”Och han blev bedrövad i sitt hjärta”

I Samuelsboken finns en märklig passage som stör tanken på Gud som evig och oföränderlig, som oförmögen till mänskliga känslor likt ånger och besvikelse: ”Jag ångrar att jag gjorde Saul till kung. Han har vänt sig från mig och gör inte vad jag befaller honom.” Den bibliska gudomen tycks lida av dylika kval till den grad att han återkommande tecknas likt en nyckfull varelse som med svart hjärta plågas av sina handlingar och beslut. Redan i Genesis kan vi läsa att ”när Herren såg att människornas ondska var stor på jorden, och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar beständigt voro allenast onda, då ångrade Herren att han hade gjort människorna på jorden, och han blev bedrövad i sitt hjärta.” Precis som i människornas värld leder Guds besvikelse och ånger till våld, dessutom i proportioner passande en allsmäktig gudomlighet, och syndafloden är ett faktum. Men hur kan det eviga och oföränderliga bedrövas i sitt hjärta till den grad att den Gud som bara några kapitel tidigare sett att allting var gott bestämmer sig för att dränka sin skapelse? 

Agnes Martin “The Egg” 1963

En vanlig exegetisk strategi för att lösa detta avgörande teologiska problem är att betona människans ondska. De passager i bibeln som talar om Guds ånger beskriver i själva verket människans synd. De är sedelärande berättelser som med ett antropomorft språkbruk förklarar vad som händer om man inte lever efter Guds lag. Gud som oföränderlig och slösande kärlek, och således en kraft oförmögen att värdera, kan inte förändras. Berättelserna om hans sorg och förtvivlan skildrar på ett metaforiskt sätt vad som händer när människan syndat och beskriver konsekvenserna av människors handlande. Gud kan inte uppleva ånger. Gud kan inte bli bedrövad i sitt hjärta och han kan framför allt inte uppleva illojalitet till den grad att han brukar våld mot sin egen skapelse. Texterna måste tolkas allegoriskt då Guds psykologi inte är människans. Men samtidigt, den bibliska gudomens existens som en person – en makt kapabel att älska – tycks obegriplig om det inte finns en analog relation mellan mänsklig och gudomlig kärlek och, i förlängningen, mänsklig och gudomlig ånger. 

I den judiska traditionen finner vi ett flertal framstående rabbiner som hävdar att Gud kan genomsyras av ånger och likt oss ändliga kreatur ständigt reagerar på en föränderlig omvärld som givits autonomi från sin skapare. Gud är en Gud som griper in i världen och försöker rädda den med sina förbund och just därför en Gud som bedrövas i sitt hjärta. En förklaring bland rabbinerna till denna gudomliga sorg är att människornas ondska får honom att känna att han borde skapat människovarelser i de högre regionerna av kosmos som likt änglar var oförmögna att synda (utifrån detta perspektiv finns det inget angeliskt fall); en annan exegetisk strategi som använts för att förklara Guds ånger är att Gud inser att han inte borde gett oss människor lust till makt, och en tredje och mer intressanta idé betonar att det hebreiska ordet för ånger och bedrövelse, nacham, också betyder tröst. Gud, säger rabbi Levi, tröstas i sitt hjärta eftersom han har skapat människor som kommer att dö och följaktligen kan dödas. Blott genom att det ondas generationer upphör kommer lyckan att segra. 

Det här är en bild av en skrämmande Gud. Gud skapar någonting som är gott bara för att bli besviken, och därmed kan han tröstas av att veta att det onda han bidragit till en dag kommer att upphöra så att nytt liv kan skapas. Men en Gud som bedrövas i sitt hjärta är inte bara en Gud beredd att få saker att förgå och upphöra. Han är en Gud som inser att rättfärdiggörelsen enbart kommer genom dödens slut då slutet möjliggör någonting nytt och annat. Han är en Gud som befriar genom att låta det bestående gå under och imperierna förfalla och därigenom en makt som låter det onda försvinna. Vi kan finna tröst i att sorgen ständigt är på väg att ta slut på samma sätt som vi kan vinna styrka genom att förstå att det ondas välde är dömt att gå under, men vi kan bara göra det om vi är kapabla att tro att vår lycka kan övervinna döden och just därför inte behöver överleva. 

Phúteuma