Sången de spelar vid civilisationens slut

Är det inte en på förhand given ironi att en essä som återkommande uttrycker tvivel över litteraturens kraft inte verkar blir läst? Mats O. Svenssons De som sjöng vid civilisationens slut: Om lyrik i antropocen från 2021 har än så länge och såvitt jag kan bedöma gjort ett förvånansvärt litet avtryck i offentligheten, trots sitt ämne och den aktivitet som omger de av Svensson berörda frågorna i svensk samhälls- och kulturdebatt.

Det finns förstås enkla svar på varför det blivit så – boken är publicerad av ett litet kvalitetsförlag, Faethon, som tvingas förlita sig på god vilja och subkulturella visklekar för att sälja sina böcker och det rör sig om en essä skriven i mer krävande än populär stil, av en författare utan brett igenkännbart varumärke. Boken har dessutom ett tonfall som är prövande och allt annat än antagonistiskt. Och ja, ”lyrik” är förstås i sig knappast ett ämne för kioskvältare.

Men för den som verkligen bryr sig om själva grundfrågan – antropocen och klimatkrisen – bör Svenssons essä vara av största intresse. Genom lyrikens medium utforskar den nämligen frågan om vad det betyder att förnimma och erfara något som, taget som helhet, är så abstrakt som antropocen. Jag undrar om det överhuvudtaget gjorts i svensk språkdräkt på det här sättet tidigare. Sverker Sörlins Antropocen: En essä om människans tidsålder (2017) – en given referenspunkt i Svenssons bok – gör förstås något besläktat i sitt försök att presentera det intellektuella problemkomplexet kring antropocen, men visar inte alls samma förståelse för formens betydelse. Traditionell populärvetenskap och historieskrivning i all ära, om vi inte på allvar tänker igenom frågor om mediering på formnivå, estetikens elementa, kommer de narrativ vi konstruerar om denna nya tidsålder bestå av en blind intuitions staplande av fakta. Som alla erfarna betraktare av konst vet är det fullt möjligt att titta utan att se.

Det räcker alltså inte med att ställa frågan om ”vilket narrativ” som mest effektivt förmedlar korrekt information och som förmår att göra ”oss” mer medvetna om ”vår” belägenhet, i alla fall inte i bemärkelsen huruvida dessa narrativ för bästa effekts skull bör vara dystopiska eller hoppfulla. Svensson visar på ett pedagogiskt sätt att vi måste ställa mer grundläggande frågor än så.

Det mest slående med till exempel författaren Amitav Ghoshs omtalade essä om klimat och litteratur, The Great Derangement från 2016, på svenska som Den stora galenskapen 2020, är den uppenbara begränsning som dess ensidiga fokus på den moderna psykologiska romanen utgör. Även om Ghoshs framställning ifrågasätter denna forms förmåga att idag förmedla antropocens sanningar stannar han ändå vid möjligheten att reformera romankonsten så att den globala bourgeoisiens medvetande kan expandera till att inkludera hela antropocen. Därmed inte sagt att svaret skulle vara ”cli-fi”, alltså den spekulativa klimatfiktion som Ghosh avskriver som irrelevant. Svaret är inte heller nödvändigtvis den lyrik som Svensson undersöker. Vad vi behöver är en fördjupad diskussion om de estetiska register som vår döende kultur erbjuder när det gäller att uppmärksamma, diagnosticera och förmedla dess dödsorsaker.

Svensson framstår dock som något kluven inför det budskap han har att förmedla. I kapitlet ”Att dö i antropocen, att läsa i antropocen” rör sig Svensson från en relativt sympatiserande redogörelse för Roy Scrantons kontroversiella Learning to Die in the Anthropocene (på svenska 2019) – med dess omfamnande av den urhumanistiska tesen om att filosofins uppgift är att lära oss dö[1] – till en tanke om att läsning av litteratur skulle kunna ”bidra till att skydda samhället från klimatkrisens inverkningar på vårt gemensamma livsrum”. Här finns en dissonans mellan egentlig insikt och förhoppningens avsikt, som om Svensson i det avgörande ögonblicket tappar greppet om intellektets pessimism och svänger över i en viljans optimism utan verklig riktning. Och det är kanske ingen slump att han på denna punkt överlåter ansvaret för antropocen och dess verkningar från lyriken till politiken och rätten. Eller ja: i denna övergång blir hans erkännande av konstens begränsningar till om inte en tro på politikens möjligheter så åtminstone en önskan om eller ett desperat krav på dem.

