Tillfällighetsskrivande

Detta anförande höll Wolfgang Streeck den 7 juni 2024 som särskilt inbjuden gäst vid konferensen “Europe Twenty Years after the 2004 Enlargement of the EU: Vices, Virtues, and Future Challenges” i Kraków arrangerat av Nomos: Centre for International Research on Law, Culture and Power.

1. EU före kriget: låst

Vid tiden för Zeitenwende, den tidpunkt då Ukrainakriget bröt ut, var Europeiska unionen (EU) en uppsamling rester från flera ofullständiga projekt av vad som kallades ”europeisk integration” – en omfattande internationell organisation som blivit praktiskt taget omöjlig att styra på grund av överutvidgning och det överflöd av intern heterogenitet den fört med sig. Snarare än en övernationell superstat som upplöser de europeiska nationalstaterna hade EU blivit ett slagfält eller förhandlingsarena där dess medlemmar följde sina egna intressen, både direkt och indirekt: direkt genom att förhandla med varandra, indirekt genom att kontrollera varandra genom EU:s övernationella institutioner. Bland de integrationsprojekt som låst sig under EU och dess två föregångsorganisationer EEG och EG:s livstid kan vi räkna in den så kallade ”sociala dimensionen”, som från 1970- och 1980-talen, särskilt under Delors långa tid som president (1985 - 1994), föll offer för vändningen mot den nyliberala utbudsekonomin; färdigställandet av den interna marknaden 1992, som ur flera aspekter förblev ofullständig; den europeiska monetära unionen från 1999, som bara lyckades inkludera några av EU:s medlemsstater och som förblev utan en bankunion, en fiskal union och, framförallt, en politisk union; en ekonomisk konvergens mellan medlemsstaterna tillväxtmodeller, eller deras varianter av kapitalism; de nya medlemsländernas politiska och sociala samling kring Västeuropas liberala ”rule-of-law”-konstitutionella modell, etc. etc.

Redan före 2022 hade illusionerna om att ett integrerat Europa skulle ersätta Europas historiska nationalstater – EU:s högt prisade finalité eller ever closer union of the peoples of Europe – närmast försvunnit, vilket framförallt var ett resultat av unionens mestadels politiskt motiverade tillväxt, från sex till 27 medlemsstater (till och med 28, tills en av dess tre största medlemsstater, Förenade kungariket, utträdde), inkluderande så olika länder som Danmark och Rumänien, eller Portugal och Polen. Spänningar mellan medlemsstater som Tyskland, Frankrike, Italien och Polen hade uppkommit i ett växande antal frågor – som målsättningarna för och omfattningen och fördelningen av de så kallade europeiska ”sammanhållnings”-fonden, den Europeiska Centralbankens roll i de statliga finanserna, den monetära unionens finanspolitiska stabilitetsregim, eller rättsstatens ställning i några av de nya medlemsstaterna. Flera kriser under 2000-talet – inklusive den finansiella och fiskala krisen 2008, den därefter följande inledningen till den kapitalistiska ekonomins ”sekulära stagnation”, de oönskade migrationsvågorna 2015 och 2016, EU:s oförmåga att på Europanivå utforma ett centraliserat svar på Covid-pandemin 2020-2022,samt ineffektiviteten hos den skuldfinansierade ”rekonstruktionsfonden” Next Generation European Union (NGEU), omfattande 750 miljarder euro, som i spåren av Covid särskilt syftade till att avhjälpa den italienska ekonomis kris – blottlade EU:s brist på teknokratisk problemlösning och politisk styrningskapacitet, något som gjorde dess medlemsstater och deras regeringar än mer medvetna om skillnaderna i nationella intressen.

Under hösten 2021, när kriget i Ukraina började skönjas vid horisonten, hade medlemsstaternas regeringar vant sig vid att använda unionen för kortsiktiga politiska syften – exempelvis genom att för hemländernas befolkningar presentera EU antingen som framtidens förlovade land av teknokratiska ”europeiska lösningar” på problem de var politiskt ovilliga eller tekniskt oförmögna att lösa, eller som skurkar om det blev uppenbart att några sådana lösningar inte kunde levereras. Beroende på politiska behov och bekvämlighet användes EU som en källa till internationella mandat för impopulär nationell politik, som nyliberala ekonomiska reformer och som bålverk mot anti-nyliberala reformer. EU erbjöd också gott om möjligheter för symbolpolitik och ömsesidigt stöd mellan staters beslutsfattare, vilka i tysthet kommit överens om att ingen av dem skulle behöva återvända hem från toppmöten utan att ha något att visa upp för sina väljare.

I allmänhet hade EU vid 2020-talets början blivit en plats för gemensamma kortsiktiga, men av den anledningen också kortlivade, svar på långsiktiga problem, som de västeuropeiska staternas fiskala kris under trycket av självpåtagna och av kapitalmarknaderna påtvingade åtstramningar. För detta syfte var det ofta nödvändigt att kringgå EU:s de facto-konstitution, fördragen, som är skrivna med syftet att göra ändringar, bortsett från – indirekt – genom domslut från EU-domstolen, praktiskt taget omöjliga. I stället lärde sig de nationella regeringarna att utforma allt fler sub-legala, para-legala och illegala tillfälliga lösningar på ständigt nya problem, som till exempel den Europeiska Centralbankens lagvidriga direkta finansiering av stater, eller finansieringen av ”återhämtningsfonden” efter Covid genom lån. Vid tidigt 2020-tal var det uppenbart att EU inte politiskt skulle kunna fortsätta att leva från hand till mun för evigt, och på detta sätt konsumera sin svikande legitimitet utan att kunna ersätta den. Ett symptom var den växande cynismen bland regeringar rörande det ”europeiska projektet”, vilken i flera medlemsstater åtföljdes av växande väljarstöd för nya, höger-”populistiska” politiska partier och rörelser, som i varierande grad och ofta olika skäl är skarpt kritiska mot EU och dess funktionssätt.

