Ordet, orden och tystnaden

Joel Berglunds Vända hem (Argument förlag) kan nog bäst kategoriseras som en senmodern omvändelseskrift. I centrum för framställningen står ett författarjag som genom mötet med den småländska frikyrklighet som flytten till småstaden och partnerns familj ställer honom inför, inleder en process av självrannsakan. ”Mitt liv är bortkastat” konstaterar Berglund på de första sidorna vilket blir inledningen på en bekännelse som både följer och bryter med de riktlinjer som vanligtvis följer den kristna bekännelselitteraturen och som Augustinus av Hippo på 300-talet på ett paradigmatiskt sätt drog upp. Genom en rad prosapoetiska fragment exponeras läsaren för författarens liv – från den politiskt radikala, svårt sekulära och andefattiga uppväxten i Stockholm, genom alkoholmissbruk och söndertrasade familje- och vänskapsrelationer till den tidpunkt då boken nedtecknas. Det är detta sistnämnda – att Berglund adresserar läsaren inifrån en pågående och ofullbordad omvändelseprocess – som är det fängslande och det som skänker framställningen nerv. Vi får nämligen inledningsvis veta att Berglund ännu inte kommit hem: ”Jag kan inte tänka på Jesus som en man som / dog och återuppstod. / Det är min brist. / Ett sår. / Vem ska läka mig?” men också: ”det är något som skälver i mig / En pelare vill rycka sig loss.” Där den kristna bekännelsegenren vanligtvis rör sig med ett tydlig före och efter, fångas vi här i själva vändningsögonblicket – och huruvida Berglund verkligen har ”brutit genom”, som väckelsens folk brukade säga, är, när boken sluts, ovisst.

Joel Berglund (f. 1989) är en väletablerad författare som är upphovsman till en lång rad publikationer i skilda genrer (allt från barnböcker till kriminallitteratur) men Vända hem är det första längre experimentet med prosapoesi. Att kulturpersonligheter lämnar sin tidigare radikala position och börjar orientera sig mot de religiösa traditionerna är som mina tidigare essäer på bloggen visat legio, men vad som sticker ut med Berglunds bearbetning är att mötet inte främst sker med katolsk fromhet, hög liturgi eller mystisk symbolism utan med tämligen prosaisk väckelsekristendom. Det är konfrontationen med ett vardagligt församlingsliv, söndagsgudstjänster, lovsång och öppen förskola som blir den impuls som får författaren att nagelfara och ompröva sitt tidigare liv. I texterna möter den nihilistiske författaren, den existentiellt hungrande, cyniske storstadsexistensen – Hesses stäppvarg – en existensform som han inte riktigt kan hantera och som han tidigare vant sig att förakta och förlöjliga: trosvisshetens, den välordnade gemenskapens och hemkomstens livstydning. Med en uppfriskande brutalitet skriver Berglund om hur han i sin ungdomen såg på de kristna: ”De svor inte. De slogs inte. / Därför kallade man en sån för kristen bög.” Och en fråga hemsöker framställningen: finns det något här, i det mest självklara och töntiga – hos, för att tala med Lyra Ekström Lindbäck, ”de stackars korkade kristna” – som kan, för att återigen alludera Augustinus, ”stilla hjärtats oro” och hela det som gått förlorat?

Det är den oförlösta konflikten mellan frikyrklig förtröstan och otro som gör Vända hem till en så ovanlig bok. Den är också märklig eftersom jag, när jag läser Berglunds lyriska fragment, får intrycket av att de är uttryck för en aktivitet som pågår någon annanstans – synliga indikatorer på en mycket djupare rörelse. Texterna framstår som en samling famlande försök att förstå ett skeende som endast delvis kan kontrolleras och som det poetiska berättandet i efterhand försöker att gestalta. Ett exempel på detta är när författaren med häpnad konstaterar att det är han – inte hans kristna partner – som tar initiativen att gå till kyrkan:

Jag går dit igen. Ensam.
Rösterna.
Sångerna.
Församlingens kroppar.
Rörelse. 
Den handikappade tonåringen som inte kan
stå still.
Pappan står bredvid. Håller honom i schack.
Jag vet inte vad det är.
Något stiger i mig.