För det är så klart en i sammanhanget avgörande fråga – vilken kraft besitter egentligen litteraturen? Varför vända sig till den, vad av värde kan lyriken erbjuda i vårt dystra läge? Jag har redan föreslagit en fördjupad reflektion över förnimmelse, mediering och form som svar på den frågan och tror Svensson skulle instämma. Samtidigt återkommer han vid upprepade tillfällen till tankar om litteraturens maktlöshet. Frågan om litteraturens förmåga blir på så vis, tror jag, fel ställd och litteraturens implikationer förstådda på fel sätt. Men låt mig återkomma till det.

Svensson inleder med en reflektion över Simone Weil och hennes essä L’Iliade, ou le poème de la force från 1940. Han konstaterar att Weils studie i Iliaden inte ska förstås som ett vändande bort från samtidens utmaningar, som en flykt från den tyska ockupationens våld in i litteraturen. Istället är den en samtidskommentar, ”en bön om att människan när hon förblindats av en sorts kraft […] skulle börja rannsaka sig själv”. Ur Weils essä plockar Svensson upp antika begrepp om kraft och rätt som är främmande för vår moderna civilisation, hämtade som de är från ”en mytologisk tid som egentligen inte har med oss att göra” (annat än som grundstenar för ”vår” litteraturs begynnelse med Homeros). Jag önskar att han under essäns gång hade återvänt till dessa termer och vägt dem mot vår tids tankar om kraft och makt, om rätten och tingens ordning, men det gör han inte. Han konstaterar istället att vårt öde inte är Akilles, den antike hjältens, utan ”mer banalt”.

Därefter ger Svensson oss en introduktion till antropocen, vad begreppet betecknar och hur man kan föreställa sig utmaningen att skriva och läsa lyrik i denna ”människans tidsålder”, då kultur och natur smälter samman i geologins register. Vid det här laget börjar det bli något tröttsamt att varje text om antropocen måste förklara vad termen står för (så även min text). Men en dimension av antropocenbegreppet är värd att inskärpa här: i egenskap av att vara namnet på en geologisk tidsepok aktiverar det ett behov av historisering. En helt central aspekt av diskussionen om ett eventuellt inträde i en ny, människoskapad geologisk tidsålder är frågan om när detta inträde ska dateras. Holocen, geologins namn på den föregående epoken, inleddes för nära 12 000 år sedan. Dateringen för ett inträde i antropocen, om ett sådant ska ha skett, är ännu föremål för vetenskapliga strider. Föreliggande förslag sträcker sig från bland annat kärnvapentesternas guldålder 1945–1963, via den industriella revolutionen under sent 1700-tal, tillbaka till den klimatpåverkande massdöd som den europeiska koloniseringen Amerika gav upphov till kring 1610. Alla dessa sekvenser eller tidpunkter är avläsbara geologiskt och deras samlade följder tillräckligt starka för att påverka geologins spel av krafter på ett tydligt märkbart sätt.

Det förefaller i det närmaste banalt att påpeka att grunden för all nedtecknad historia, all känd kultur i ordets bredaste bemärkelse, lagts under holocens förutsättningar för jordbruk och… ja, kultur, som i odling. Vad finns utanför denna holocena världs kända och tillförlitliga gränser? Drakar och andra monster? Jag antar att vi snart nog kommer att få veta. I vilket fall är inträdet i antropocen ett steg som skakar om förutsättningarna för vårt tänkande. En absolut distinktion mellan natur och kultur, fysis och nomos för att använda grekiskans ord för naturlig och kulturell ordning, blir ohållbar. Tanken om antropocen pekar dessutom på en oöverblickbarhet i mänsklighetens handlande i geologins register och med Sverker Sörlin talar Svensson om det som en kris för själva vår tidsuppfattning: ackumulationen av handlingar idag och i förfluten tid ger oförutsägbara, men massiva effekter i en oklar framtid som snabbt tycks komma oss allt närmare. Och vissa aspekter av förändringarna är oförutsägbara endast i termer av när de kommer: havsstigningarna och massutdöendet är idag som sådana dessvärre helt förutsägbara.