Europe; a Prophecy – Frontispiece (William Blake, 1794)

2. EU i krigets upptakt

Den Europeiska unionen var redan från början involverad i ukrainakonflikten, om än aldrig som en aktiv spelare. Åtminstone sedan George W. Bushs presidentskap (2001–2009) hade det blivit ett amerikanskt strategiskt mål att inkludera Ukraina i Nato, trots ryska invändningar. I detta sammanhang betraktades ett ukrainskt medlemskap i EU som en väsentlig del i upptagandet av Öst- och Centraleuropa i Väst, följande modellen för EU:s östutvidgning 2004 då Tjeckien, Estland, Ungern, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien och Slovenien upptogs i gemenskapen. Frankrike och Tyskland, de ledande kontinentala EU-medlemsstaterna, godkände rent principiellt det ukrainska medlemskapet, men insisterade på EU:s tämligen omfattande krav för tillträde, vilka skulle förskjuta medlemskapet med många år. Under tiden inleddes förhandlingar om ett associationsavtal 2007. Vid Natos toppmöte i Budapest ett år senare lade Tyskland och Frankrike, ledda av Merkel och Sarkozy, in sina veton mot Bushs förslag om ett omedelbart ukrainskt Natointräde. Förhandlingarna om associationsavtalet slutfördes tidigt 2012. Fördragsutkastet möjliggjorde omfattande politiskt samarbete, frihandel, långtgående rättslig harmoniering, finansiell och teknisk assistans och allmänt samarbete på ett stort antal områden, från utbildning till teknologi och hälsovård; sammantaget innebar utkastet något som liknade ett de facto-medlemskap utan medlemsrättigheter. Samtidigt hade Förenta staterna, under Obama-administrationen (2009–2017) och dess särskilda sändebud till Ukraina, vicepresident Biden, blivit djupt involverat i ukrainsk inrikespolitik, bland annat genom att placera ett stort antal amerikanska rådgivare inom ett flertal ukrainska politiska och ekonomiska institutioner, inklusive armén.

Som svar började Ryssland utöva påtryckningar på den ukrainska regeringen att motsätta sig detta inkluderande i den amerikanska politiska sfären. I november 2013 vägrade i sista stund president Viktor Janukovytj att underteckna associationsfördraget med EU. Detta ledde till oroligheter som kulminerade i Maidanupproret i februari 2014. Som svar lämnade Janukovytj sitt ämbete och flydde landet. (Det var i slutet av januari det året som det avlyssnade samtalet mellan Victoria Nuland, ansvarig för Europa och Eurasien vid USA:s utrikesdepartement, och USA:s ambassadör i Ukraina ägde rum, under vilket de diskuterade vilka som skulle utnämnas till nästa ukrainska regering. Då hon tillfrågades om EU:s önskemål i sammanhanget svarade Nuland med sitt berömda ”F… the EU”.) Kort därefter ockuperade, och sedermera annekterade, Ryssland Krimhalvön, vilket följdes av att pro-ryska separatister i östra Ukraina reste vapen mot den ukrainska armén med ryskt understöd. I juni samma år valdes oligarken Petro Porosjenko till Ukrainas president i ett särskilt val.

Västeuropeiska länder tycks inte ha spelat någon betydande roll i dessa händelser och speciellt inte EU. Senare 2014 undertecknade president Porosjenko associationsfördraget Ukraina-EU, vilket följdes av ansträngningar från Frankrike och Tyskland att få till stånd ett eldupphör och förhandlingar kring ett ukrainsk-ryskt fördrag. Förhandlingar anordnades i regi av OSCE i det så kallade Normandieformatet, vilka inkluderade Ukraina, Ryssland och de två rysktalande separatistiska ukrainska provinserna, tillsammans med Frankrike och Tyskland, men inte Förenta staterna och Storbritannien. Förhandlingarna, som ägde rum i Belarus huvudstad Minsk, utmynnade i två avtal, Minsk I (september 2014) och Minsk II (februari 2015). De föreskrev ett övervakat eldupphör, tillbakadragande av trupp på båda sidor, en decentralisering av den ukrainska staten, lokala val i de pro-ryska regionerna och full kontroll över statens gränser för den ukrainska regeringen. Båda överenskommelserna förblev i stort sett verkningslösa.

