Moral som leviata

Om det finns ett bärande element i Lyra Ekström Lindbäcks samlade litterära produktion är det viljan till erkännande. I centrum för skönlitterära verk såsom Ett så starkt ljus (2014), I tiden (2016) och Moral: en roman (2023), står unga människor som kämpar för att bli bekräftade för det och den de menar sig vara. I Ett så starkt ljus skildras exempelvis en rad livsöden och deras strävan efter att accepteras av omgivningen utan att ge upp sin autenticitet. I denna kamp uppstår en rad patologier som tar sig uttryck i den mentala ohälsa som huvudpersonerna med olika strategier försöker att handskas med. Så även i I tiden där huvudpersonen Krille försöker fly den meningslösa storstadstillvaron, tidens gång och ångesten över livets ändlighet genom olika sexuella partners, märkeskläder samt en oändlig rad fester. Alla identiteter, alla fasta referenspunkter som skulle kunna ge honom erkännande, förflyktigas och jag-upplösning och panikångest är ständigt överhängande hot. I jakten på fast form – på kontroll och säkerhet – söker protagonisterna sin tillflykt till sexuella maktspel av över- och underordning, vilket inte minst blir tydligt i Moral, där berättarjaget Sara inleder en destruktiv sexuell relation med sin flera år äldre doktorandhandledare. Med sin effektiva prosa gestaltar Ekström Lindbäck därmed en existensform som kristalliserar det senmoderna tillståndet på det naknast möjliga sättet. 

Diktsviten Leviatan (2019) står emellertid ut från Ekström Lindbäcks övriga verk, en anomali som indikerar en särskild signifikans, en anledning att betrakta just denna text som särskilt betydelsefull. Bokens titel syftar på det gåtfulla havsdjur som återkommer i Gamla testamentet och som genom historien länkats till såväl kaosmakter som repressiv ordning och fungerat som en symbol, både för det som hotar oss och det som garanterar vår fortlevnad. I Bibeln är Leviatan mest framträdande i Jobs bok där den hårt prövade mannen (av Gud berövad såväl familj och hälsa som ägodelar), ”ur stormen”, blir informerad av Herren om sin obetydlighet (och Herrens suveränitet) i relation till havsmonstret. Vem är Job att beklaga sitt öde och på så vis sätta sig upp mot detta hänsynslösa vidunder? Vi får veta att Leviatan är ”grym”, snar till vrede, osårbar, bepansrad och ”hård som sten”: ”lågor slår ur hans gap”. Leviatan ingår inte avtal. Leviatan är den obönhörlige.

Det är detta väsen som Ekström Lindbäck alltså väljer att ställa i centrum för diktsviten. Genom att leka med olika författarröster och subjektspositioner undersöker hon tolkningsmöjligheter som ideligen gäckar den läsare som letar efter författarens intention. Vissa positioner verkar emellertid ligga i linje med hennes övriga texter. När hon inleder med att fastslå att Leviatan representerar skapelsens obönhörlighet och de faktiska betingelser som vi inte kan förändra, tidens och rummets objektiva fakticitet, påminner detta om den norm- och systemkritiska hållning som hon på andra ställen gett uttryck för. Odjuret verkar symbolisera ett närmast metafysiskt förtryck som tar olika skepnader i olika historiska och politiska situationer och som utgör betingelserna för vårt handlande. Leviatan har flera huvuden och tvingar oss inte bara till underkastelse – den kontrollerar även de motståndsstrategier som människan försöker utveckla. 

Ekström Lindbäck nämner tidigt två livshållningar som emellertid, åtminstone potentiellt, skulle kunna gäcka odjuret: Ironi och gudsfruktan. Ett av Leviatans huvud är fruktan, kanske främst den begränsande rädslan att inte bli erkänd, och diktarjaget verkar antyda att vi aldrig helt kommer undan fruktan. Via en tankefigur som påminner om 1920-talets dialektiska teologi menar hon att räddningen inte ligger i direkt motstånd eller i flykten från fruktan – den ligger i att rikta fruktan mot den instans som är alla hierarkiers nemesis: Gud själv. 

