Maktens förmak – inledning till Samtal om makten

Texten nedan publicerades för första gången i tidskriften Subaltern, nummer 2 2013. Texten utgör en inledning till dialogen ”Samtal om makten och om tillgång till makthavaren”, som också samtidigt återpubliceras här. Det tillhör en klassikers natur att den ständigt återupptäcks och läses som aktuell, men den särskilda anledningen för att lyfta fram Schmitts 70 år gamla text är också högst specifik.

Efter Joe Bidens förlust av en presidentsvaldebatt i slutet av juni har det spekulerats i hans allmänna hälsotillstånd och kognitiva status. Förutom Bidens utsikter att vinna själva valet har diskussionen också handlat om hans förmåga att redan idag axla presidentämbetets utmaningar – men det har också rests frågor om huruvida Bidens förtrogna och rådgivare försökt dölja hans tillstånd. Den 21 juli meddelade han att han inte kandiderar i presidentvalet, ett beslut han fattat och formulerat bland en mycket liten krets av rådgivare. Centrala personer i hans kampanj fick besked bara minuter innan offentliggörandet.

Schmitts samtal om makten innehåller flera repliker som direkt berör situationen kring Biden och hans rådgivare (men också Trump, vars presidentperiod präglades av återkommande spekulationer kring hur hans familj involverades i statliga affärer och vars handhavande av statshemligheter enligt somliga tycks ha lämnat en del övrigt att önska), men som Schmitt själv – får man förmoda – i rollen som C.S. vid ett tillfälle uttrycker det:

Ju mer makten koncentrerar sig till en särskild plats, hos en särskild människa eller en grupp av människor, som i en ledning, desto mer skärps korridorens problem och frågan om tillgången till ledningen. Desto häftigare, mer sammanbiten och stum blir då också kampen bland dem som upptar förrummet och kontrollerar korridoren. Denna kamp i det indirekta inflytandes dimma är för all mänsklig makt lika oundviklig som väsentlig. I den äger den mänskliga maktens inre dialektik rum.

I presidentvalkampanjen kommer alltså ett för mänsklig maktutövning helt centralt problem i dagen. Om Schmitts rumsliga metafor, korridoren eller förrummet och dess ”problem”, handlar nedanstående text, som också gör ett försök att relatera Schmitts dialog till hans övergripande politiska teori och intellektuella biografi. Texten publiceras här oredigerad. Översättningen av Schmitts dialog har gjorts av Martin Bergqvist.

Design for an antechamber in the Bonn Palace of Buen Retiro - atelier of Robert de Cotte - Gallica

Sommaren 1954 sände Hessischer Rundfunk för första gången Carl Schmitts Gespräch über die Macht, en radiopjäs i dialogform med undertiteln und den Zugang zum Machthaber – ”och tillträdet till makthavaren”. Manuskriptet gavs ut i bokform samma höst. Till formen är stycket en enkel dialog mellan en frågande yngre person, J., och en svarande äldre, C.S. Den ursprungliga idén till programmet var att Schmitt skulle föra ett samtal på temat makt med en annan framträdande samhällsteoretiker – Raymond Aron, Arnold Gehlen och Helmut Schelsky är namn som ska ha nämnts. Då inget sådant samtal var möjligt att få till stånd erbjöd sig Schmitt att istället författa en dialog på temat.