Hoppet om ett fredsfördrag kanske återvände med valet av Porosjenkos efterträdare Volodymyr Zelenskyj, som med marginalen 3:1 besegrade Porosjenko vid slutet av hans presidentperiod i april 2019. Zelenskyjs valplattform inbegrep en decentralisering av makt från centralregeringen till lokala befattningshavare och en fredlig lösning på konflikten i Donbass-regionen genom en implementering av Minsk-avtalens och fortsatta förhandlingar med Ryssland. Samtidigt, medan striderna av och till fortsatte i östra Ukraina, gick Förenta staterna vidare till att utrusta den ukrainska armén med syftet att uppnå interoperabilitet med Natos befälsstruktur. Interoperabilitet deklarerades officiellt av Nato i juni 2020, under Trumps sista år vid makten. Mindre än två år senare, sent i februari 2022, ett år in i Bidens presidentperiod och ungefär ett halvt år efter det amerikanska tillbakadragandet från Afghanistan, kom det ryska angreppet på Ukraina.

Krigsutbrottet hade föregåtts av intensiva diplomatiska försök av Ryssland att förhandla med Förenta staterna för att finna säkerhetsgarantier för den fortskridande politiska, ekonomiska och militära integrationen av Ukraina i Nato och EU. Ryssland krävde särskilt ett tillbakadragande av Nato-styrkor från östeuropeiska länder, ett… på medeldistansmissiler som skulle kunna hota ryskt territorium och ömsesidiga transparensåtgärder. Inga sådana förhandlingar kom dock till stånd, eftersom Förenta staterna insisterade på sin ”öppna dörr”-policy för Nato-alliansen. Under de avgörande månaderna, hösten och vintern 2021/2022, förekom så vitt det är känt inget samråd mellan Förenta staterna och europeiska regeringar eller EU.

Förhandlingar fortsatte efter krigets utbrott, nu mellan Ukraina och Ryssland i Istanbul, modererade av den israeliska premiärministern Naftali Bennett. Mycket lite är känt om deras förlopp och utfall. Det finns dock indikationer på att ett tentativt fredsavtal uppnåddes som tillgodosåg ukrainsk neutralitet, säkerhetsgarantier för Ukraina och territoriella eftergifter åt Ryssland angående Krim och Donbass-regionen. Åter tycks EU och dess medlemmar ha relegerats till sidolinjen. Det finns indikationer på att den ukrainska sidan drog sig ur förhandlingarna efter att den brittiske premiärministern Boris Johnson under ett besök i Istanbul försäkrat dem om att Ukraina med stöd från Väst skulle vinna kriget innan årets slut.

3. EU i krig I: Nato-stödtrupp

Från krigets utbrott agerade EU-kommissionen under ledning av Ursula von der Leyen som en förlängd europeisk arm av Nato och den transatlantiska alliansen, i allt väsentligt Förenta staterna, och satte sina resurser i deras tjänst, samtidigt som den arbetade för att förena medlemsstaterna bakom Västs krigsansträngningar. Eftersom de saknade jurisdiktion under EU-fördragen angående militära frågor och försvarsfrågor försökte kommissionen identifiera luckor som den skulle kunna erbjuda sig att fylla i EU-staternas och Natos kapacitet, i hopp om att därigenom stärka eller återupprätta sina styrfunktioner som internationell europeisk institution. Bland dess första steg var att, i nära samarbete med Förenta staterna, utveckla en lång rad europeiska sanktioner mot Ryssland och dess stödländer, i syfte att kraftigt försvaga Rysslands ekonomiska och därigenom militära makt. I realiteten försköt detta EU till positionen av en ekonomisk-politisk hjälptrupp till eller underavdelning av Nato, fungerande som ett stöd inom sitt expertisområde. Sanktionerna inkluderade frysta tillgångar och reseförbud, restriktioner kring banker och centralbanker (särskilt uteslutande ur Swift-systemet), exportkontroll och importförbud samt ett embargo mot rysk energi.

Både EU och Förenta staterna förväntade sig att deras sanktioner snart skulle göra det omöjligt för Ryssland att fortsätta sin kampanj. I själva verket tycks det ha varit med denna förutsägelse som Förenta staterna och Storbritannien under samtalen i Istanbul förmådde övertyga den ukrainska regeringen om att de skulle kunna satsa på mer än en territoriell kompromiss, utan i stället sikta på en fullskalig seger över Ryssland inom några månader. Strax efter krigsutbrottet hade von der Leyen offentligt uttalat att sanktionernas målsättning och resultat skulle vara att ”systematiskt degradera Rysslands industriella och ekonomiska bas”. Två år senare insisterade von der Leyen fortfarande på att ”lager för lager håller sanktionerna på att skala bort den ryska industrin”. Vid den tidpunkten växte den ryska ekonomin, inklusive ryska oljeexporter, medan stora delar av Västeuropa fallit in i en recession.

