I evigheters enighet – om David Torstenssons Att ha rätt
/Barbie och Oppenheimer i all ära - 2023 års största filmupplevelse var David Torstenssons essäfilm Att ha rätt som visades på den nystartade smålandstriennalen i Jönköping i höstas. Torstensson (f. 1987) är konstnär och sedan ett tiotal år tillbaka en av de drivande krafterna bakom den konstnärliga, pedagogiska och politiska kollektivverksamhet som går under namnet Siggalycke folkskola, beläget utanför småländska Tingsryd. Verksamheten vill med förebild i religiöst och politiskt radikala gemenskaper undersöka och performativt gestalta en annan existensform än den dominerande, ett sätt att leva som bryter med rådande normer och invanda mönster för tanke och handling. Att ha rätt, som i förbigående sagt är den första delen av en planerad diptyk med namnet ”För sen ankomst”, kan därmed ses som ett led i ett vidare projekt att, som Torstensson skriver i en presentationstext till filmen, ”utforska relationen mellan distans och närhet i religiös och politisk organisering”.
I centrum för filmen står Torstenssons egen far och dennes engagemang i ett stalinistiskt parti under 1970- och 80-talet. Vi får följa pappans livslopp – från glödande dogmatisk entusiasm till förlorat politiskt hopp, brustna relationer, ständiga konflikter, depression och desillusion.. Hudlöst bearbetar Torstensson sin sorg genom essäfilmens genre och låter bilder av anonymiserade tidningsurklipp, autentiska smalfilmer och uppläsningar av faderns brev illustreras av den egna berättarrösten som på det suggestiva och monotona sätt som Stig Claesson gjorde till konstform, vaggar in betraktaren i filmens universum. Med en essäistisk sensibilitet där innehåll och form tillåts samspela låter regissören pappans rationalistiska och rigida livshållning (åtminstone i de yngre åren) brytas mot sin egen försiktiga och lite trevande framtoning. Betraktaren anar en stor sorg bakom verket. Släktingar och bekanta läser upp brev från pappan och Torstensson låter dem staka sig utan omtagningar. Denna underliggande idémässiga konflikt mellan övertygelse och osäkerhet gestaltas även i den rörande och komiska slutscen där regissörens mor trevande försöker framföra Fria proteaterns proggklassiker Vilken sida står du på? på ett billigt elpiano. Klinkande och nynnande försöker hon att minnas tonerna och orden, spelar fel, hakar upp sig och börjar skratta. När hon slutligen kommer till styckets klimax som i originalversionen utgörs av en önskan om vänsterns uppnående av, och uppgående i, ”enighet” sjunger hon (med oklar intention) ”evighet”, en felsjungning som på ett effektfullt sätt gestaltar filmens ärende att utforska gränslandet mellan politisk och religiös utopism.
En bärande tanke i filmen är att det finns en parallell mellan faderns politiska engagemang och den starka kristna tro som präglade hans barndom. En grafisk fixpunkt för sammanlänkningen är den tavla med tänkespråk som prydde farmoderns hem och som uppmanade till moraliskt klanderfritt leverne i ljuset av Kristi förestående ankomst: ”Gör intet som du icke skulle vilja göra när Jesus kommer åter.” Farmoderns kristna övertygelse och höga etiska ideal (vilka i praktiken sammanföll med syndakatalogens bannlysning av alkohol, svordomar och kortspel), estetiskt konkretiserade genom gyllene bokstäver mot en syndasvart bakgrund, blir på detta sätt en motsvarighet till det kommunistiska partiets konformism och renhetsideal. Som en underliggande fråga i filmen klingar: kan det vara så att den hängivenhetens form som inpräntades genom barndomens religiösa erfarenheter dröjer kvar hos fadern, även då innehållet ändras?