Dialogen Samtal om makten har alltså sin upprinnelse i ett misslyckande. Det kan tyckas passande, författad som den är av en person som vid utsändningen genomlevt 18 år av motgångar. Weimarrepubliken och Hitlers första tre år vid makten hade varit lyckosamma för Schmitt, vars illustra karriär som expert på statsrätt fört honom från en fattig uppväxt i Rhenlandet till högborgerliga miljöer i Berlin. Under nationalsocialisternas tid av maktkonsolidering bistod han regimen aktivt och belönades bland annat med ett ordförandeskap för det nationalsocialistiska juristförbundet.[1] Schmitts raketkarriär som ”Tredje rikets kronjurist” avbröts dock 1936 efter hårda angrepp i husorganet för SS, Das Schwarze Korps, varefter motgångarna började ansamlas: den nationalsocialistiska staten utvecklades till en totalitär mardröm och den tyska krigsmaskinen gick mot sitt massiva nederlag samtidigt som hemmafronten utsattes för en hård bombkampanj av de allierades flygvapen. Flera av Schmitts vänner avrättades för sin inblandning i 20 juli-attentatet mot Hitler 1944 (att Schmitt av dessa vänner inte hade räknats som viktig nog att inkluderas i planeringen är förmodligen att betrakta som salt i såren). Mellan åren 1945 och 1947 satt Schmitt i amerikanskt förvar under utredning för delaktighet i naziregimens krigsförbrytelser, han belades med yrkesförbud som universitetsprofessor och hans hustru dog i cancer 1950, endast 47 år gammal. Som Schmitt själv skrev med anledning av sin 60-årsdag 1948: ”Jag har erfarit ödets tvära kast,/segrar och nederlag, revolutioner och/restaurationer,/inflation och deflation, utbombningar,/förtal, regimskifte och rörbrott,/hunger och kyla, läger och isoleringscell./Allt detta har jag genomgått,/och allt detta har gått genom mig.”[2] Schmitt hade till och med levt under publiceringsförbud fram till just 1950, något som resulterade i att flera arbeten trycktes det året, bland dessa det viktiga och inflytelserika Der Nomos der Erde, ett försök att i stor stil teckna den europeiska folkrättens historia. Samtal om makten återanvänder teman från en artikel Schmitt skrev som svar på en förfrågan från sin förhörsledare under tiden i amerikanskt förvar och texten kan förmodligen med viss rätt också sägas spegla känslan av maktlöshet i fångenskapen.[3]

I dikten från 60-årsdagen frågar sig Schmitt vilken ”sång” han nu ska sjunga, med all sin erfarenhet av terror – terror från luften, legal och extralegal, röd, brun och ”brokig” terror – och konstaterar att han har kunskap om maktens och rättens språkrör, ”regimernas megafoner och meningsförvanskare”, särskilt efter att tre gånger ha suttit ”i valfiskens buk”. Frågan om hur berättigad hans harm är kan skjutas åt sidan. Det mest generösa man kan säga om en person som 1936 kunde sammankalla en konferens angående ”den judiska andan” i tysk rättsvetenskap och som i sina dagböcker efter kriget beklagar sig över att vara ”förföljd” av judar är förmodligen att den saknar omdöme. Debatten kring Schmitts antisemitism – vilken i sig knappast kan ifrågasättas – och dess betydelse för hans författarskap lär fortsätta, men under tiden förblir han läst. En delförklaring till detta inte bara fortsatta, utan även till synes växande intresse kan vara det skarpa öga för maktens förutsättningar han trots allt visar upp genom sitt verk.

Just makt är ett genomgående tema i Schmitts författarskap, vilket kanske inte är märkligt givet hans akademiska bana som jurist specialiserad på offentlig rätt och folkrätt. Samtidigt skiljer han sig från flera av sina kollegor genom att inte förutsätta rättens primat över makten, utgående från en negativ värdering av den senare. Schmitts store konkurrent under Weimar-åren, juristen och rättsfilosofen Hans Kelsen, menade till exempel att den demokratiska rättsstaten byggde på en princip av att maktrelationer skulle ersättas av rationella, rättsligt reglerade förhållanden. Tankelinjen har varit allmänt framträdande under 1900-talets rättsfilosofi. Makt associeras med godtycke och förtryck, i kontrast mot vilket man tänker sig ett lagens herravälde snarare än människans. Schmitt står för en annan syn på makten. Redan i Der Wert des Staates und die Bedeutung der Einzelnen från 1914 hade han konstaterat att ingetdera av makt och rätt kan reduceras till det andra. Makt och rätt korrelerar inte av sig själva, utan måste sättas i förbindelse genom ett rättssubjekts aktivitet. För Schmitt är det ultimata rättssubjektet staten – en konkret maktordning, men en maktordning som förmår mycket lite utan rättslig legitimitet. Rätten kan inte implementera sig själv, men även om makten skapar rättens förutsättningar kan den inte i sig själv skapa rätten. Detta tangerar en avgörande tanke i Schmitts berömda Politische Theologie från 1922, nämligen den programmatiska förkunnelsen av beslutet som rättens avgörande element.