Ett annat sätt som EU stödde och stödjer Västs krigsansträngningar på var genom att bidra till att upprätthålla det ukrainska samhällets moral. På grund av detta fortsatte von der Leyen outtröttligt att deklarera EU:s och dess medlemsstaters fasta övertygelse att inte lätta på trycket med mindre än en fullständig militär seger för Ukraina över Ryssland, vad det än skulle kräva, med retorik som ofta var mer militant än den som Förenta staterna använde. I samma anda fortsatte von der Leyen att hålla fast vid planen för ett fullt EU-medlemskap för Ukraina, i linje med associationsavtalet 2014. Detta skedde helt utan hänsyn till det faktum att flera länder på västra Balkan som arbetat hårt för att uppfylla antagningskraven redan hållits på en väntelista i åratal på grund av de olösta problem som en vidare östutvidgning skulle innebära för EU:s budget och styrning, bland annat vid majoritetsomröstningar i Europeiska rådet. Löften om en påskyndad antagning kom med långsiktiga åtaganden angående ekonomiskt stöd för Ukrainas återhämtning efter, och i själva verket redan under, kriget. I sitt Tal om tillståndet i unionen från 14 september 2022 lovade von der Leyen att återuppbyggandet av Ukraina skulle börja genast och noterade att det skulle kräva ”en omfattande Marshallplan” för vilken EU skulle ”presentera en ny rekonstruktionsplattform för Ukraina”. Nästan två år senare upprepade hon sitt löfte och menade att ”vi kommer återuppbygga Ukraina fullkomligt när kriget är över. Den Europeiska unionen står stabilt vid Ukrainas sida, finansiellt, ekonomiskt, militärt och, mest av allt, moraliskt, till [Ukraina] slutligen är fritt”.

Allt eftersom kriget fortsätter har det ännu inte förts någon diskussion om de grundläggande problem som ett antagande av ett land som Ukraina till EU-medlemskap, med dess behov av långsiktigt finansiellt stöd, först militärt och sedan ekonomiskt, skulle innebära för EU:s interna politik och finanser. En försmak av vad som komma skall, även utan ett formellt medlemskap, erbjöds av de militanta protester som polska bönder riktade mot de ukrainska jordbruksprodukter som tilläts transporteras genom Polen för att säljas till länder utanför EU. Det krävde omfattande intern konflikthantering från Kommissionens håll för att förhandla fram någon sorts kompromiss, förmodligen med någon sorts ekonomisk eller politisk betalning till Polen vid sidan av. Likartade konflikter kommer helt säkert uppstå när nuvarande improvisationer behöver överges för mer uppstärkta institutionella arrangemang.

Från krigets begynnelse har särskilt EU-kommissionen sett det som sitt uppdrag att hålla EU:s medlemsstater i linje med Natos policy och strategi. Här har Tyskland varit det avgörande fallet i kraft av att vara den största konventionella makten i Västeuropa och nära beläget det ukrainska slagfältet, men med en kvardröjande historia av efterkrigstidens pacifism. För von der Leyen var det självpåtagna uppdraget att få Tyskland att fortsätta överskrida de på varandra följande ”röda linjer” som definierats av Scholz för den tyska inblandningen i kriget. Denna tjänst för USA genomfördes med hjälp av de andra EU-medlemmarna som var glada att skicka ”tyskarna till fronten”. Den politik som von der Leyen tvingades genomföra i detta avseende var lika komplicerad som den var utmanande. Även om von der Leyen är Tysklands representant i EU-kommissionen – varje land har en och enbart en – så kan hon i rollen som president inte, som övriga medlemmar, av sitt hemland förväntas representera dess nationella intressen i Kommissionen. Dessutom utsågs inte von der Leyen till Kommissionen av den sittande tyska regeringen, utan av dess föregångare under Angela Merkel. Även om hon under normala omständigheter skulle ha ersatts av Scholz med en politisk förtrogen från hans koalition så har von der Leyen, till allas förvåning, i praktiken gjorts till kommissionens president av Emmanuel Macron och förefaller därför omöjlig att ersätta som kommissionär så länge som Europarådet är villiga att fortsätta utse henne till president. Genom att för sin egen och Kommissionens vägnar åta sig att få Tyskland att lyda de övriga medlemmarna har von der Leyen förmodligen ökat sina chanser att åter bli utsedd till uppdraget. Dessutom måste det ha tyckts riktigt för von der Leyen att, som medlem av Tysklands största oppositionsparti CDU, göra livet surt för Scholz med anledning av Ukraina, givet att CDU:s ledarskap i Merkels tradition tycks vara inställt på en ny koalition inför 2025 med de nu antipacifistiska Gröna.

Över lag försöker EU-kommissionen under von der Leyen, oaktat dess sanktioners misslyckande, att använda det amerikanska trycket på europeiskt stöd till Ukraina som en hävstång för att vrida ytterligare makt och behörighet ur medlemsstaternas händer. Detta ska ses som ett led i dess pågående försök till övernationellt europeiskt statsbyggande, något som sker med hjälp av Europaparlamentet i dess nuvarande sammansättning. Detta gäller särskilt utrikes- och säkerhetspolitiken, men även skattepolitiken. När de enorma kostnaderna för stödet till Ukraina och Förenta staterna blir skönjbara kan EU, såväl kommissionen som parlamentet, möjligen hoppas att till och med kunna övertyga Tyskland att låta unionen ta sig an skulder på regelbunden basis, med återhämtningsfonden för Covid på 750 miljarder euro som prejudikat, som ett sätt att kringskära nationella skuldbromsar av olika sort. Som bevis för sin övertygelse har kommissionen styrt om 3,6 miljarder euro från det sjuåriga anslaget om 12 miljarder avsett för den Europeiska fredsfaciliteten (en mekanism utanför budgeten som EU infört för att bistå i konfliktprevention, bevara fred och stärka internationell säkerhet och stabilitet) till militärt stöd för Ukraina, både dödligt och icke-dödligt.