Ett annat sätt att formulera denna relation är genom asketismens vokabulär. Asketismen, som med utgångspunkt i antikens filosofiska och religiösa strömningar, alltid varit upptagen med frågan om begäret och hur vi på olika sätt bör handskas med våra egoistiska drifter. I såväl farmoderns väckelsefromhet som i faderns kommunism gällde det att bryta med det vardagliga och tanklösa livet - i väckelsen benämnt ”världen”, i vänstern ”det borgerliga livet” – och de begärsstrukturer som binder oss vid den rådande ordningen, isolerar oss från varandra och reducerar oss till egocentriska individer. Det är endast genom att med olika metoder omdirigera detta begär som vi kan nå vår högre bestämning som enad mänsklighet. I faderns fall tog denna asketism sitt uttryck i kollektiv organisering, delaktighet i demonstrationer och politiska aktioner samt en livslång kärlek till idrotten och de kroppsliga övningarna som ett sätt att förbereda sig för ett kommande maktövertagande. Idrottens stärkande och renande karaktär samspelar i Torstenssons framställning med denna eskatologiska disposition. Såväl den politiska som religiösa asketismen blir till en existensform som motiveras och animeras av förväntningen på det kommande: det utlovade rikets ankomst. Löftet föreslår, för att använda regissörens ordvändning, ”hur en ska förhålla sig till denna dag såsom var dag som är idag.” Eskatologin arbetar alltid baklänges och ställer ”vardagens handlingar i relation till en yttre blick.” Nuet betingas av förväntningarna på framtiden och det gäller att leva ett liv i vad väckelsens folk kallade ”beredda gärningar”: fadern motionerade regelbundet iförd ryggsäck med mjölkpaket fyllda av sand.
På så sätt avtecknas konturerna av ett liv som kännetecknas av det som Paulus försöker fånga med sitt ”trons dårskap.” Det är livsval som kommer med risken att betraktas som ”lite koko” (som en så kallad kulturskribent skrev innan jul apropå gudstroende), som överlappningen mellan den politiska och religiösa hängivenheten ligger. Här finner vi en så fascinerande paradox att alla andra politisk-teologiska frågeställningar framstår som distraktioner. Det är den paradox som exempelvis en kristen anarkist som Jacques Ellul ständigt återkom till och som en samtida teolog som Arne Rasmusson upprepat och som kan formuleras i frågan: Hur kommer det sig att det är de rörelser som släppt tron på den rådande ordningen, på reformation och progression, men också revolution, som oftast format människor som visat sig stå på rätt sida historien? Hur kommer det sig att det är de rörelser som aviserat en väg bort från den värld som Augustinus menade regerades av libido dominandi – kärleken till makt och inflytande – som när den historiska pendeln svängt visat sig ge upphov till gestalter som gått i bräschen för jämlikhet och rättvisa? Här ligger inte bara en teologisk utan även politisk-pedagogisk hemlighet gömd: det är endast genom att dö bort från världen och undanhållas den omedelbara belöningen för det egna valet, genom att söka det sköna för skönhetens skull, det rätta för rättvisans skull, sanningen för sanningens skull som en subjektiv förvandling som kan orsaka en sann rörelse i det politiska fältet kan bli verklig.
Kanske är det just i oförmågan att på detta sätt dö bort från det instrumentella förnuftet som orsaken till faderns olyckliga och omöjliga livsöde står att finna. I de brev som läses i filmen framträder en sida av fadern som i kontrast mot den glödande övertygelsen andas tvivel och inre kamp. Med ett språk fyllt av religiösa övertoner och bibliska referenser beskriver han för adressaten hur han ofta vacklar i tron på att samhällsförändringen är möjlig men att han ändå lyckas hålla övertygelsen levande i gemenskapen bland ”kamraterna”. Förändringen måste börja i de mindre sammanhangen, i ”det lilla livet”, innan samhället, ”det stora livet”, kan ändras. Det är bara genom de vänskapliga relationerna i de mindre gemenskaperna som vi kan bli erkända som myndiga subjekt och få kraft att kämpa för en bättre värld. Med en förnumstig retorik som för tankarna till en konservativ kristen arbetsmoral betonar fadern att ingen kan göra allt, men alla kan göra något, och att kraven måste justeras efter förmåga. ”Alla måste dra sitt strå till stacken” som han skriver i brevet.
