allra helst en anti-machiavell.

J. Det skulle naturligtvis ha varit slugare. Men det måste finnas praktiska sätt att tillämpa er uppfattning. Vad ska vi då egentligen göra?

C. S. Vad vi ska göra? Minns ni början av vårt samtal? Ni ställde då frågan om jag själv hade makt eller ej. Nu kan vi vända på udden, när jag frågar er: Har ni själv makt, eller har ni ingen?

J. Uppenbarligen vill ni undvika min fråga om tillämpningen.

C. S. Tvärtom, jag ville bara få möjlighet att ge ett meningsfullt svar på er fråga. När någon efterlyser praktiska tillämpningssätt med hänvisning till makten så föreligger det en skillnad om denne själv har makt eller ej.

J. Naturligtvis. Men ni återkommer ständigt till att makt är något objektivt och något som är starkare än varje människa som hanterar den. Då måste det finnas några exempel på praktiska tillämpningssätt.

C. S. Det finns oändligt många, såväl för den som har makt som för den som ingen har. Det vore nämligen en stor framgång om man kunde uppnå att den verkliga makten framträder offentligt och synligt på den politiska scenen. Exempelvis skulle jag rekommendera makthavaren att aldrig visa sig offentligt utan ministeriella eller passande kläder. Till en maktlös skulle jag säga: Tro inte att du är god för att du inte har någon makt. Och om han lider av att han inte har någon makt, skulle jag påminna honom om att viljan till makt är lika självdestruktiv som viljan till lust eller annat som ger mersmak. De som är ledamöter i en konstituerande eller rådgivande församling, skulle jag vilja be beakta problemet med tillgången till ledningen, så att dessa inte tror att de, liksom en sedan länge bekant Job, kan organisera styret av sitt land efter något slags schema. Ni ser, kort sagt, att det finns väldigt många praktiska tillämpningar.

J. Men människan! Var finns människan?

C. S. Allt vad en människa – med eller utan makt – tänker eller gör sker via det mänskliga medvetandets eller de andra mänskligt-individuella förmågornas korridor.

J. Då är alltså människan för människan en människa!

C. S. Det är hon också. Visserligen bara i helt konkret mening. Det betyder till exempel: Människan Stalin är för människan Trotskij en Stalin, och människan Trotskij är för människan Stalin en Trotskij.

J. Ska det bli ert sista ord?

C. S. Nej. Med det vill jag bara säga er att den sköna satsen: människan är för människan en människa – homo homini homo – inte är någon lösning på vårt problem, utan blott dess början. Jag menar det kritiskt, men alldeles bejakande, i den storartade versens bemärkelse:

Att vara människa förblir trots allt ett beslut.

Det ska bli mitt sista ord.

Carl Schmitt