För EU-kommissionen och dess sittande presidents politiska entreprenörskap har kriget i Ukraina erbjudit en unik möjlighet till institutionell utveckling, genom att EU kan använda amerikanska påtryckningar för transatlantisk solidaritet mot sina medlemsstater, särskilt en motvilligare sådan, som Tyskland. I denna process har långtgående och extremt kostsamma åtaganden gjorts på unionens vägnar – i själva verket de större och rikare medlemsstaternas – vilkas uppfyllande i framtiden skulle kräva grundläggande förändringar i unionens strukturer och funktioner, förändringar som skulle förvandla den till en helt annan organisation. Huruvida sådana förändringar någonsin kommer vara möjliga måste ses som tveksamt. Hittills har EU-funktionärer och deras anhängare på nationell nivå tack vare kriget kunnat fortsätta genom att sluta leden bakom ett koordinerat uppvisande av tom optimism medan de gemensamt marscherat likt blinda sömngångare mot en okänd framtid, kännande sig framåt ett steg i taget och släpande det europeiska statsystemet med sig.

4. EU i krig II: “Europeisering”

Efter två år av krig utan någon ände i sikte, tappade Förenta staterna som väntat intresse för Ukraina och började söka efter sätt att undvika en förlust för den ukrainska staten gentemot Ryssland. Samtidigt som den ryska armén var på väg att bryta igenom de ukrainska försvarslinjerna lyckades Biden få kongressen att godkänna ännu ett hjälppaket, förmodligen det sista, uppgående till omkring 61 miljarder dollar, en stor del av dem i form av ett lån snarare än ett bidrag. Eftersom det inte finns någon som helst möjlighet för Ukraina att betala tillbaka något lån även i en avlägsen framtid så var det underförstått att det ytterst sett var ”européerna” som skulle betala för Ukrainas nationella säkerhet, med samtycke definierat som deras egen säkerhet. Händelsen klargjorde att framtida hjälppaket, oavsett form, skulle behöva komma direkt från Europa, något som även inkluderade ett uppfyllande av von der Leyens löfte om att Ukraina, när kriget väl var vunnet, skulle bli helt återuppbyggt på europeisk bekostnad, som en del av landets utlovade tillträde till EU-medlemskap. Förenta staterna var, hur som helst, ute ur leken när det gällde finansieringen av kriget, inte bara under omständigheten att Trump skulle återvända till presidentämbetet utan även under en andra Biden-administration, inte minst eftersom båda primärt skulle vara engagerade i den israeliska segern över palestinierna.

Hur kommer den hotande europeiseringen av kriget i Ukraina se ut? Då kriget uppenbarligen inte kan vinnas av Ukraina å ”Västs” räkning, och det inte heller är särskilt troligt att det skulle vinnas genom att Ryssland marscherar in i Kiev och tvingar den ukrainska regeringen att underteckna en kapitulation på ryska villkor, så är den mest troliga framtiden ett ställningskrig, eller utmattning, någonstans längs den rådande frontlinjen. Detta skulle kräva fortsatt militärt och annat stöd, om inte från Förenta staterna så från Västeuropa, åtminstone i ett decennium, genom att förskjuta ansvaret för att hålla Ukraina stridande från Förenta staterna till dess europeiska allierade och därigenom förhindra Ryssland från att uppnå en fredsöverenskommelse av något slag.

På många sätt skulle detta vara ett optimalt eller åtminstone acceptabelt resultat för både Ryssland och Förenta staterna. För ryssarna skulle det, om inget annat kommer i vägen, ge dem möjligheten att, om inte besegra och erövra Ukraina, med tidens gång förstöra dess förmåga att agera som en fungerande nationalstat. Strategiskt skulle detta att låta Ukraina förblöda – en död genom att skäras i tusen strimlor, utdragen över ett decennium eller mer – från ryssarnas synvinkel vara att föredra framför ännu en runda av Minsk-liknande samtal med Tyskland och Frankrike, särskilt med tanke på att de hört från Merkel och Hollande att de första två omgångarna bara tjänade till att köpa tid för Ukraina att bli tillräckligt beväpnat för att kunna gå i krig mot Ryssland. För Putin skulle det kunna verka riskabelt att tona ner sin imperial-nationalistiska krigsretorik till förmån för förhandlingar som kan vara ännu en fälla, inte minst eftersom möjligheten också finns för ett anglo-amerikanskt veto i sista minuten, som i Istanbul.

För Förenta staterna skulle ett långsamt, utdraget utnötningskrig i Europas centrum, längs Rysslands västra gräns, bakbinda européerna och få dem att spendera stort på vapen – förhoppningsvis amerikanska – medan de i en krissituation förblir beroende av amerikanskt stöd och amerikanskt godtycke. Viktigast av allt skulle ett fortsatt krig, även i liten skala, effektivt stå i vägen för ett närmande mellan Ryssland och Tyskland, vilket skulle kunna inbegripa ett återupptagande av energileveranser genom Östersjön efter att Nordstream-pipelinen lagats – ett arrangemang som vore lönsamt för både Tyskland och Ryssland.