Det här reser torra akademiska frågor om materialurval: i vilken litteratur kan vi spåra antropocen? Underlaget för Svenssons undersökning utgörs i huvudsak av nutida svensk poesi, men han resonerar även med en del tysk och brittisk romantik, liksom med nutida engelskspråkiga poeter från USA och kontinentaleuropeiska intellektuella som Bruno Latour och Peter Sloterdijk. Rörelsen genom materialet förefaller mer associativ än metodisk. Med en insikt från litteraturvetaren Timothy Morton påpekar Svensson att romantiken introducerar ett nytt naturbegrepp i den västerländska kulturen, något som gör det rimligt att börja just där. Och även ur ett traditionellt historiematerialistiskt perspektiv är det förstås relevant att sätta romantiken i direkt relation till den industriella revolutionen och fossilkapitalismens framväxt – det här är trots allt en av de mest populära dateringarna av inträdet i antropocen. På samma sätt är det inte orimligt att Svensson förhåller sig till figurer som Simone Weil och Bertolt Brecht, som skrev banbrytande litteratur vid begynnelsen av olje- och atomåldern, en epok som har kallats ”den stora accelerationen” – under efterkrigstiden har trots allt omvandlingen av klimatet accelererats med väldig kraft.

Men att i tysthet förbigå förslaget om att datera antropocen till 1610 och det transatlantiska artutbytet innebär till exempel att ett alternativt perspektiv på barocklyriken går förlorat. Jag vill inte föreslå att Svensson skulle ha skrivit en annan bok, men frågan infinner sig ändå, som en följd av en otydlighet i Svenssons materialurval och tillvägagångssätt. Är de diskuterade lyrikerna föremål för hans uppmärksamhet på grund av en särskild representativitet och i så fall vilken? Är materialurvalet i huvudsak styrt av Svensson eller föremålen för hans uppmärksamhet?

På sätt och vis tycks därför antropocens tidskris återkomma på formnivån i Svenssons undersökning. Om antropocens centrala faktorer är avhängiga dess historisering, dess väsen beroende av dess begynnelse, vad innebär ett aktivt val som i huvudsak pendlar mellan romantiker och svenska senmoderna poeter? Hade en striktare, mer stringent undersökning utgående från antropocen-medvetna poeter, som Jonas Gren och Theis Ørntoft, som därefter borrat sig djupare ner i litteraturens lager för att visa hur Gunnar D. Hansson, Inger Christensen och Katarina Frostensson alla är någon sorts antropocenlyriker, fungerat bättre? Men här ryms också Malte Persson, Agnes Gerner, Maria Küchen, Anna Hallberg, Fredrik Nyberg.... en, ska tilläggas, långt ifrån komplett förteckning över de författarskap som diskuteras av Svensson.

Det kapitel som dröjer kvar längst hos mig är det näst sista, en koncentrerad läsning av Lennart Sjögren med melankolisk klang. Bokens andra mer fokuserade reflektion över en enskild poet, ett kapitel om Jonas Gren, är bildande och upplysande, men – möjligen som Grens egen lyrik – alldeles för kongruent med den teoretiska ram som strukturerar Svenssons analys och blir därför mer didaktiskt programmatiskt och följaktligen stummare. Kanske är det ingen slump att Svensson här låter poetikens nomenklatur ta stor plats i framställningen. Om det är för att Sjögren eller Gren ligger Svensson närmast är oklart: kanske är Sjögren temperament och Gren tanke i förhållande till Svenssons tillvägagångssätt, kanske är deras olikhet uttryck för något oförlöst i essän själv.