några ord om gudsfruktan
det är att inte ha en falsk mun
det är att sluta lyssna till sin stolthet
det är att strunta i auktoriteterna
det är att offra sin kropp
det är att ha en förkrossad ande
det är att vara villig
att verkligen vara rädd
det är början till vishet
när jesus åkte över genesarets sjö med lärjungarna
stormade det och de väckte honom för att de var rädda
det var fel sorts rädsla
jesus stillade havet log stilla och sa stillsamt
varför är ni rädda?
har ni ännu ingen tro?
och då greps de av stor fruktan
denna fruktan är poängen
vad är jesus egentligen för en varelse

Genom att rikta fruktan mot Gud befrias vi från rädslan för andra auktoriteter och mänskliga normer. Den frihet som protagonisterna i Ekström Lindbäcks romaner söker, men berövas på, uppnås alltså endast genom den totala underkastelsen – att bli ”Guds slav” som hon skriver apropå Job – under den eviga ordning som överskrider och dömer alla politiska och moraliska system. Denna skillnad mellan moralen och Gud skapar en ironisk distans i den mänskliga existensen. Våra tankar och ord är alltid en sorts perversioner i relation till den yttersta referenten, Gud, och – vilket är den andra strategin för att lösgöra oss från odjurets makt – vi måste inse att vi aldrig säger och tänker det vi verkligen menar. Detta kierkegaardska sökande efter ett sätt att slippa ur sedlighetens grepp utvecklas i ett par passager när diktarjaget placerar ironin i kristendomens centrum:

jesus är ofattbart ironisk
i flera av sina uttalanden
han talar i metaforer
men menar inte att tala i metaforer
de religiösa ledarna var inte gravstenar
den grekiska kvinnan var inte en hund
han skulle vilja säga saker rakt ut
men det han förklarar går inte att förstå

För ”oss kristna”, som diktaren skriver, är livet ironiskt eftersom uppenbarelsens skönhet står i så bjärt kontrast med den värld vi ser omkring oss – den som kontrolleras av det gnostikerna (däribland Paulus) kallade arkonter och Ekström Lindbäck kallar leviatan. Ironin är inget ”mänskligt påfund”, menar diktaren, det är ett avtryck av Logos, av ”HERRENS ord”, av den uppenbarelse som ”bryter ner alla tankebyggnader” som ”trotsigt reser sig mot Gud” (2 Kor. 10:4 – 5).

och paulus undrar
ja, var äro de visa?
var äro de skriftlärda?
var äro denna tidsålders klyftiga män?
tänk på leviatan
vad kan man egentligen veta om honom
gud har gjort denna världens vishet
till dårskap

Ironin blir därmed en gudomligt sanktionerad motståndsstrategi som avtäcker en avgörande identifikation av dubbelhet i traditionen kring Leviatan. Där de gammaltestamentliga författarna förknippade odjuret med kaosmakter som sjukdom, död, ont uppsåt, kritisk anda och förvirring har det under moderniteten tvärtom fått symbolisera ordning och disciplin. I den politiska filosofin och teologin hos Thomas Hobbes och Carl Schmitt är Leviatan namnet på den suveräna politiska apparat – den starka staten – som kan hålla kaosmakterna i schack. Leviatan är maskinen, den opersonliga mekaniska produkt som mänskligheten har konstruerat för att värna sin egen ändlighet. Ekström Lindbäck skriver: ”men som den fascistiska filosofen carl schmitt säger / detta behöver inte uppfattas som oroväckande / tvärtom / leviatan har läget under kontroll”. För de moderna statsfilosoferna blir Leviatan en behövlig statens metafysik som överskrider de människor som konstruerar den. Leviatan är ett resultat av förnuftet, men som sådan ägande en egen agens – den styr och manipulerar våra tankar och handlingar.