Den uppenbara förloraren i ett utdraget utnötningskrig skulle vara Ukraina – precis som det varit redan under striderna om Donbass sedan 2014. Det förefaller tveksamt hur länge det ukrainska samhället skulle vara villigt att stödja en regering som söker inget mindre än en seger över Ryssland, och som därför fortsätter sända generation efter generation av män till fronten för att ersätta de döda och skadade. Redan nu (maj 2024) finns det enbart i Tyskland 256 000 ukrainska män i vapenför ålder – mellan 18 och 60 år – som är flyktingar, av vilka 133 000 erhåller Bürgergeld (medborgarbidrag), en särskilt generös sorts socialt understöd. Trots att de är förbjudna enligt ukrainsk lag att lämna sitt land utgör de nu omkring 36 procent av de 1,18 miljoner ukrainska flyktingarna i Tyskland, detta i jämförelse med 19 procent tre månader efter krigets utbrott. Även om graden av förvärvsarbete bland ukrainska flyktingar i Tyskland är notoriskt låg i jämförelse med andra flyktingar och länder så kommer det, ju längre de förblir i Tyskland, bli allt troligare att de absorberas av den soprena tyska arbetsmarknaden, vilket gör det mindre troligt att de återvänder till sitt hemland. Vidare är Ukraina inte någon normal europeisk nationalstat, oaktat den extrema nationalismen hos särskilt Stepan Bandera-vingen av dess politiska spektra. Innan kriget var Ukraina ett av de fattigaste länderna i Europa, liksom ett av de mest korrupta samhällena i världen. Dess rikedom var extremt ojämlikt fördelad och i händerna på en liten kast oligarker, några av dem mer ryska än ukrainska, som brukade styra landet och dela upp staten mellan sig. Även denna gruppering kan medan kriget drar ut på tiden komma att lämna landet och följa sina pengar till de platser dit de troligen redan skickat dem för att undvika konfiskering för kriget – London, New York, kanske till och med Berlin.

Krigets europeisering är inte det samma som dess EU-isering, i den mening att kriget och möjliga förhandlingar om dess slut skulle skötas av en president för den Europeiska unionen som, kanske med hjälp av en europeisk armé, kunde styra och ställa i Kiev, och förhandla om fred med den ryske presidenten. Som USA föreställt sig processen innebär europeisering en germanisering, med Tyskland, mer eller mindre informellt inom ramen för Nato, i ledningen för en västeuropeisk allians som stödjer den ukrainska regeringen under Volodymyr Zelenskyj. I vilken utsträckning Europeiska unionen kommer vara inblandad blir en fråga om ändamålsenlighet och om förhandlingar mellan Tyskland och övriga EU-medlemmar. Troligen kommer de senare vara nöjda med att låta Tyskland sköta deras förehavanden, som den största konventionella militärmakten i Västeuropa och, efter intensiva påtryckningar, Ukrainas största finansiella och militära understödjare vid sidan av Förenta staterna. Inget formellt EU-beslut kommer att krävas och det skulle inte vara politiskt möjligt oavsett, eftersom det, om allt ska skötas korrekt (men å andra sidan, vad sköts korrekt inom EU?), måste föregås av en revidering av fördragen.

I händelse av ett fortsatt krig i Ukraina kommer länder som Frankrike och Polen kräva europeiskt mod och europeiska marktrupper, men vad de egentligen menar är tyskt mod och tyska trupper – eller, kanske, ”europeiska”: bataljoner av frivilliga från hela Europa, avlönade genom EU som kan kämpa under Ukrainas militärledning. EU som sådant kommer att administrera den socialpolitiska sidan av kriget: förse de nya medlemsstaterna med mat, omskola deras samhällen, finansiera en del av de vapen som den ukrainska armén förses med, betala för rekonstruktionen av ukrainska städer i landets säkrare delar, ta på sig gemensam eller semi-gemensam statsskuld i och med rundningen av fördragen, understödja den ukrainska regeringens försök att få hem värnpliktsvägrare för att tjäna sitt land på slagfältet – allt under Tysklands mer eller mindre entusiastiska ledning, fjärrstyrd av Förenta staterna med hjälp av dess andreman Storbritannien.

Om vi spekulerar i livskraften i detta arrangemang tycks frågan vila på hur länge Tyskland skulle vara redo, eller kan göras redo, att ta order från Förenta staterna. Att upprätthålla ett utnötningskrig är dyrt; utan amerikanska pengar och med Frankrike och andra begränsande sig själva till att ropa på mer mod från sidolinjerna kan kriget mycket väl bli kortlivat. Tyskland är fortfarande en demokrati, med väljare som förr eller senare kan revoltera. Under de närmsta åren kommer den tyska staten att behöva betala inte bara mycket högre försvarsutgifter (se Bundeswehr-brigaden omfattande 5000 soldater som, med familjer, ska stationeras i Litauen till en omkostnad av 11 miljarder euro för installationen och sedan en miljard årligen), men också för akut behövda reparationer av fysisk infrastruktur (järnvägen, broar, Autobahn), utbildningssystemet, särskilt grundskole- och gymnasieutbildning, samt för sin Energiewende. Detta kan delvis underlättas genom att man använder EU för osynlig skuldsättning; det kommer dock inte fungera för evigt och i slutändan kommer en stor andel av EU:s skulder att i vilket fall som helst hamna hos Tyskland. Det kan därför, som konsekvens av detta, finnas ett starkt incitament för Tyskland att använda sitt nya europeiska ledarskap för att sluta någon sorts fred med Ryssland genom att förbigå Ukraina och, vilket är viktigare, vägra att ta hänsyn till önskningar från Nato, Förenta staterna, Polen och Baltikum. Huruvida detta kommer att realiseras kommer bland annat vara avhängigt om Frankrike spelar med, som det gjorde när Schröder och Chirac vägrade delta i invasionen av Irak 2003, när Merkel och Sarkozy blockerade Ukrainas tillträde till Nato 2008 och när Merkel och Hollande, genom att förhandla fram Minsk-avtalen (vilket, som påpekats, de idag förnekar), försökte förhindra att Förenta staterna skulle ta över fallet Ukraina.

