Carlos Alberto Libânio Christo, född 1944, mer känd under pseudonymen Frei Betto, är en omskriven brasiliansk skriftställare och katolsk präst som gick med i Predikarorden 1964. Han har skrivit mer än femtio böcker och är fortfarande mycket aktiv. Nedan följer en påskmeditation som publicerades på hans webbplats den tredje april 2026.

1964, samma år som Betto blev dominikanbroder, arresterades han för första gången för sitt engagemang mot militärjuntan som avsatte presidenten João Goulart samma år på grund av dennes planerade jordreformer. Den blodiga diktaturen varade till 1985, då den till sist gick under genom trycket från starka strejker och en ekonomisk kris som berövade den på all kvarvarande legitimitet. Betto släpptes femton dagar efter att han fängslats 1964, men tiden som inspärrad verkar inte ha gjort honom rädd för sitt eget liv. Han och flera andra dominikaner i São Paulo stod nära stadsgerillan Ação Libertadora Nacional (ALN), som leddes av den mytomspunne Carlos Marighella som sköts ihjäl i ett bakhåll 1969. Bettos bok om dessa år, Batismo de sangue: Guerrilha e morte de Carlos Marighella, filmatiserades 2006 och har kommit ut i flera utgåvor sedan den publicerades 1982.

Betto är antagligen först och främst känd som en politisk militant och en av ledarna för den befrielseteologiska rörelsen i Brasilien. Men som vi kommer att se är han kanske framför allt en mystiker. Befrielseteologerna organiserade sig med arbetare, bönder och studenter i Comunidades Eclesiais de Base, ecklesiala baskommittéer, där Bibeln användes för att tyda tidens tecken och skänka livet en riktning. Befrielseteologin som framför allt blev stark bland lantbrukarproletaritatet, lade grunden för Comissão Pastoral da Terra, den pastorala jordkommissionen, 1975, som fortfarande är en del av den katolska biskopskonferensen i Brasilien. Mitt under diktaturen blev den en profetisk röst för de landlösa böndernas rättigheter och den sydamerikanska kyrkans försvar av miljön kan också härledas till dessa turbulenta år och teologiska strömningar

Betto fängslades igen mellan 1969 och 1973. Under sin tid i fängelse torterades han, något han senare reflekterade över i sina teologiska tolkningar av åren under diktaturen, och i sina brev till vänner och familj vittnar han om hur tron på Gud hjälpte honom att överleva. Det är när man läser hans brev som närheten till mystikens fördolda liv blir uppenbar. Den 5 januari 1970 skrev han till sina föräldrar: ”Tyvärr var vi inte tillåtna att fira mässa på julafton eller på nyårsafton. Det tycks otroligt att fångar, i ett land som kallar sig kristet, inte får ta del av Herrens offer. Men ingen kan förhindra oss från att be och tacka Gud för att vi får ta del av hans sons erfarenheter i våra liv.” Han fortsatte: ”Jag kan inte berätta hur glad jag blev av att pappa tog den heliga kommunionen. Det är den bästa julklapp vår familj kan få. Jag har bett om det under flera år. Nu har Herren svarat våra böner. Vi lever i en evig jul eftersom vi föds igen i andens nya liv. Jag skulle gärna lida i nya fängelser så att andra familjer kan få ta del av samma nåd.” Eukaristin, skrev Betto, är till för att lära de kristna att upprepa Kristi verk. Nattvarden ska göra oss förmögna att lida för den andre och utmana makterna i denna värld. Genom Kristi lidande skyddas vårt fördolda liv och vi kan leva för andra makter än penningen, sexualiteten och äran.

I en vacker essä på spanska om förhållandet mellan mystik och politik, publicerad i Revista de Spirtualidad 2004, beskriver han mystiken såsom en rening från den självkärlek, amor sui, som också fått den liberala demokratin att gå på tomgång. Tar man denna text på allvar blir det uppenbart att Betto söker något bortom politiken och inte på något sätt är en typisk sekulär vänsterman. Den kristna morallärans kategorier – dödssynd, fall, perversion – som så många har svårt att acceptera, är avgörande för att avkläda den form av mänsklig subjektivitet som anpassar sig till den här världens makter enligt Betto. Vi citerar ett längre stycke:

Den politiska makten – som en personlig maktkoncentration, även inom kyrkan – är oförenlig med den mystika erfarenheten. ’Folkens kungar härskar över dem som envåldshärskare, och de som utövar makt över dem låter kalla sig välgörare. Men så skall det inte vara med er, utan den störste bland er skall vara som den yngste och den som leder som den som tjänar.’ (Lk 22:25–26). Politik som inte grundas på folkligt deltagande tenderar att bli ett privilegium för en grupp, en kast eller en klass. Detta folkliga deltagande måste omfatta det sociala livets tre grundläggande sfärer. Politiskt, genom mekanismer som låter alla delta i besluten; ideologiskt, genom rätten till kritik och plikten till självkritik; ekonomiskt, genom lika rätt till tillgång till de livsnödvändiga tingen. Utanför detta – även under demokratins namn – har det bara funnits idoldyrkande maktstrukturer som sedan påtvingas folket som allsmäktiga, allvetande och allestädes närvarande krafter. För den politiker som betjänar sig av dem är politiken ett perverst sätt att försöka mäta sig med Gud. Det är Olympen där de gör sin vilja till verklighet.

Es el Olimpo en el que deseable se converite en posible – meningen är gåtfull – men vad Betto menar är att ondskans mysterium är relaterad till viljan att härska, till den tidigare nämnda amor sui som inte bara världsledarna idag bekänner sig till utan blygsel eller skam utan som även genomsyrar folkhaven. Mot sådan avgudadyrkan behövs långt mer än politik enligt Betto. Det behövs en mystik, en mystik som på allvar lyssnar på orden i bönen som man ska rikta till Gud efter nattvarden: ”Herre Jesus Kristus, / bröd från himlen som mättar oss, / hjälp oss att ge vidare av det som du ger oss, /bröd åt de hungrande, tröst åt de bedrövade, / mod åt de försagda, kärlek till alla.” Allas rätt till de livsnödvändiga tingen är därmed ett teologiskt mandat för Betto och han ägnade sig talande nog länge framför allt åt kampen mot hunger i ett Brasilien som plågats av svält och undernäring även under sin moderna historia.

Betto var drivande i Lula da Silvas program Fome Zero (”Ingen hunger”) 2003 men menade att det inte gick tillräckligt långt. På sistone har han diskuterat situationen i Kuba, ett lands utveckling han har följt hela sitt liv och skrivit om i flera texter. Han har analyserat framväxten av en sorts international av nyliberal högerextremism, där Bolsonaro är ett bra exempel, och undersökt teologins roll i en alltmer sekulär värld. Bettos lägesbeskrivning finns sammanfattad i en intervju för Phenomenal World från förra året. Där beskriver han hur den kapitalistiska ekonomin efter Berlinmurens fall har trätt in i en ny fas, där ekonomisk makt i allt högre grad koncentreras till globala teknikföretag som omvandlar kunskap och mänsklig erfarenhet till varor. I denna utveckling ser han en form av ”andlig domesticering”, där människors medvetanden formas av konsumtionens och individualismens logik.

Det som ofta kallas globalisering framstår i Bettos perspektiv snarare som en global kolonisering, där människovärdet knyts till ägande snarare än inneboende värdighet. Följden blir ett samhälle där sociala band försvagas, kollektiva rörelser tappar kraft och individen binds alltmer till strukturer som både förstärker narcissism och beroende. Mystiken försvinner och människorna blir oförmögna till den slösande kärlek som Betto fann i kristendomen som ung man. I en sådan värld blir påskens budskap om befrielse, solidaritet och motstånd mot förtryck emellertid inte mindre relevant, utan snarare en nödvändig motröst. Dödens realitet är trots allt bruten och den som vågar offra sig kan se det med sina egna ögon. De söndertorterade kan fortsätta kämpa och de döda manar oss till upprättelse från det som utifrån trons ögon är ett annat liv: ett liv bortom tiden och rummet som mystikerna vill få oss att erfara som en påtaglig realitet. I själva verket är det den mest påtagliga realiteten, då vårt liv bara är en liten parentes i den väldiga verkligheten som vi inte kan existera utan.

Mot denna bakgrund framträder Bettos påskmeditation från tredje april 2026 inte bara som en teologisk betraktelse utan även som en politisk tydning av vår samtid där historien tycks ha återvänt med väldig kraft och med alltmer katastrofala konsekvenser. Det är i en sådan farlig värld som påskens budskap får sin mening och återigen kan bli en tid för befrielse och omvändelse från det som gör oss fega och usla, instängda i oss själva. Bettosliv var ett äventyr, är fortfarande ett äventyr, och det är det äventyret som både mystiken och politiken inviger oss till om vi ska tro denna brasilianske dominikan.