I Schmitts hävdande av beslutets primat över normen har många läsare velat se en auktoritär nihilism, en fixering vid det auktoritativa beslutet för beslutets egen skull.[4] Schmitts maktanalys utgår mycket riktigt från en pessimistisk, auktoritär människobild och en reaktionär, hierarkisk samhällssyn, men utan den kompletterande bilden av hans insisterande på en analys som ger utrymme för den mänskliga personen, rättssubjektet, i förhållande till rättssystemet blir beskrivningen av hans politiska tänkande ofullständig. Den i hans samtida Tyskland dominerande rättspositivismen förmådde enligt honom med sitt ensidiga fokus på rättsnormen och det legala systemets opersonlighet och absoluta slutenhet inte ge utrymme för vare sig rättens realitet eller samhällets behov. Genom ämbetsrelationen, den synliggjorda beslutsstrukturen från domaren till suveränen, förbinds den enskilde medborgaren via ordningen med rättens idé i konkret gestalt. I den personliga relationen förbinds så makten med rätten och bandet mellan dem blir synligt. Med idéhistorikern Reinhard Mehring kan man kalla Schmitts rättstänkande för ”en juridisk teori för kollektiv politisk frihet”.[5] I beslutets ögonblick är ordningen öppen, vilket möjliggör frihet, men det är en frihet i ordningens relationer och därmed alltid en kollektivets delade frihet – Schmitts antiindividualism är genomgående och kompromisslös. Som Schmitt understryker i Der Begriff des Politischenrör hans begrepp om det politiska bara kollektiva, gemensamma fenomen.

Det finns enligt Schmitt tre viktiga komponenter i maktens sammansättning: dess rumslighet, dess personliga karaktär och dess förhållande till synlighet. Att makten kommer med sina arcana, sina inneboende hemligheter, betyder inte att den kan reduceras till kontroll av information och till ränkspel. Till maktens väsen hör en svårfrånkomlig synlighet. I Samtal om makten råder C.S. varje makthavare att i offentligheten uppträda i en utmärkande, ”ministeriell” klädsel. I essän Römischer Katholizismus und politische Form skriver Schmitt att inget politiskt system överlever ens en generation enbart genom att hävda sin råa tekniska makt. Det politiska livet kräver idén, auktoriteten och etisk övertygelse.[6] Den personliga relationen i det politiska livet handlar om hur idén och auktoriteten kan uppnå delad representativ karaktär, något som en teknisk apparatur enligt Schmitt aldrig kan uppbringa i sig. Ur maktens rumslighet – men också dess personliga karaktär och ur dess synlighet – härleder Schmitt i Samtal om makten något han kallar ”maktens inre dialektik”. Den som bistår makthavaren med kunskapsinhämtning och tillgång till information har också del i makten. Kring varje rum av direkt makt bildas så ett förmak av ”indirekt makt”, en ”korridor till makthavarens själ”.[7] Ju mer makten koncentreras till en bestämd punkt, en bestämd person eller grupp av personer, desto mer avgörande blir detta ”korridorens problem”. På så vis innebär varje ökning av den direkta makten en ”tjockare och mer kompakt omkrets av indirekt inflytande”.[8] Schmitts paradigmatiska exempel på denna rumslighet är den absoluta monarkens förmak, särskilt illustrerat av ett i dialogen inskjutet intermezzo som diskuterar Schillers pjäs Don Carlos, en historisk tragedi som utspelar sig vid spanska hovet på 1500-talet.

