Världskrig, världsfred, världstelos

“Den konkreta bilden av det onda kan vi se i dess största existens i världshistorien. Om vi betraktar mängden av inträffade detaljer, framstår världshistorien som en slaktbänk på vilken individer och hela folk offras; vi ser hur det ädlaste och skönaste går under. Ingen verklig vinst tycks ha uppstått, och på sin höjd ett och annat förgängligt verk har funnits kvar som bär föruttnelsens stämpel på sin panna och snart undanträngs av något lika förgängligt.”

– G.W.F. Hegel

The Economist rapporterade förra året att krig varar allt längre. Under 1980-talet fortgick väpnade konflikter i genomsnitt tretton år. 2021 var snittlängden närmare tjugo. Slaktandet hade alltså förlängts med sju år. Låt oss sätta det i perspektiv. 2017 hade Syrienkriget pågått längre än båda första och andra världskriget. Nu är konflikten, som startade med den arabiska våren 2011, inne på sitt trettonde år. Det vore inte osannolikt om den fortgick ännu längre med tanke på ovanstående statistik. Förenta Nationerna varnade också för några dagar sedan att konflikten ”har nått nya farliga nivåer”.  

Orådet med krig är inte minst deras tendens att spridas. Ju längre de varar, desto större risk att fler stater dras in i deras kraftfält. Men krig och väpnade konflikter har inte bara längre livslängd. Det pågår även fler av dem. Femtiosex rasar för närvarande runtom i världen. Det är enligt uppgift det högsta antalet sedan 1945. 92 av världens 195 erkända nationer är inblandade i militära strider utanför sina gränser. Nästan hälften av alla världens stater är således indragna i dödsdansen. Också det är ett slags rekord.

”Untitled (Mural for Peace)” Per Krogh, placerad i Säkerhetsrådets sal i FN

Vänder vi oss till de ekonomiska krig som får stater att vackla och företag att gå under kan vi notera ytterligare toppresultat. Washington Post konstaterade nyligen att ”Förenta staterna inför tre gånger så många sanktioner som något annat land eller internationellt organ och riktar sig mot en tredjedel av alla länder med någon form av ekonomisk bestraffning av personer, egendomar eller organisationer. De har blivit ett nästan reflexmässigt vapen i den ständiga ekonomiska krigföringen, och överanvändningen av dem är erkänd på högsta regeringsnivå.” Tidningen fortsatte med att understryka att fler ”än 60 procent av alla låginkomstländer [nu omfattas] av någon form av ekonomisk påföljd”. USA är givetvis inte ensam om att använda ekonomin som maktinstrument. Kinas sanktioner mot tyska och sydkoreanska företag angavs som en orsak till att Tyskland och Sydkorea var tysta när “Kina antog den nationella säkerhetslagen i Hongkong”.

Ekonomiska vapen ses inte sällan som fredliga alternativ till militära medel. Men ekonomiska konflikter kan lätt bli dödliga, och i en värld där 92 av världens 195 nationer befinner sig i krig är det inte förvånande att auktoritativa röster varnar för ett globalt krig eller planetärt inbördeskrig. Wilhelm Agrell noterade för snart tio år sedanhur världens stormakter stod på olika sidor i Syrienkonflikten och hävdade att ”vi befinner oss i något som bäst kan förstås som ett världskrig”. Andra svenska forskare kritiserade Agrell och en historiker manade nyligen till besinning och underströk att dylika förkunnelser säger mer om avsändaren än framtiden. Det ligger en hel del i det. Nattsvarta förutsägelser är effektiva för de som manar till omvändelse här och nu.

Det är därför inte särskilt förvånande att biskopen i Rom, det vill säga påve Franciskus, under det senaste decenniet återkommande blivit härold för budskapet att vi trätt in ett tredje världskrig. I början av augusti betonade han igen att ”[v]år värld bevittnar ett växande antal konflikter som långsamt förvandlar det som jag ofta har kallat ett tredje världskrig, vilket utkämpas fragmentariskt, till en verklig global konflikt”. De allt fler och längre krigen blir delar av en större mosaik: ett fragmentariskt tredje världskrig som riskerar att kulminera i en sannskyldig planetär konflikt.

Är denna oro en irrationell apokalyptisk iver; en dysteleologi, för att använda en tysk zoologs term? Eller är det de som avfärdar Franciskus farhågor som är plågade av vad en annan tysk tänkare en gång kallade ”blindhet för apokalypsen”? Svaret beror på vilket perspektiv man intar på världen och påven betraktar dagens konflikter utifrån den världshistoriska betydelsen av en statlig avrättning av en brottsling på ett kors och hamnar, som vi kommer att se, inte alltför långt bort ifrån det kända citatet av Hegel som inleder denna essä. Men vad innebär det att mänsklighetens telos visat sig i en mördad människa?

2014 annekterade Ryssland Krim. Åtta år senare påbörjades den fullskaliga invasionen av Ukraina. Kriget har nu pågått i två år och bara häromdagen dödades runt femtio personer, varav flera barn, i Poltava, i ett ryskt raketanfall. I oktober 2023 inleddes den så kallade Al-aqsa-floden, där hundratals dansande ungdomar slaktades utan nåd, och Israel svarade med ett motanfall vars intensitet redan i november jämfördes med kraften från två atombomber. Flera månader senare har tiotusentals dödats av Israels bomber. Samtidigt pågår konflikten i Myanmar, som talande nog kan spåras tillbaka till 1948, drogkriget i Mexiko har intensifierats, inbördeskriget i Sudan sliter landet i stycken, konflikten i Yemen pågår sedan 2014, och så vidare. När påven säger att dessa krigshärdar utgör ett diffust världskrig som riskerar att brisera i en verklig storkonflikt varnar han dock oss inte främst för en apokalyptisk framtid. Han uppmanar oss att se världshistoriens telos, den söndertorterade kroppen, i de pågående konflikterna. Detta förklarar inte bara påvens kontroversiella försvar av ”profetisk neutralitet” eller hans kraftfulla fördömande av oviljan hos stater världen över att öppna sina gränser för de som är på flykt som en synd. Det kan också klargöra varför denna världsledare tycks anamma en tolkning av den naturrättsliga traditionen som förkastar idén om statlig suveränitet. Om vi befinner oss i ett fragmentariskt världskrig är det i slutänden för att vi saknar en världsregering som kan förvandla geopolitisk rivalitet till en ordning av fred.

