Verkligheten ruttnar

Vi samtalade med författaren och elektronmusikern Pär Thörn via e-post i september 2021. Under sommaren utkom han med prosaboken Era anklagelser är meningslösa. Denna bok var utgångspunkten för vår diskussion. 

För en del läsare var Era anklagelser är meningslösa en comeback efter en tid av tystnad och boken har nu prisats i Dagens Nyheter och annorstädes. Men under de fem år som skiljer Vattna Vargen från din nya bok har du, i vanlig ordning, arbetat i fördolda och bland annat publicerat flera nummer av två olika zines (Den Yttersta Dagen och Blek Amfibieteater) och spelat in en hel del elekroakustisk musik. Men samtidigt verkar Era anklagelser vara formad av en serie förändringar. Författare avskyr förstås biografiska läsningar, men du bor inte längre i Berlin utan i Göteborg; du är inte längre ungkarl utan en pappa som förlorat sin far, och du är framför allt äldre och närmre döden; din egen och andras. Jag säger det eftersom jag upplever att förlust genomsyrar Era anklagelser. Jag tänker på Anton Almqvists självmord eller den maniske mannen i ICA-butiken som noterar att "Landskapet ruttnar", "Kroppen ruttnar", "Verkligheten ruttnar", "Allt ruttnar". Men även bokens första och sista sidor tillkännager tydligt förintelse, död och undergång. Varför denna närmast eskatologiska upptagenhet vid slutet?

– Om vi börjar med dina första påpekanden så har mitt liv onekligen förändrats sedan samlingsboken Vattna Vargen kom ut. Yrkesmässigt är det svårare att få tiden att gå ihop med flera projekt  eftersom familjelivet tar mycket kraft och har gjort det krångligare att resa och samarbeta med andra (vilket var en av mina primära metoder förr i tiden, framförallt vad det gäller musik, men också performance och skrivande). Samtidigt ger föräldraskapet mig en betydligt starkare förankring i samhället och en riktning för verksamheten och livet. Dessa förändringar har gjort att arbetet som kanonmat i kulturindustrin har fått ett starkare drag av 9-5-jobb vilket på sätt och vis passar mig. Tidigare var det en glidande skala mellan arbete, fritid, socialitet, framträdande och barhäng. Precis som du påpekar har jag sedan den förra boken primärt varit verksam med fanzines och även CD-produktioner. Förra året utkom två skivor ”Scorpionizer” (tillsammans med den danska konstnären, författaren och elektronmusikern Tobias Kirstein) och ”Story Destroyer” (tillsammans med den amerikanska gitarristen Ian Douglas-Moore). Min musikaliska aktivitet i ett livesammanhang inskränker sig nuförtiden nästan enbart till solon med ljudpoesi och elektronik och duon Unaussprechlichen Kulten tillsammans med Jean Fatal (där vi framför ett slags klichémässig genremusik i skärningspunkten mellan industri (med mumlande röster) och pretentiös elektroakustik (med svepande sinustoner och puka).  

I och med flytten har Göteborg på ett självklart sätt blivit en av de platserna där fiktionen tar plats. Det handlar delvis om enkelhet: Jag skriver om det jag ser. Men framförallt är förorten Högsbo (med alla dess vansinniga och vansinnigt inspirerande karaktärer) där jag bor en fascinerande plats, en plats där allt tycks vara möjligt och allt och inget händer. På så vis kanske jag har blivit en realistisk hembygdsskildrare med förhinder. 

Upptagenheten vid död och sönderfall i boken kommer nog å ena sidan från en upplevelse av hur den egna kroppen börjat fallera i samband med inträdet i medelåldern, samt min fars död, men också ett samhälleligt sönderfall. Då tänker jag primärt på klimatfrågan och oviljan och oförmågan att hantera den i nuvarande samhällsregim. Klimatkrisen var något som sanningen att säga inte engagerade mig speciellt starkt före det att jag fick barn. Känslan av tidens slut får en mer akut karaktär i och med föräldraskapet. 