5. Europa och EU i den Nya Världsordningen 2.0

Jag ser tre scenarion för EU:s framtid, kopplade till Ukrainakrigets framtid, vilka i sin tur är kopplade till alternativa versioner av den framväxande Nya Världsordningen 2.0, arvtagaren till tre decennier av den unipolära och nyliberala Nya Världsordning 1.0 som Förenta staterna utropade på 1990-talet efter Sovjetunionens slut.

Det första scenariot passar in i en ny bipolär värld, denna gång uppdelad mellan på ena sidan Förenta staterna och på den andra Kina, som tagit Sovjetunionens plats. På många sätt tycks detta vara det utfall Förenta staterna föredrar: det skulle på sikt inbegripa en möjlighet, fjärran eller ej, till ytterligare en global omformning, tillbaka från bi- till unipolaritet, som skulle bli utfallet av en seger för Förenta staterna över Kina i ett asiatiskt krig. Detta krig skulle, i linje med Thukydides-teorin, kunna inledas av Förenta staterna medan Kina ännu är svagt nog att kunna besegras militärt. Med denna överordnade målsättning skulle Förenta staterna kunna låta kriget i Ukraina fortsätta, kanske lågintensivt, eller ”fruset” och redo att värmas upp vid behov. En ny bipolär ordning skulle cementera EU:s underordnade status i relation till Nato och förhindra att EU uppnår något som liknar strategisk autonomi eller ens suveränitet. Europeiska Nato-trupper skulle till och med kunna beordras att delta på Förenta staternas sida i Sydkinesiska sjön, förutsatt att européerna lyckas förhindra att kriget i Ukraina slutar med Ukrainas fullständiga nederlag. Särskilt EU skulle integrera östeuropeiska länder i Nato ekonomiskt och på så sätt hjälpa till med att bygga ett tätt block av allierade längs Rysslands västra gräns. EU skulle också organisera den ”friend-shoring” som är nödvändig för självständighet från den bipolära världens andra pol, Kina, och särskilt för ett ekonomiskt krig mot denna pol. Dessa och andra ansträngningar skulle behöva ledas av Tyskland, övervakat av Förenta staterna, möjligen med hjälp av Storbritannien. I den mån det skulle finnas något som en ”europeisk integration” skulle den vara till för kriget, antingen kallt som tidigare eller hett som aldrig förr, syftande till att förvandla Öst-Väst-bipolariteten tillbaka till amerikanskledd unipolaritet.

Det andra scenariot för en omformad global ordning efter krigen i Ukraina och Mellanöstern innefattar en tripolär snarare än en bipolär värld: de två autonoma maktcentrumen i – för tillfället – den av Amerika föredragna bipolariteten kompletterade av ett tredje, ett förenat Europa. En tripolär Ny världsordning är den dominerande franska preferensen, med ett integrerat Europa i den gamla franska betydelsen av ett ”fäderneslandens Europa” för Frankrike och en ”ever closer union” – med Frankrike – för de övriga. Ett fransklett Europa skulle vara integrerat, vilket innebär centraliserat, inte bara avseende dess nationella, eller i detta fall övernationella, säkerhet, utan även kulturellt och ekonomiskt, på något sätt upprepande den franska nationens utvecklingslinje av ”bönder till fransmän” från 1800-talet: med slutpunkt i en och endast en suveränitet, idealt geografiskt distanserat från världens båda andra poler.

För att Europa skulle kunna bli ett tredje självständigt parti i en tripolär värld skulle det på något sätt behöva göra slut på kriget i Ukraina, antingen genom att segra på ett avgörande sätt, om så krävs genom att skicka marktrupper, eller genom en överenskommelse med Ryssland om någon sorts pan-eurasisk fredlig samexistens. Båda alternativen skulle vara svåra att genomföra, den senare ännu mer så eftersom den skulle behöva besegra hårt motstånd och aktiv obstruktion från Förenta staterna. Frankrike skulle mer specifikt behöva lösgöra Tyskland från dess transatlantiska åtaganden och i stället få det att förbinda sig till en franskledd sorts europeanism. Det är inte troligt att detta skulle lyckas, givet Tysklands djupa förankring i den amerikanska globala ekonomiska och militära makten. Nästan 40 000 amerikanska soldater är stationerade på tysk mark, lika många som endast på Okinawa, likaså åtminstone ett större militärt kommandocenter från vilket amerikanska militäroperationer i Mellanöstern kontrolleras. Allt detta är faktorer som står i vägen för varje ”tredje-pols-projekt” för Europa, inklusive ett lett av Tyskland snarare än Frankrike. Ett franskt europeiskt projekt, med en centraliserad “strategisk autonomi” förlagd till ett Bryssel förstått som en förort till Paris, skulle också motarbetas av de flesta östeuropeiska länder som tycks föredra att deras nationella säkerhet sköts av Tyskland under amerikansk övervakning (“mourir pour Dantzig?”). Att gjuta en övernationell enighet på en kontinent, eller halvkontinent, som Västeuropa kräver resurser, militära, ekonomisk och kulturella, som inte är tillgängliga för en mellanmakt som Frankrike, inte heller kan de frambringas genom att man förenar Frankrikes och Tysklands kapaciteter under förenat kommando. Det är därför ganska säkert att anta att ett tredje polens Europa kommer att förbli en fransk politisk fantasi.