Kristus lever: En brasiliansk påskmeditation

Påsken är den kristna kyrkans viktigaste högtid: den firar Jesu uppståndelse. I sitt ursprung är den den stora judiska högtiden till minne av hebréernas befrielse från slaveriet i Egypten omkring år 1250 f.Kr., under farao Ramses II:s välde. Anmärkningsvärt nog firar judendomen och kristendomen – till skillnad från de persiska, mesopotamiska, babyloniska och grekiska religionerna – inte myter utan historiska händelser.

Det är historiskt belagt att Moses ledde den process som befriade hebréerna från oket de levde under. Och trots Feuerbachs och Renans verk och, senare, den ytliga stalinistiska ateismen, förnekar i dag ingen seriös historiker Jesu historiska existens – den bekräftas av icke-kristna samtida historiker som Flavius Josefus och Tacitus. Det finns faktiskt fler historiska belägg för Jesu existens än för Sokrates, som vi främst känner genom Platon. Det som överskrider historieskrivningen är tron på hans uppståndelse, vilken hör till trons och känslans sfär [que pertence à esfera da(o) (a)fé(to)].

Evangelierna berättar att Jesus vistades i Jerusalem i samband med påskhögtiden. Det var vid ett sådant tillfälle, omkring år 30, som han greps för hädelse och uppror, dömdes till döden och korsfästes. Han var 36 eller 37 år gammal, eftersom vi i dag vet att munken Dionysius den lille begick ett misstag på 500-talet när han beräknade början av vår tideräkning. Dionysius kände inte till talet noll, och det är fastställt att Jesus redan hade fötts när kung Herodes dog år 4 f.Kr.

Perspektivet på tiden som en historisk process präglar vår kultur på djupet. Bibeln övertog denna syn från perserna och bröt därmed med den grekiska uppfattningen om tillvarons cirkularitet. Tre grundpelare i våra nuvarande tankemönster vittnar om detta: Jesus, Marx och Freud – alla tre judar. I Jesu budskap beror vår lycka (frälsning) på vår förmåga att älska. Guds rike är inte något ”där uppe” utan ”där framme” – i framtiden där historien når sin fullbordan, i en värld fri från förtryck – men också dess gräns, genom den gudomliga närvarons genombrott mitt ibland oss.

Marx analyserar kapitalismen utifrån de samhällsformationer som föregick den och skymtar, bortom dess övervinnande, en framtid av gemenskap och harmoni. Freud, i samma historiska anda, söker i det omedvetna – präglat av alla våra mest ursprungliga erfarenheter – förklaringen till vår nuvarande psykologiska gestalt, med sikte på att återvinna den psykiska hälsan.

Ett av nyliberalismens mest förödande uttryck sammanfattas i Fukuyamas berömda utsaga: ”Historien är slut.” Den japansk-amerikanske statstjänstemannen känner naturligtvis mycket väl till att de transnationella företagen inte har för avsikt att hejda sin giriga kapitalackumulation – och därmed inte heller sin historia av begär och plundring. Vad han vill antyda är att vi bör, som Dante skulle ha sagt idag, överge allt hopp vid marknadens port.

Vi förväntas också kasta våra ideal, utopier och drömmar om en annan värld på historiens soptipp, som samlar resterna från Berlinmurens fall. Och vi ska fogligt underkasta oss den fria konkurrensens och ”globokolonialiseringens” välde, det nya namnet på den gamla kolonialismen, som gör planeten till en koloni under ett halvdussin nationers hegemoni, underställda Vita husets krigsdoktriner.

Den kristna påsken vittnar om att vi, trots all misär och hopplöshet, i Kristus har vissheten om att rättvisan segrar över orättvisan och livet över döden. Att acceptera att ”historien är slut” är att falla för lockelsen att föreviga nuet: fixeringen vid träning som lovar evig ungdom; att bli bunden av materiella ting som om de kunde skänka oss odödlighet; ackumulationen av rikedomar som om vi kunde ta med oss jordiska skatter bortom graven; drogerna som en djävulsk ersättning för en generation som aldrig lärde sig att drömma tillsammans med Jesus, Gandhi, Luther King och Che Guevara.

Detta är vad kyrkan nu firar: Kristus lever, och hans seger över denna världens makter är garantin för att de drömmar som spirar ur hjärtat och tron är frön till ”en ny himmel och en ny jord”, som Uppenbarelseboken förkunnar. Och som Raul Seixas sjunger: en dröm som många drömmer tillsammans blir verklighet.

Frei Betto