Föräldraskapet tror jag dock framförallt har påverkat texten om mannen i mataffären (som talar om att verkligheten ruttnar) på ett mer handgripligt sätt i och med att jag upplever att jag ägnar i princip 25 % av min vakna tid till att befinna mig i olika mataffärer. I den texten sammanfogar jag en fantastik-steampunk-rollspelsestetik med ett konceptuellt skrivande inspirerat av poeter som Anne-James Chaton och Kenneth Goldsmith. Ett utdrag: 

Mannen tar en glasburk med Chunky Salsa Hot Sauce och lägger i kundvagnen och säger: 

”Jag rengör mina vapen och verktyg med fett för att hålla dem i skick. Jag ber. Mitt offer är ytterst modest: en skål ris. Vinet måste jag behålla för att somna in om natten.” 

Mannen tar en förpackning med hårda tacoskal och lägger i kundvagnen och säger: 

”Vanställda fågelläten hörs.” 

Mannen kör kundvagnen mot frysdisken och säger: 

”Vi möter några nomader med nästan genomskinlig hud. När jag ser deras inre organ ryggar jag först tillbaka. Sedan försöker jag ändra sinnelag och inleda en förhandling. Jag vill byta till mig en get men de vägrar. ’Våra djur är allt vi har’, hävdar de enligt guiden.” 

Mannen tar ett paket frysta gröna ärtor av märket Ica Basic och placerar i kundvagnen och säger: ”När jag visar nomaderna brevet där det står att jag är i den svenska konungens tjänst och låter guiden översätta texten skakar de på huvudet. När jag säger att jag skulle kunna ta deras djur ifrån dem eftersom de inte betalat någon skatt till den svenska kronan höjer de sina vässade spjut och ställer sig i en triangulär stridsformation. Jag tar upp mitt gevär och skjuter ett varningsskott. De flyr.” 

Mannen tar ett paket med kycklingklubbor av märket Ica Basic och lägger i kundvagnen och säger: ”Värmen tär på mitt förstånd.”  

Ett annat sätt som döden är närvarande i din bok visar sig genom dina karaktärers tvångsmässiga brott med normer. Drivna av såväl höga ideal omöjliga att leva efter i vår värld som irrationella nycker handlar de lika självsvåldigt som självdestruktivt. De är närmast ett slags sekulära eller quijotiska martyrer som, för att använda en term du knappast skulle bruka, vittnar om behovet av en annan ordning. Men det som är intressant är att du låter detta behov uttryckas genom vanliga, inte sällan opolitiska människors liv. Politik tycks i dina skrifter, jag tänker exempelvis på din bok Tidsstudiemannen, å ena sidan vara relaterat till den anonyma människans banala vardag och å andra sidan handla om vansinne eller verklighetsförlust. Är det här en rimlig läsning av Era anklagelser och ditt verk i vidare bemärkelse? 

– Det tycker jag låter rimligt på många sätt. Nu var det nästan på dagen fjorton år sedan jag skrev klart Tidsstudiemannen och sex år sedan jag läste den sist, men det verket kan ses som ett litterärt svar på att ha arbetat på posten i flera år och samtidigt ha läst marxistisk teori och Georges Perec. De galna horderna av medborgare som framträder i Era anklagelser är meningslösa kan givetvis tolkas som en typ av Don Quijote-figurer som blir vansinniga av samhället och systemets tryck. Jag erfar en stark affinitet med de som försöker leva sant och jag försöker själv i möjligaste mån att inte kompromissa med mina egna föreställningar om det korrekta även om det innebär att jag tvingas bryta kontakten med vänner, kollegor och institutioner. Vid tidens slut måste man kunna se sig själv i spegeln. Ofta har jag tänkt att jag skulle ha blivit en bättre rättshaverist än författare men det finns ju inga stipendium för rättshaverister. 