Dessa figurer, ”korridoren” och ”förmaket”, vore värda en plats bland den politiska teorins främsta rumsmodeller och -metaforer, vid sidan av mer bekanta uttryck som ”torget” eller ”gatan”. I Schmitts teori spelar förmaket en roll som strukturellt liknar panoptikon i Foucaults maktanalys från Övervakning och straff. Både förmaket och panoptikon är i allra högsta grad konkreta rumsbilder som synliggör en abstrakt process av subjektsblivande och perception. Foucaults övervakade fånge och Schmitts dialektik mellan direkt och indirekt makt är förstås väsensskilda. Trots detta har deras respektive analys av modern makt vissa berörelsepunkter, med skillnaden att den försvinnande suveräna makten och avtagande relevansen för det juridiska statsbegreppet beklagas av Schmitt och noteras med ett bejakande intresse av Foucault.

Historien om maktens övergång från en centraliserad, patriarkal, suverän och synlig ordning till en utspridd, ekonomisk-teknisk, dolsk disciplinering, till en ”politisk individteknologi” som det heter hos Foucault, återfinns hos båda, om än med olika accent. Som Foucault skriver är vårt samhälle ”inte skådespelets samhälle utan övervakningens”; ”[v]i befinner oss varken på åskådarbänken eller på scenen, utan inuti den panoptiska maskinen”.[9] Panoptismens produktion av individuell innerlighet, Foucaults materialistiska alternativa förklaring till Webers idealistiska härledning av densamma ur den protestantiska etiken, bygger på en sorts dialektik mellan synligt och osynligt. I Panopticon, Benthams modellfängelse, kompletteras den enskilde fångens synlighet för övervakaren med övervakarens osynlighet för fången och den därav följande internaliseringen av övervakaren i fången själv. Schmitts antiindividualistiska politiska teori riktar en särskilt hård kritik mot all modern tendens till innerlighet och förhåller sig konsekvent negativ till maktens osynlighet och undandragande ur det offentliga. Diskussionen av ”förmaket” och dess betydelse för makten handlar om detta och är ett sätt att begreppsliggöra två bestående dimensioner av det senare: dess personliga, men objektiva karaktär samt dess dialektik mellan synlighet och osynlighet. Den maktens glans som Foucault vill få oss att överskrida – i en intervju menar han att även den politiska teorin måste ”hugga huvudet av kungen” – vill Schmitt upprätthålla. Kanske kan det schmittska förmaket hjälpa oss att se något hos den moderna, disciplinära makten som Foucault och moderna maktkritiska intellektuella riskerar att osynliggöra – ett kvardröjande problem från den suveräna maktens klassiska epok, paradigmatiskt framträdande i furstens intima rum? Detta är vad Schmitt kallar för maktens objektivitet. Även makthavaren sitter fast i maktens dialektik, beroende av sin ”korridor” för såväl information som åtlydnad.

Utmärkande för Schmitts arbete med maktbegreppet är en enträgen vägran att acceptera det han betraktar som ett modernt förkastande av makten som sådan. I enlighet med sin tes om en identitet mellan en epoks politiska och metafysiska idéer betraktar han Burckhardts utsaga om maktens inneboende ondska som ett politisk-etiskt uttryck för den metafysiska föreställningen om Guds död. Dessa tankegångar korrelerar med de moderna tendenser Schmitt betraktar som ”anti-politiska”, vilka han menar förenar exempelvis Lenin och Engels med ”amerikanskt finansfolk”.[10] Föreställningar om att politisk makt ska kunna överskridas, att ”tingen ska förvalta sig själva”, att rätten ska kunna reduceras till skriven lag (eller att den senare ska bli helt överflödig) och att all personalism måste överges då den inte kan begripas som något annat än ren subjektivism – så sammanfattar Schmitt idéerna hos den modernitet han angriper. Det tekniska tänkandets herravälde – synligt även i Foucaults återkommande beskrivningar av modern makt i termer av maktteknologier – kan sammanfattas just så för honom: som en avpolitisering genom en avpersonifiering och avsubjektivering, ett försök till reträtt in i en dehumaniserad objektivitet på teknikens egna villkor. Enligt Schmitt ligger skillnaden mellan tekniken och det tekniska tänkandet, ”tekniciteten”, i att det senare ger människan en falsk bild av att hon själv uppnått teknikens icke-personliga, neutrala form.[11] Som framkommer i Samtal om makten är detta försök till överskridande av maktens villkor dock dömt att misslyckas, då Schmitt menar att människan förblir en människa inför människan. Människan tycks dock vara beredd att gå så långt att hon hellre underställer sig tekniciteten än en annan människa. Så fortgår rörelsen mot osynlighet och förlorad subjektivitet i enlighet med maktens inneboende dialektik, samtidigt som de tekniska kontrollmedlen och massförstörelsevapnens verkan blir allt större. I denna mening är Schmitts auktoritära personalism i allra högsta grad en humanism. Den moderna makthavaren, med alla sina till buds stående kontrollmedel, är ännu bara en människa och som sådan ytterst sett utlämnad till sin ”korridor”, men samtidigt till sin egen beslutsförmåga. Hos Schmitt återkommer ständigt frågan wer entscheidet, quis juidicabit – vem beslutar, vem bedömer? Det politiska rör sig i identitetens och det personligas register, bär alltid med sig frågan om ”av/för vem?”. Och som slutordet till Samtal om makten lyder: ”Att vara människa förblir trots allt ett beslut.”[12]