den amerikanska leviatan har militär närvaro över hela jorden
den kinesiska leviatan bevakar sina invånare i minsta detalj
den indiska leviatan tar från de fattiga och ger till de rika
den europeiska unionens leviatan är en omättlig juridisk byråkrati
den brittiska leviatan har vuxit fram ur slavhandeln
den nordkoreanska leviatan bryter ner sina invånare för egen
vinning
den svenska leviatan är en centraliserad hälsomakt

leviatan har redan ingått sitt avtal med dig

På detta sätt framträder systemkritiken i all sin tydlighet. Leviatan är alla de politiska och moraliska system som hindrar Job – denna arketyp för både människa och Kristus – att nå fram till sitt verkliga jag, den han är menad att vara bortom alla bestämningar och identitetsmässiga konstruktioner. Vi är, som en del av en fallen värld, redan investerad i Leviatan. Leviatan distraherar oss och förleder det begär som ursprungligen står till Gud och därmed till det egna fullkomnandet. Genom att offra vår autonomi till detta metafysiska odjur, ger vi efter för rädslan för utslocknandet och värnar, tvärtemot Kristi uppmaning, vår egen (och därmed Leviatans) fortlevnad. Det är endast den väg som Ekström Lindbäck förstår som den kristna, bestående av gudsfruktan, ironi och svaghet, som kan undergräva dess makt. Kristendomen är en anti-leviatan:

är kristendomen en vek religion
är kristendomen en feminin religion
är kristendomen en psykologisk krycka
för skrämda, korkade stackare
när man begrundar fakta
när man erkänner historien
när man tar till sig av innebörden
när man ser till verkligheten
och det som vi aldrig kan veta
slutsats: kristendomens största svaghet
är hyckleriet hos kyrkans korrupta män
kristendomens främsta styrka
är dess kärleksbudskap

Genom detta upphöjande av svagheten som motstånd träder en hyperprotestantism, eller snarare en radikal mystik i Simone Weils anda, fram som betraktar nådens rike – den gudomliga kärleken – som antitesen till Leviatans lag. Gud står bortom vår uppfattning om rättvisa, något som ”ateister generellt är bättre på att erkänna.” Genom ateistens tröttsamma omkväde att även rättfärdiga drabbas av lidande lyckas de, mot sin vilja, utlägga en negativ teologi om att Gud aldrig kan mätas med mänskliga mått. Med hjälp av väl placerade radbrytningar diktar Ekström Lindbäck:

men jag är också ganska säker
på att det inte finns en gud
i bemärkelsen ingenting verkligt
som ens kan påminna om vad jag föreställer mig
när jag uttalar det ordet.

Gud står bortom vår föreställningsförmåga men föds som föremålet för tillbedjan genom mötet med Leviatan, det o-bön-hörliga. Tron är därmed ett dialektiskt fenomen: finns Leviatan måste även dess antites existera. Om vi återvänder till Moral är den gränsöverskridande existensform som skildras i huvudpersonens liv inte en lösning på Leviatans problematik. Tvärtom framstår de ständiga provokationerna som en funktion av Leviatans påbud, den ordning som genom upprättelsen av tabun förlöser det destruktiva begäret efter det förbjudna, efter överträdelsen. Och kanske är det just så vi ska förstå romanen: som ett ingående studium av hur Leviatans härskar i vår tid. Det är både de moraliska påbuden (representerade av den akademiska filosofin) och den gränsöverskridande dekadens som provoceras fram av dess metafysik, som komponerar den leviatiska regimen: moralism och skörlevnad är enbart två vanställda huvuden på samma monstruösa kropp. Med den ovan nämnda Simone Weil kan vi säga att det är just pendlingen mellan moral och överträdelse som förhindrar föreningen med Gud. Lindbäck Ekström är själv inne på ett sådant resonemang när hon med hänvisning till den brittiske 1600-talsförfattaren John Milton prövar tanken att vi måste synda för att känna igen nåden. 

Kanske övertolkar jag och möjligen går jag för långt när jag skriver in Lindbäck Ekströms poetiska bearbetningar i en radikalmystisk tradition, men nog framskymtar den i hennes författarskap. Leviatan, spelet mellan förbud och viljan till överträdelse, blir i hennes universum en ”svårsmält nåd” vars desperation och förtvivlan driver oss in i Kristi famn. Kanske är det så vi ska förstå lidandets problem och det hemlighetsfulla samband som verkar finnas mellan Gud och Leviatan. Leviatan är visserligen vår egen skapelse, men Gud låter detta monstrum existera som ett medel för ”att väcka en döv värld” som C. S. Lewis skrev angående lidandets problem. 