Platon låter som bekant Sokrates skilja olika former av vansinne från varandra i Faidros och härleder galenskapen till gudarna. Från Apollo kommer det profetiska vansinnet, från Dionysos den initiatoriska eller rituella galenskapen, från muserna den poetiska galenskapen och från Afrodite den erotiska galenskapen. I Era anklagelser finns det i vanlig ordning mycket profetiskt vansinne och en hel del initiatoriskt - då man leds in i diverse höger- och vänstersekters världar, och får lära sig mycket om obskyr musik (råpunk som Mob 47 eller experimentmusik exempelvis) och annat - men det finns också många epifanier och stunder av profan salighet som kanske i någon mån kan sägas vara erotiska (om man låter en korv med bröd vara erotisk...). Men vad betyder vansinnet för dig? Varför attraheras du av dessa brutna och misslyckade figurer som kastar livet över ända för sig själva och andra? 

– Jag ser det faktiskt som att många av gestalterna inte är vansinniga, utan att de försöker leva sant i en falsk ordning. Men givetvis finns där också gestalter som kan betraktas som schizofrena i en klinisk mening. Exempelvis mannen i mataffären som jag nämnde tidigare. Men i det fallet funderar jag på om han snarare är ett slags sändare av ett meddelande från en annan verklighet, tid eller en demon. 

Dårens tal har fascinerat mig sedan barnsben. Det har starka poetiska kvaliteter, vilket surrealisterna bland annat påpekade. Denna kvalitet tror jag delvis beror på att dåren/den vansinniga laddar verkligheten med helt nya betydelser, aktualiserar något bortanför det givna. Som en man som stirrade på mig distinkt när jag kom ut på förortstorget från spårvagnen och sade (ordagrant, detta är sanningen!)

”Vad heter det här stället? 

Västeuropa? 

Goterna, goternas rike. 

Det delades upp i västgoternas och östgoternas rike.

Västgoterna drevs på irrfärder när hunnerna invaderade Europa från öster. 

Vad hände med östgoterna? 

Det vet jag inte. 

Inte mer än att deras rike gick under. 

Det gör alla riken. Förr eller senare. 

Det är Tyskland nu. Tyskland ... och Polen:  Bordershop och bisonskogar. Skuldproblematik och Solidaritet. Leverkorv, surkålsgryta.”

Detta sidoställande av olika sammanhang, texttyper, världar är skulle jag vilja hävda en av de grundläggande poetiska uttrycksformerna efter 1950 och en av de som jag känner mig mest inspirerad av.

Vansinne är, som sagt, en typ av verklighetsförlust och i ditt verk bryter verkligheten ständigt samman och fantastiken är alltid nära trots din saklighet och trohet till den banala vardagen. Kan du berätta lite om dessa två sidor i ditt författarskap, fantastiken och realismen, och diskutera hur de förhåller sig till ditt nyfunna intresse för surrealismen?

– Efter att mestadels ha läst konceptuell poesi och diverse klassisk avantgardelitteratur från 2005 och framåt återfick jag ett intresse för science fiction och fantasy i mitten av 2010-talet. Framförallt läste jag mycket China Miéville och läste om mycket av Lovecraft och Philip K. Dick. Jag har haft fantasier om att skriva regelrätt science fiction eller fantasy men inte riktigt lyckats med det med undantag för novellen ”En kortfattad redogörelse för hur stora delar av det manuella lönearbetet avskaffades och återuppväcktes i Imperiet eller vad som skedde efter att godheten besegrat ondskan” som var med i samlingsboken Vattna Vargen. Istället har fantastiken blivit en del av den mer realistiskt orienterade prosan där världsplanen och tidsåldrarna läcker mellan varandra. Så uppfattar jag det också mycket i vardagslag där tillvaron laddas av en ständigt överhettad fantasi, felhörningar, associationer, tillbakablickar i historien. etc. 