Det finns, åtminstone teoretiskt, ett tredje scenario, som vid första anblick verkar mindre troligt men tydligen är det enda alternativet till fortsatt underordning för Västeuropa, organiserad i och genom EU, under Förenta staterna och Nato. Den Nya världsordning som detta förutsätter är en multi- snarare än en bipolaritet, med flera maktcentra – Förenta staterna förstås, Kina och Ryssland (förenade som ett utfall av kriget i Ukraina), Brasilien, Indien, Gulfstaterna, som tillåter en ”variabel geometri” av relationer med och mellan mer eller mindre självständiga stater. Självklart skulle en sådan ordning behöva etableras under Förenta staternas motstånd. Det skulle innebära slutet för dollarn som en global valuta, liksom för en amerikansk strategi för ”nationell säkerhet” beroende av 750 militärbaser över hela världen. Detta skulle kunna kräva fler kostsamma amerikanska nederlag i utlandskrig, eller ytterligare växande inhemskt tryck inom Förenta staterna på behovet av att reparera sin samhällsstruktur, eller båda – i vilket fall en ny sorts protektionism och isolationism i syfte att rädda det amerikanska samhället från dess fortsatta förfall.

För Europas del skulle vändningen till en multipolär framtid förutsätta insikten om att en europeisk superstat, hur sentimentalt tilltalande den än må vara så länge inget konkret är känt om dess egenskaper, för evigt kommer att förbli ett luftslott. När denna insikt har sjunkit in kommer européer – om de inte är villiga att nöja sig med att överlämna denna representation till Förenta staterna – behöva tänka kring andra sätt att få sina intressen representerade i världen. Om det enda alternativet, givet dess djupt rotade nationella mångfald, till ett Europa som inte är mer än en transatlantisk utsträckning av Förenta staterna är en enhetlig, centraliserad, hierarkiskt styrd övernationell europeisk stat – det vill säga en fransk stat – så finns det i praktiken inget sådant alternativ och framtidens Europa kommer att vara Ukrainakrigets Europa. I ett längre perspektiv skulle detta emellertid kräva att de starka nationella särdrag som kännetecknar Västeuropa – om inte dess nyliberala politiska eliter så åtminstone dess medborgare – kommer att behöva undertryckas effektivt så att en stabil imperiell ordning kan framträda, som under rådande omständigheter bara kan vara en tysk imperiell ordning. Att detta skulle kunna hända kan betvivlas och förutsättningarna för en Carl Schmittsk regional hegemoni, som kan bistå med intern stabilitet och extern maktprojicering, tycks inte heller helt lovande. Slutsatsen tycks vara att om ”Europa”, på ett eller annat sätt, vill ha en röst i en framväxande multipolär värld – om detta är vad som kommer – så måste det lära sig att organisera sig, inte som ett imperium eller en superstat, utan som en kooperativ sammanslutning av självständiga nationalstater – ett fält för ”coalitions of the willing” – som agerar för sina intressen, ibland ensamma och ibland i allians med andra. Det är ett Europa som avspeglar en multipolär global ordning, som förankrar sig i en global sammanslutning av alliansfria länder, motarbetade av Förenta staterna så länge landet har råd och tills det är redo att ansluta sig till dem.

Hur kommer de tre alternativa Nya världsordningarna 2.0 och de med dem associerade europeiska framtiderna avgöras? Förenta staterna kommer, är jag rädd, vara central i detta; det är upp till dess politiska och militära eliter och dess inhemska politik att välja mellan en lång blodig kamp för en bipolär värld, med möjligheten till ett återvändande till unipolaritet, och en ny roll för Förenta staterna som en global medborgare, en bland många. För Europas del kommer Tyskland i synnerhet behöva bestämma sig och välja mellan transatlantisk Niebelungentreue å ena sidan, och, å den andra, medlemskap som en mellanstor europeisk makt i en värld på väg mot att bli blockfrei – en värld av alliansfrihet. Här är problemet, eller än bättre: ett av problemen, att dagens Tyskland, till skillnad från Frankrike, inte har någon tradition av strategiskt tänkande kring sina nationella intressen. Detta kan resultera i att den tyska politiken försöker undvika problemet, tragglande sig fram som tjänare till två herrar, Förenta staterna och Frankrike: uppvisande transatlantisk lojalitet för att tillfredsställa den förra och paneuropeisk entusiasm för att blidka den senare, medan man försöker hålla ögonen öppna för uppkomna multipolära möjligheter, särskilt för sina exportindustrier. Varthän detta än må leda är det inte särskilt troligt att utfallet blir en stabil internationell europeisk ordning.

Wolfgang Streeck