Svenssons associativa framställning saknar organisatorisk princip, något som må vara essäisten förlåtligt, men som samtidigt inverkar på budskapets klarhet och läsarens grepp om bokens syfte. Under läsningen tänker jag på kulturteoretikern Mark Boulds bok The Anthropocene Unconcious: Climate Catastrophe Culture från 2021. För Bould spelar det ingen roll om de kulturella artefakter han analyserar – klassiska och experimentella romaner, marvelfilmer, Fast & Furious-serien – uttryckligen ”handlar om” klimatförändringar. Istället frågar han vad som händer om vi slutar anta att olika kulturella ”texter” (i bred mening) inte handlar om klimatförändringar. I viss mån är detta även Svenssons metod. Men han är mycket mer återhållsam och ibland tycks det mig som att han spontant dras till naturlyrik som någon sorts given utgångspunkt för dessa frågor. Kanske bör det vara så, kanske är Boulds metod för vild. Men eftersom Svensson inte riktigt artikulerar sin egen lämnar han mig med mina gissningar. I slutet av kapitel två frågar sig Svensson, retoriskt tror jag, om antropocen kanske ”skriver in sig i själva texten på samma sätt som människan skriver in sig i jordskorpan med tecken vi ännu har svårt att tyda”. Jag hade gärna sett en mer affirmativ hållning till den tanken, ett spekulativt relaterande av poesin till en större poeisis och mänsklig skaparkraft.

Det säger sig självt att det här är en bok för de redan frälsta. Den som inte bekymrar sig om lyrik, utan låter sitt intellekt domineras av fakta och logik, kommer inte heller att bekymra sig om poesins öde i antropocen. Den som inte reflekterar kring eller ens tror på antropogena klimatförändringar är inte heller intresserad av vad det skulle innebära att förnimma dem. Men vi som drabbats av det massiva skeendet runt omkring oss och som söker efter de av nödvändighet nya eller åtminstone förändrade sätten att förstå och handla som krävs i den pågående katastrofen, vi har knappast råd att bortse från den grundfråga som driver Svensson.

Under den ovanligt utdragna period som jag skriver den här texten kommer jag att lyssna på ett par poddar om den sena bronsålderskollapsen. I dessa sammanhang tycks det vara ett givet grepp att behandla denna period eller händelse – alltså då de stora högkulturerna i Mellanöstern och östra Medelhavet på kort tid (ungefär ett halvsekel) gick under i skarven mellan brons- och järnålder – att leda in i diskussionen via Homeros. Även om Iliaden nedtecknades och möjligen även ursprungligen komponerades flera hundra år efteråt, skulle inte berättelsen om Trojas fall kunna härstamma ur resterna av ett minne av de omfattande plundringar och förintande krig som utmärkte skeendet? Idag har, föga förvånande, en katastrofal klimatförändring rests som ett förslag på den bakomliggande orsaken till bronsålderskollapsens förlopp. Det lägger upp för en tanke, värd att tänkas till slut: är Iliaden, ”kraftens poem”, den västerländska litteraturens urkälla, ett fragmentariskt minne av en forntida klimatkollaps? Svensson börjar med Simone Weil och Iliaden. Tyvärr återkommer han som sagt inte dit. Men där finns kanske en väg till en vidare diskussion om lyrikens kraft.

Man gör så klart ett kategorimisstag om man frågar efter litteraturens kraft i samma termer som politikens och rättens. En naiv förståelse av sentensen om pennans övermakt gentemot svärdet är inte hjälpsam här. Lyriken kan inte göra det politiken och rätten borde göra. Men den kan bevisligen förmedla minnen och affekter över en tidsrymd av nära 3000 år, generera kategorier för att gestalta känslan av att vara i historiens mitt då ens land blir överfallet och ockuperat, skapa skyddande rum för hotade ord, språk och folk.