Det var Jacques Maritain som, i en serie föreläsningar och texter från åren efter andra världskriget, hävdade att den politiska filosofin måste göra sig av med principen om statlig suveränitet. Denne thomistiske personalist försvarade 1949 en sannskyldig dårskap för världen när han hävdade att de skingrade nationerna kunde komma att acceptera förekomsten av en världsregering ”berövad all makt, men utrustad med obestridlig moralisk auktoritet.” En ”dag, kanske efter det att nya prövningar har gjort situationen mer desperat, skulle idén om en sådan högsta rådgivande organisation måhända ha en chans att accepteras av alla stater och regeringar.” Och om en sådan organisation började växa fram fanns levande mylla för något ännu mer avgörande att blomstra: ”en politisk världsgemenskap” bortom varje idé om nationell suveränitet. Vad Maritain försvarade var en ny förståelse av regeringskonsten. Den regerande makten skulle inte först och främst vara en politisk kraft som med suveränitet styr över våra liv utan en sorts instruktion som lär oss att leva rättfärdigt bortom de existerande nationsgränserna.

Maritain var inte ensam om att hoppas på internationell förbrödring i efterspelet till det så kallade internationella inbördeskriget mellan 1914 och 1945. Ernst Jünger skissade några år efter den franske filosofen framväxten av en världsstat. Han beskrev den likt en organism bortom nationernas suveränitet som äntligen skulle möjliggöra att människor kunde ströva fritt över jordskorpan utan behov av pass och visum. Arnold J. Toynbee menade att en fusion av världsreligionerna i en ny planetär anda kunde vara ett alternativ till världen av nationer som enligt honom kastat in mänskligheten i första och andra världskriget. Vägen till en sådan, utan tvivel utopisk, ordning var purgatorisk då ”de nya prövningar” som Maritain hoppades kunde väcka behovet av en världsregering till liv var inget mindre än ytterligare ett världskrig eller en annan planetär katastrof. Det första och andra världskriget hade visat för alla dessa tre tänkare att mänskligheten förenats av riskerna som en värld av nationer förde med sig. Ekonomins globala flöden band inte bara samman mänskligheten i fredsskapande kommers utan samma utveckling hotade med nya krig och konflikter. Det var följaktligen inte naiv framstegsoptimism som drev Maritain. Han tycktes vara medveten om att det var världshistoriens dysteleologi som kunde få ”något oumbärligt och välbehövligt – nämligen en organiserad internationell opinion” att börja gry. En sådan internationell folkvilja vore inte längre rotad i staten även om den obestridligen sprang ur nationernas styckande av världen i ett mitt och ditt, vårt och ert, som enligt Maritain bara kunde upprätthållas med än mer våld och än fler gränsdragningar. En ny ”organiserad internationell opinion” kan följaktligen enbart födas genom något liknande de militära tilldragelserna som enligt den nuvarande påven håller på att ställa oss inför en ”verkligt global konflikt” då krigen blir både fler och längre. Det är därför sant att hoppet om en kommande världsstat och rädslan för ett nytt världskrig har mindre med framtiden än nuet att göra.

Dylika intressen och passioner, för rädslan för kriget och hoppet om freden handlar lika mycket om intressen och passioner som förnuftiga argument, säger antagligen mer om hur Maritain, Toynbee, och Jünger upplevde världen än om det som ska komma. Det är de pågående kriserna, såsom krigen och fattigdomen som drabbar en stor del av världsbefolkningen – och detta sönderfalls dialektiska relation till den lika verkliga freden, stabiliteten och välståndet för många andra – som Maritain hoppades kunna väcka en ny solidarisk opinion till liv. Världshistorien är utifrån ett sådant betraktelsesätt inte bara en slaktbänk. Den är lika mycket ett slags sömnigt gated community som inte minst många av världens nationalister försöker skydda med alltmer ogenomträngliga murar. Men om vi förnekar det betvingande förhållandet mellan dessa två aspekter av vår värld – man kanske kan kalla dem för kriget och fängelset – och inte lärde oss känna igen världshistoriens ecce homo i dem, då förblir vi ”blinda för apokalypsen”. Vi kan i sådana fall aldrig urskilja omslaget från världskrigets risk till världsregeringens moraliska nödvändighet som enligt Maritain inte visar sig i den statliga suveräniteten utan uppenbaras av en söndertorterad kropp. Ett sådant betraktelsesätt kräver tro eller vad många skulle avfärda som idealistiskt önsketänkande. Men kanske är det ändå sant att om tillräckligt många drabbas av dårskapen som säger att världshistoriens mål visat sig i en av staten mördad människa – det skulle antagligen räcka med blott en rest bland nationerna – kan bergsmassiv börja förflyttas. Och vem kan förneka att den globala ordningens kontinentalplattor återigen satts i rörelse utav de allt längre och allt fler krigen som plågar vår värld?

Mårten Björk