Man skulle kunna lockas till att använda Schmitts titel som en rubrik över hans eget samlade verk och därmed betrakta den som en relevant etikett på författarskapet i dess helhet. Detta kan tyckas skära sig med den polemik gentemot den tyska romantikens föreställning om ”ett evigt samtal” som Schmitt formulerade i verk som Politische Romantik och Politische Theologie. Samtidigt kan Schmitts rättsteoretiska arbete faktiskt beskrivas som ett pågående samtal om makten om man tar hans kritik av romantiken på allvar och inser vad makten faktiskt innebär för honom: möjligheten att fälla ett avgörande. Schmitts samtal om makten döljer sig inte bakom en yta av likvärdigt utbyte mellan de två figurerna J. och C.S. Det är auktoriteten som talar, inte sanningen, helt i linje med det decisionistiska ledordet från Politische Theologie: Autoritas, non veritas facit legem – det är auktoritet och inte sanning som ger lagen.[13] Schmitts dialog är inte platonsk och söker inte primärt sanningen för dess egen skull. Den ger personliga, auktoritativa besked och genom detta är den redan – liksom det tänkande den iscensätter – till sin form en dialog i maktens förmak, ett synliggörande av maktens inneboende dialektik mellan det synliga och det osynliga.

Hjalmar Falk

[1] Schmitt blev partimedlem i maj 1933.

[2] Carl Schmitt, ”Gesang des Sechzigjährigen”, i Ex Captivitate Salus, Duncker & Humblot, Berlin, 2002 (urspr. 1950), s. 92.

[3] Detta är Gerd Gieslers iakttagelse, se hans ”Nachwort” till Carl Schmitt, Gespräch über die Macht und den Zugang zum Machthaber, Klett-Cotta, Stuttgart, 2008, s. 74.

[4] Här kan Karl Löwiths uppsats ”Der okkasionelle Dezisionismus von Carl Schmitt” från 1935 betraktas som skolbildande.

[5] Se Reinhard Mehring, Carl Schmitt zur Einführung, Junius Verlag, Hamburg, 2011, kap. 1.

[6] Carl Schmitt, Römischer Katholizismus und politische Form, , Klett-Cotta, Stuttgart, , 2008, s. 28.

[7] Gespräch über die Macht, s. 23.

[8] Gespräch über die Macht, s. 26.

[9] Michel Foucault, Övervakning och straff, Arkiv förlag, Lund, 2003, s. 217 resp. 218.

[10] Römischer Katholizismus und politische Form, s. 22, 60, Carl Schmitt, Politische Theologie, Duncker & Humblot, Berlin, 2004, s. 68.

[11] Se föredraget ”Das Zeitalter der Neutralisierungen und Entpolitiseriungen”, i Carl Schmitt, Der Begriff des Politischen, Duncker & Humblot, Berlin, 1963.

[12] Gespräch über die Macht, s. 50. Schmitt citerar här sin diktarvän från ungdomen, expressionisten Theodor Däubler (1876-1934).

[13] Politische Theologie, s. 39.