Att lyriken, medvetet och omedvetet, kämpar med att uttrycka antropocens totalitet är den nog ursäktad. Men det som tycks hemsöka Svenssons brottning med lyrikens kraft är en tanke som också hemsöker all litteratur och allt allvarligt menat tänkande kring antropocen och klimatförändringarna: ett krav på konstruktiv didaktik. Det är som om målet, ytterst betraktat, vore att upplysa de antropogena massorna om deras dårskap och få dem att upphöra med den kollektiva verksamhet som gett dem kraften av en accelererande komet, riktad mot de egna livsbetingelserna. Och kanske är det som didaktisk mall lyriken kan göra ett legitimt anspråk på politisk makt – frågan är bara om det är där som dess egentliga kraft ligger.

I sin nyligen framlagda avhandling om Inger Christensens diktsamling alfabet lyfter litteraturvetaren Sofia Roberg fram diktens besvärjande dimension. Besvärjelsen är en performativ, magisk och mystisk akt, syftande till både kontroll och hängivenhet. Åberopandet av denna dimension i språket för lyrikens del handlar om att förbinda dikten med språkvärldens mytiska meningsakter. Hos Christensen fanns en medveten vilja att konstruera sin poesi på det viset, som ”försök att hålla kärnvapen och miljögifter borta i en apokalyptiskt stämd dikt, och att hålla den biologiska mångfalden kvar genom ett åkallande av tingen”, skriver Roberg. Men det är inte bara frågan om en abstrakt mystisk tro, utan också högst konkret om form och metrik, eftersom Christensen framhåller den rytmiska och musikaliska och därmed matematiska karaktären hos dikten betraktad som besvärjelse.

Den här dimensionen saknas i Svenssons analys. Hos honom blir lyriken lätt till avbildning, snarare än aktiv gestaltning och handling. Det har förmodligen med urval att göra, kanske finns det också en sådan tendens i den naturlyriska tradition som tycks vara den givna platsen att leta efter antropocendiktning på. Kanske är det talande för hans tänkande om lyrikens öde i antropocen att hans läsningar av Lennart Sjögren och Jonas Gren drar åt så olika håll. Att kapitlet om Gren blir så avhängigt poetikens terminologi, inte utan allmänna förtjänster, men utan den laddning som kapitlet om Sjögren erbjuder, visar möjligen på en svårighet att gå från bild till ord och från åskådliggörande till aktion. Jag kan se ett frö av tanken om att låta lyriken göra något mer än att vittna och berätta hos Sjögren i Svenssons framställning, men hos Sjögren innebär att ”delta i världens spel” att ”försvinna i geologins glömska”, att alltså jämka sin kraft med naturens bara för att se den upplösas. Ger det verkligen en adekvat bild av människan i antropocen? Som individ, förvisso, men knappast som entitet av geologiska mått. Christensens anspråk på att besvärja världen tangerar därmed en kraft som undflyr Svensson och större delen av den antropocenlyrik han skildrar, liksom den undflyr oss och den politiska värld som för så många av oss aldrig upphör vara föremål för ett fåfängt hopp om en räddande makt.

Det är ironiskt att Svenssons blick mot politiken i slutet av hans essä möts av en blick från en politiker som kommer från det åt andra hållet, på väg mot litteraturen. I den nyligen utkomna Oceankänslan: Om behovet av en ny berättelseskriver före detta språkröret, ministern och journalisten Isabella Lövin att ”vi behöver idag helt uppenbart en ny berättelse om människan själv som ger mening åt vår situation, och som stakar ut nästa steg”. Hon avfärdar berättelser om människan som ett föremål för djuriska drifter, om nyttomaximerande individer, om arvsynd, om paradisiska tillstånd i livet efter detta, allting som ”avleder uppmärksamheten från livet här och nu, och undergräver vår vilja att handla och bry oss om den här världen”.

Det säger kanske sig självt att Lövin inte ställer några frågor om den begärda nya berättelsens metrik. Och även om jag gärna hade sett Svensson göra det i ännu högre grad än han gör så är den stora styrkan och behållningen i hans bok att den faktiskt öppnar för den typen av frågor. Jag sporras att efterfråga en djärvare, mer långtgående och spekulativ analys genom att tänka med och genom De som sjöng vid civilisationens slut. Men denna fråga utmynnar ändå i ett grundläggande tvivel gentemot de kategorier som Svensson ytterst betraktat opererar med. Här blir Lövins spegelvända rörelse från politiken till berättelsen talande för maktens kraftlöshet. Om antropocen är en tid för kategoriernas kris – då en komplex kausalitetsstruktur komplicerar banden mellan orsak och verkan, då tiden måste förstås i förvillande många löpande och varandra överkorsande banor, där ytterst och inte minst kultur uppgår i natur – är då politik fortfarande politik och lyrik fortfarande lyrik? I så fall: på vilka premisser?