Vad som därmed framträder i faderns bekännelser är en dygdegemenskap som ur vissa hänseenden påminner om de basgemenskaper som brukar förknippas med den sydamerikanska befrielseteologin. Genom att skapa stödjande och kärleksfulla gemenskaper bland de utsatta och marginaliserade skulle nya medvetandeformer framträda, renons på slavmentalitet och hierarkiska dispositioner, en relationalitet som de befriade skulle etablera i samhället efter revolutionens hastiga omkastning av de rådande maktförhållandena. Genom att föregripa de jämlika relationerna ”det lilla livet” kunde en djärv och målmedveten subjektivitet utvecklas som vågade ta makten över institutionerna och i förlängningen ersätta dessas unilaterala beslutsstruktur med en ny, mer egalitär och dialogisk ordning. Sett i ljuset av det ovan förda resonemanget kan man emellertid fråga sig om det inte är just här – i den kvardröjande längtan efter inflytande, i den välmenande intentionen att besegra det onda med dess egna medel – som roten till både misslyckandet och olyckan ligger? Är inte denna vilja till makt endast ytterligare ett exempel på den frestelse som genom historien har drabbat den kristna kyrkan och förvanskat evangeliets radikala kärleksbudskap till tvingande påbud, förvandlat lamm till lejon, plogbillar till svärd och vinknivar till spjut?
Jag tvekar att entydigt svara ja på denna fråga, eftersom ett sådant frånsägande av makt och kontroll aldrig är politiskt oskyldigt. Tvärtom kan man argumentera för att ett sådant omfattande av människans ofullständighet och brist, hennes beroende och svaghet, möjliggjort de auktoritära och illiberala rörelsernas återkomst. Kanske är inte det mest överhängande hotet övertygelsen om att ha rätt och omfatta universella sanningar, utan tvärtom undfallenheten gentemot de destruktiva krafterna i tillvaron.[1] I Torstenssons framställning finns emellertid en tendens som går ut över brist och ofullständighet som subjektets bestämmelse och som häftar vid hans tematisering av eskatologin. Eskatologin bannlyser nämligen inte tanken om universell enighet utan, tvärtom, legitimeras genom löftet om en redan påbörjad, pågående och kommande förlossning. Det är denna enighet som genom att befinna sig i evigheten överskrider såväl tidsliga som rumsliga distanser som ger upphov till den eskatologiska form som hålls samman av löftets närvaro men som öppnas av det kommande rikets frånvaro.
Torstenssons förmedlar genom filmens essäistiska form något av denna eskatologins verkanskraft. Genom att återvända till dogmatikerna, till de som visste sig ha rätt, till väckelsepredikanterna och agitatorerna, utan vare sig fördömanden eller okritisk nostalgi avtecknar sig en form för politisk teologi som rycker med och engagerar. Genom att bryta den politiska och religiösa dårskapen mot varandra – dessa båda till synes disparata och historiskt sett ofta ömsesidigt fientliga fenomen – anträder Torstensson den spekulativa rörelse vilken överskrider och förenar delarna och omsätter partikulär passion till universell giltighet. Genom denna, vad vi med Roland Barthes kan kalla punctum – verkets upplevda förmåga att stiga ut ur sig själv – blir betraktaren delaktig i Torstenssons sorgearbete, interpellerad av smärtan och förenad med regissören genom ett gemensamt lidande. Kring verket uppstår på så sätt en ny form av gemenskap, en ny organisation, förenad av och samtidigt öppen mot, den verklighet som den hoppas på, men som ännu inte till fullo har anlänt.
Peter Karlsson
[1] En av de som de senaste åren argumenterat enligt dessa linjer är den amerikanska juristen och historikern Samuel Moyn som i sin Liberalism against Itself - Cold War Intellectuals and the Making of Our Times (2023) undersöker tanken om att efterkrigstidens liberala filosofer, genom sin kritik av upplysningen och den äldre liberalismens tro på förnuft och progression, undergrävde det liberala projektet med illiberalismens framväxt som följd. I podcasten Know Your Enemy benämnde han i höstas denna vändning som omfattandet av en augustinsk arvsyndslära, med sin förståelse av människan som bristande och ofullständig, något som han bryter mot den äldre liberalismens pelagianism.