Genom att betrakta och delta i församlingens lovsång är det något okänt inom honom som lyfter och smyger sig på, Något som både kallar och som svarar: ”Kvinnor och män. / Ungdomar. / Barn. / Alla sjunger med i lovsången. / Min röst är darrig. Kan inte hålla ton. / Ett ljus letar sig in från ett fönster i taket. / Partiklar och stoft singlar ner mot församlingen. / Det finns en värme här.” I den kristna gemenskapens vändning till det som överskrider öppnas författaren upp för det okända, det som inte låter sig fångas i språket och det socialas begränsande ramar: ”Jag har hört en uråldrig tystnad”, skriver Berglund, ”Den är en väntan på svar. / Jag ställde inte frågan. / Men tystnaden får mig att vilja veta mer.”

På detta sätt träder en livshållning fram som påminner om den kristna platonismens erotiska subjektsdisposition. Vi är kallade av en gudomlig avsändare som samtidigt döljs och förmedlas av den skapade verkligheten och vars närvaro endast kan representeras genom paradoxer som rop och tystnad, ljus och mörker, värme och svalka. Den törst som drivit fyllot till flaskan, spelaren till bordet, den uttråkade till våldet och mytomanen till lögnens spänning, är egentligen uttryck för en djupare längtan som i bönen och doxologin omvandlas till ett annat begär, en delad erfarenhet att tillsammans med likar vändas mot den auktoritet som överskrider oss, det hem – det Ena – som är vårt ursprung. Att Berglund är medveten om detta mystikens idiom blir tydligt när han i en av dikterna slår upp Johannesprologen:

Språklös saknad.
I mörkret
slår jag upp Johannes evangelium.
Ordet är hos människan.
Ljuset.
Att skriva är att försöka fånga det.
Om och om igen.

Berglund sammanlänkar därmed evangelistens tal om Ordet med sin kallelse som författare. Guds ord är ljuset som ”var i mörkret och mörkret har inte övervunnit det” men också den livgivande princip som ger allting form: ”I Ordet var liv, och livet var människornas ljus” (Joh. 1: 4 – 5). Att skriva är att vända sig mot detta Ord, en handling som Berglund menar förutsätter ett offer. I en av dikterna beskriver han hur han väljer bort familjen för att svara på ropet ur tystnaden, för att fånga Ordet i ord: ”Stora sjok av tystnader i nedstigande led. / Jag stänger dörren till mitt arbetsrum. / Barnens röster tränger genom väggarna. / Att skriva är att välja bort livet.” Författandet förvandlas hos Berglund till en asketisk praktik för att offra livet – eller åtminstone att välja bort ett liv, gemenskapens liv – och genom gestaltningen tränga fram till det djupare liv som han menar sig finna i Ordet.

Jag vill dröja vid offret. I Berglunds förståelse framstår tystnaden och gemenskapen – Ordet och orden – som två kontrastiva realiteter, två liv som inte kan harmonieras, som leder åt olika håll. Likt Alexander i Tarkovskijs Offret som i den inledande scenen uppmuntrar den stumme Gossens tystnad eftersom den ger frihet från det sociala ansvarets ok, skriver Berglund fram att något måste försakas för att framträngandet till Ordet ska vara möjligt: ordens gemenskap och barnens röster. Genom en rad bibliska scener – inte minst Abrahams offer av Isak, det judarna kallar akedah – identifierar Berglund att varje offer innefattar ett svek, sveket mot det som står oss närmast: släkten, familjen, nationen och blodsbandet. Det är denna avhållsamhet mot det emotionellt påtagliga, mot bekräftelsen av mig själv i relation till gemenskapen, som utmärker agape – den självutgivande kärleken:

Han uppmanar oss:
Hata din mor. Din far.
Familjen är något som står mellan dig och Gud.
Jag tänker på min son. Min dotter.
Deras knubbiga små ben.
På vem jag är för dem.
En dag ska de springa ifrån mig.
Jag kommer att förlåta.