Det är just här som texterna öppnar sig för en politiskt konservativ läsart. Om Leviatan, denna ”universums entropi”, är menad av Gud i all sin destruktivitet finns det ”inget vi kan göra åt det / utom att reflektera över leviatan / och acceptera.” Om vi följer denna tankefigur blir denna världs ordning, med dess förtryckande och manipulativa prägling, till och med önskvärd eftersom den blir medel för Gud att producera syndare som i sin olyckliga belägenhet söker frälsningen. I den teologiska traditionen gränsar en sådan tanke till felix culpa – läran om den lyckliga syndaren – ett tankekomplex som samtidigt bannar och gratulerar människan till sin syndfullhet. Synden är visserligen människans olycka, men det är just denna olycka som gör att hon får den största belöningen i det nästkommande livet: föreningen med det gudomliga varat.Ett sådant komplex kan enkelt tas till intäkt för, och har i vår omedelbara närtid tagits till intäkt för, att motverka sociala reformer. Striden mot Leviatan är inte bara meningslös – den riskerar även att ur evighetens perspektiv att bli kontraproduktiv.

Att läsa Ekström Lindbäck som en teolog eller politisk filosof leder naturligtvis fel. Hon är författaren och poeten vars uppgift snarast är att genom oväntade språkliga sammanställningar, genom leken med narrativa lager och berättarröster, förmedla erfarenheter och väcka nya och tidigare oförutsedda tankemönster till liv. Vad hon träffsäkert artikulerar är den erfarenhet av letargi som verkar breda ut sig i en miljö där den politiska radikaliteten tidigare varit självklart. Det är ett samtidslandskap där tillochmed överträdelsen är betingad av det leviatiska och både reträtt och hopp om förändring utsläckta. Men är vi verkligen dömda till att ”acceptera och reflektera över” tillståndet och härda ut genom ironi och gudsfruktan? Är Kristus möjlig att reducera till kärlekspredikanten som uppmanar oss att ge upp kampen mot Leviatan? Är detta med att vända andra kinden till synonymt med att kapitulera inför odjuret, eller är det snarare att delta i den enda praktik som faktiskt kan få den obönhörlige att vackla? Kristus är väl segerns herre – Christus Victor - som genom just underkastelsen tillfogat Leviatan det dödliga sår som gör att dess grepp faktiskt är möjligt att slingra sig ur? Visst härskar Leviatan fortfarande i världen, denne furste, denne dödens arkont, men hans udd är bruten och hans makt reducerad till vad kyrkofäderna kallade patentia: den del av kosmos som ännu inte inlemmats i det gudomliga varat. Leviatan lever enbart kvar på Guds patent – genom Guds oändliga tålamod – och har därmed inget eget existensberättigande. Leviatan är det döda foster som väntar på att stötas ut ur gudinnans livmoder. Leviatan var och förblir ren potential som logiskt föregår formerna, men aldrig kommer ta kött. Leviatan är intet. Det som skulle bli men aldrig blir. Det är öppenheten och ofullständigheten som håller på att frälsas och ges evig form. 

Kanske är det så som vi slutligen ska förstå Ekström Lindbäcks texter: som en besvärjelse av det förtryck som verkar vara vår fallna arts öde. Utan att göra anspråk på att förklara hoppet – eller just på grund av en sådan didaktisk vägran – erbjuds läsaren att delta i en poetisk praktik som i sig kan väcka tron på att en annan ordning är möjlig. Kanske kan det provocerande bildspråket och de drastiska formuleringarna väcka oss ur den slummer under vilken världen med imponerande hastighet – lotsad av Leviatan – förs mot sin undergång. Och kanske kan vi bli lösta från Leviatans hypnos och slungade ut ur cirkeln av förbud och överträdelse. Bortom alla författarintentioner: är det inte så att Ekström Lindbäck – tillsammans med flera av de andra författare och konstnärer som jag diskuterat på bloggen – erbjuder en möjlighet att förvandlas och faktiskt vilja vara hyggliga mot varandra? Att vara just de ”stackars korkade” varelser hon själv identifierar med den kristna livshållningen. Det är nog, när allt kommer omkring, inte svårare än så.

Peter Karlsson