Europa och bedrägeriet

Det är troligt att väldigt få av de som förbereder sig för att rösta i valet till Europarlamentet har reflekterat över denna handlings politiska betydelse. Eftersom de kallats att välja ett inte särskilt väl definierat ”europeiskt parlament” kan de i mer eller mindre god tro föreställa sig att de gör något som motsvarar ett val till parlamentet i de länder där de är medborgare. Det bör genast klargöras att så absolut inte är fallet. När man idag talar om Europa förtigs framförallt den Europeiska unionens politiska och juridiska realitet. Att detta är ett verkligt förtigande framgår av det faktum att det på alla sätt undviker att uppmärksamma en sanning som är lika pinsam som uppenbar. Jag syftar på det faktum att Europa ur en författningsrättslig synvinkel inte existerar: det som kallas ”Europeiska unionen” är i teknisk mening en pakt mellan stater, som uteslutande rör internationell rätt. Maastrichtfördraget, som trädde i kraft 1993 och som gav den Europeiska unionen dess nuvarande form, är den yttersta bekräftelsen på att den europeiska identiteten är en rent mellanstatlig överenskommelse. Unionens funktionärer, medvetna om att detta faktum gjorde det meningslöst att tala om en europeisk demokrati, försökte fylla detta demokratiska underskott genom att utarbeta ett förslag till en så kallad europeisk konstitution.

James Ensor, Les bons juges, 1891

Det är talande att den text som gick under detta namn, utarbetad av byråkratiska kommissioner utan folklig förankring och godkänd av en mellanstatlig konferens 2004, högljutt avfärdades då den underkastades folkomröstningar, som i Frankrike och Holland 2005. Efter misslyckandet med att vinna folkligt godkännande, som i praktiken tillintetgjorde den så kallade konstitutionen, övergavs projektet i tysthet – och kanske borde man säga i skam – och ersattes av ett nytt internationellt fördrag, det så kallade Lissabonfördraget från 2007. Det säger sig självt att detta dokument inte är en konstitution ur juridisk synvinkel, utan att det än en gång rör sig om en överenskommelse mellan regeringar, vars hela innehåll rör internationell rätt och som därigenom noggrant undanhållits folkligt godkännande. Det förvånar därför inte att det så kallade Europaparlament som ska väljas i realiteten inte är ett parlament, eftersom det saknar makten att föreslå lagar, något som helt ligger i Europakommissionens händer.

Några år tidigare hade problemet med den europeiska konstitutionen gett upphov till en debatt mellan en tysk jurist, vars kompetens ingen kunde betvivla, Dieter Grimm, och Jürgen Habermas, vilken, liksom majoriteten av de som definierar sig som filosofer, helt saknade juridisk bildning. I motsats till Habermas, som ytterst trodde sig kunna basera konstitutionen på den offentliga opinionen, hade Dieter Grimm goda argument för att framhålla det opraktiska med en konstitution av den enkla anledningen att det inte existerar något europeiskt folk och att något sådant som en konstituterande makt därför saknade varje möjlig grund. Om det är sant att den konstituerade makten förutsätter en konstituerande makt, då är idén om en konstituerande makt den stora frånvaron i talet om Europa.

Med hänsyn till dess konstitutionella pretentioner saknar den Europeiska unionen all legitimitet. Det är därför fullt begripligt att en politisk entitet utan konstitutionell legitimitet inte förmår uttrycka någon egen politik. Det enda skenet av enhet uppnås då Europa agerar som vasall till Förenta staterna, deltagande i krig som inte på något sätt svarar mot gemensamma intressen och ännu mindre mot folkviljan. Europeiska unionen agerar idag som en gren av Nato (och Nato är i sin tur en pakt mellan stater).

Därför skulle man, inte alltför ironiskt upprepande den formulering Marx använde om kommunismen, kunna säga att idén om en europeisk konstituerande makt är det spöke som idag går runt Europa och som ingen vågar åkalla. Ändå är det bara en sådan konstituerande makt som skulle kunna återställa legitimitet och realitet hos de europeiska institutioner, som – om bedragare i enlighet med ordböckerna är ”de som förleder andra att tro på osanna ting och agera i enlighet med sin godtrogenhet” – i nuvarande tillstånd inte är något annat än ett bedrägeri.

En annan idé om Europa kommer bara vara möjlig då vi röjt undan detta bedrägeri. För att säga det utan förställning eller förbehåll: om vi verkligen vill föreställa oss ett politiskt Europa så är den första saken att göra att röja Europeiska unionen ur vägen – eller åtminstone vara beredda på det tillfälle, vilket nu tycks nära förestående, då den kollapsar.

Giorgio Agamben