Det finns något i radikaliteten, i insikten om att frälsningen kommer till ett pris som attraherar i Berglunds bekännelser. Här finns inga enkla lösningar, ingen harmonierande kulturkristendom och förskönade omskrivningar. Tron är villkorslös kapitulation. För vad är det egentligen står mellan diktarjaget och Ordet: vad är det som egentligen måste offras om han likt Abraham, trons hjälte, ska följa ropet från den uråldriga tystnaden och träda in i ljuset? Vad är författarens Isak, det han måste binda vid altaret för att själv bli löst? Kan hela Vända hem kan ses som ett akedah, ett bindande av den egna historien, av det som snärjer honom vid sin släkts förbannelse av beroende, svek och missbruk. Mot bakgrund av en sådan läsning är det inte förvånande att Berglund attraheras av den mest radikala av mystiker – Simone Weil:

Hon offrade sin akademiska karriär
för att ta arbete i skitiga fabriker.
Hon skriver med ett bländande ljus.
Det finns ingen världslig rättvisa.
Rättigheter är något som de styrande ger till de
underordnade
i utbyte mot att få behålla makten.
Bara gentemot Gud finns det en jämlikhet.
Den är vi dömda till.

Kanske är det här som det verkliga offerlammet framträder – den sociala, litterära och akademiska bekräftelsen. Att stiga ut i tystnaden är att, för att använda Kierkegaards slitna metafor ”ta steget ut på sjuttiotusen famnars djup”, och riskera status och prestige. Det är vägen in i ödemarken, in i den stora vilan, in i Logos – bortom begäret till publikation och världslig bekräftelse. Att närma sig Ordet är att dö bort från orden – det myller av distraherande tankar som Evagrios av Pontos kallade λογίσμοι – och i stället öppna sig för den uråldriga tystnadens inträde. ”Jag vill bara lyssna”, skriver Berglund på ett ställe och antyder därmed att den radikala kapitulationen inte ligger i att omfatta dogmat, utan i det som de medeltida munkarna kallade vacare – att öppna sig för Ordets inträde.

Som vi har sett är lovsången i gudstjänsten en av de praktiker där författaren starkast förnimmer den närvaro som han betecknar som den uråldriga tystnaden och som, kanske genom sin repetitiva och suggestiva karaktär, kan gör rum för det Ord som han ideligen söker. Men även i andra situationer framträder det att diktarjagets fasad släpper, hur den såras av Något utifrån. Som när Berglund besöker kyrkans öppna förskola: ”Jag är den ende mannen i rummet. / Skäms för min röst. / Vi sjunger Gud som haver barnen kär. / Bebisarna dreglar […]. / Jag försöker att inte avslöja mig.” Eller när hans syster föder ett sjukt barn:

Mörker.
Förtvivlan.
Ovisshet.
Jag ringer min svärmor.
Berättar om vad som sker.
Hon säger:
Jag knäpper mina händer och ber.
Det brister för mig.
Jag gråter för första gången på mycket,
mycket länge.

Och är det inte här som det helande som Berglund efterlyser i inledningen avtecknar sig? I tårarna och misslyckandet, i det lidande som mystikerna kallade utblottelsen, i det smärtsamma erkännandet av den egna intigheten i relation till ett Något. Du måste dö för att uppstå, brytas sönder för att helas: ”Söndagarna.” skriver Berglund, ”Sönderdagarna. / Faller isär. /Plockar ihop bitarna av mig själv i kyrkan. / Bönerna. / Jag säger orden. / De betyder inget. / Jag vill.”

Så, räcker denna vilja till tro? Har författaren, när boken sluts, kommit hem: har han inträtt i den stora vilan, i Ordet och tystnaden? Jag överlämnar till läsaren att tyda de gåtfulla avslutningsraderna, men vad som står klart är att Berglund med sin vackra bok lämnat ett bidrag och ytterligare en nyans till den postsekulära reflektion som försöker att tyda samtidens snabbt skiftande intellektuella och politiska landskap. Kanske är det förnyade intresse för religionen, som nu börjar bli svår att motsäga, trots allt inte ett sökande efter gemenskap i en tid präglad av sociala atomism. Kanske är det snarare flykten från den politiska gemenskapen, in i tystnaden, som utmärker den postsekulära och postkristna vändningen? I så fall är detta ett hoppfullt tecken eftersom det står allt tydligare att vad vi idag behöver inte är harmonisk kulturkristendom som välsignar den rådande och alltmer vansinniga ordningen utan tvärtom radikala och omskakande berättelser som förmår bryta ner, vända om och kalla oss till ett mer ursprungligt och därmed helt nytt liv.

Peter Karlsson