När jag ska till att sätta punkt för denna essä finner jag en med Christensen besläktad, men mer radikal analys av litteraturens kraft och betydelse i en annan bok, en verklig klassiker från samma generation som Weil, återutgiven i svensk översättning av Faethon ungefär samtidigt som De som sjöng vid civilisationens slut. I Litteraturen och det onda menar Georges Bataille att litteraturens uppgift inte alls är att vara konstruktiv och uppbygglig, om man så vill didaktisk. ”Till sist,” skriver Bataille, ”måste litteraturen vara skyldig sig själv att bevisa sin brottslighet”. Litteraturen är enligt Bataille ond eftersom den är tätt förknippad med överskridandet av de samhälleliga och etiska krav som förnuftet föreskriver. I litteraturen finns en rest av den mystiska erfarenheten – och ”[u]nder sådana tillstånd kan vi få kunskap om en annan sanning än den som är knuten till vår perception av objekten”, en sanning omöjlig att göra reda för i rationella termer. Människan måste, menar Bataille, erkänna nödvändigheten av ”beräkningens värld” och förnuftets utstakade gränser, men ”hon bör också veta att hon inom sig har en okuvlig, en suverän del som står helt främmande för de gränser, den nödvändighet, vars betydelse hon erkänner”. Detta suveräna främlingskap inför nödvändigheten är en del av människan som vetter mot erotiken, excessen och döden, men med dem också mot magin och mystiken. Utan det negativa, överskottet och överskridandet blir människan obegriplig, eftersom hennes värld inte kan rymmas inom hennes moraliska beräkningssystem. ”Jag tror”, skriver Bataille, ”att människan av nödvändighet är fientligt inställd mot sig själv och att hon inte kan erkänna sig själv och att hon inte kan älska sig självt helt och fullt om hon inte är föremål för en fördömelse”.

Nog säger detta oss något även om människans belägenhet i den olycksaliga tidsålder hon dragit över sig själv. Tveklöst är lyriken inte bara ett vittne till, utan även en produkt och del av den kulturella ordning som övergår i geologi. Men lyrikens suveräna värde består inte i att dra upp riktlinjerna för försoningens former, oavsett hur mycket vi än skulle vilja se en harmoniserande berättelse träda fram som kan uppfylla våra moraliska kvotsystems krav på en förnuftets begränsande ordning. Litteraturens egentliga kraft ligger inte i det moment som gör den till ett potentiellt maktmedel: dess verkliga styrka återfinns i förbindelsen till den negativa excess som hotar vår existens och utmanar vårt grepp om världen. Detta är inte ett förslag om att hänge sig åt det onda och förlora sig i excessen, utan snarare om att inte förkasta den mystiska insikt som excessen, litteraturen, erbjuder i sin suveräna gest gentemot livet och förnuftet.

Sången i antropocen, om antropocen skulle kunna vara absolut sann mot vår gemensamma förljugenhet och våra systems ofullkomligheter, deras rusande mot utsläckelse och död. Denna sång bär inte på ett löfte om harmoni, men den kan bringa oss till insikt om att det som är inte är allt och uppvigla oss att rasa mot vårt öde i denna tidsålder. Och som Bataille i Litteraturen och det onda avslutar sin betraktelse över Proust:

Om vredens mörker och vishetens klarsynthet inte till sist sammanfaller, hur kan vi då känna igen oss i denna världen? Men fragmenten återfinns på toppen: vi griper tag i sanningen som bildas av motsatsparet ont och gott.

Hjalmar Falk

[1] Den här tesen härstammar från Montaigne, som härledde den ur en sentens av Cicero, som i sin tur tolkade Platon.