Surrealismen är för mig den andra traditionen jag försökte skriva i. Den första var twist end-noveller inspirerade av framförallt Lovecraft. Någon gång i sjuttonårsåldern började jag intressera mig för automatisk skrift och liknande. Sedan förra sommaren har jag återigen börjat skriva ett slags surrealistiska, spontana dikter på samma vis. Ofta gör jag detta i en offentlig miljö när det uppstår en lucka i något som behöver göras (handla, hämta på förskolan, vänta på en hämtpizza eller att tvätten ska bli färdig). Det som lockar är mångfalden av bilder och närheten till en absurd humor. Så här kan en sådan dikt se ut: 

Öronen lockas av björnarna och

används som bingobrickor. 

Deltagarna sätter sig på sina avsedda platser.

Spelet kan börja.

Efter otaliga pass vid slumpens arbetsbord och minutiösa 

undersökningar fastställer verksamhetsledaren att

den perfekta raden finns inuti dubbelhjärnan 

där olägligt nog

snöstormar, vridscener, praoelever, grekiska tragedier härjar 

utan lyckliga slut. 

Din bok tycks som sagt handla om döden, och inte bara den enskilda människans död utan människoartens eller civilisationens eller kapitalismens eller fallets eller arvsyndens förintelse av världen, och i den sista novellen stegras denna känsla till en sorts gnosticism när du låter taxen Giuseppe med sitt "bau bau bau" kommentera en passus ur Heiner Müllers Hamletmaskinen: "I offrens namn. Jag stöter ut alla spermier jag har tagit emot. Jag förvandlar mjölken i mina bröst till dödligt gift. Jag tar tillbaka världen jag har fött. Jag stryper mellan mina lår den värld jag fött. Jag begraver den i mitt sköte. Åt helvete med undergivenhetens lycka. Leve hatet, föraktet, upproret, döden." Detta förakt mot undergivenhetens lycka är förstås inte minst ditt hat. Men hur ska vi tolka Giuseppes bjäfsande? Vad betyder detta "bau bau bau"?

– Jag tänker att tolkandet inte är mitt arbete. Mitt arbete är görandet och tolkandet eller användandet av texten är läsarens eller kritikerns eller litteraturvetaren. Sedan barndomen har jag haft ett intresse av onomatopoetiska ord och tyckte det var djupt fascinerande att tuppar talade olika språk i olika länder vilket min moster som bor på Kreta upplyste mig om när jag var sju-åtta år. Därför valde jag att ha med en italiensk hund i texten. Men hur detta bjäfsande ska tolkas varken kan eller vill jag svara på. På en berättarteknisk nivå tänkte jag nog också att hunden som är en bärande del av intrigen i den korta novellen skulle få röst.   

En sista fråga, vad händer nu; vad kommer härnäst; har du någon ny bok på gång?

– Jag håller på med ett antal olika skrivprojekt. Eventuellt skall nästan alla lösa trådar sammanfogas till en bok av prosakaraktär, där dikter kommer vara instuckna som ett slags upphittat material. Men allt är tämligen osäkert ännu. Prosaprojektet kan på vissa sätt betraktas som en deckare/anti-deckare. Om närmandet till en spänningslitteratur (men denna spänningslitteraturs vardaglighet) utgör den ena polen så är intresset för avantgardediktsamlingen som uttrycksform det motsatta idiomet. I den instuckna delen jag valt att kalla avantgardepoesi (men det menat snarare som en genre än en idé om att skapa det nya) arbetar jag å ena sidan med ett slags absurdistiska surrealistdikter (som är ett resultat av automatisk skrift som klippts ner och bearbetats) men som kombineras med brusiga och flickriga visuella dikter. Exempelvis dessa: 

Ibland funderar jag dock på om vissa av dessa visuella dikter kanske snarare skall visas i konstrummet än i boken. I megalomana stunder tänker jag mig att de skall projiceras på gigantiska ytor. Helst på något i stil med månen eller Merkurius. 

Annars pysslar jag på med en skiva (som rör sig mellan ljudpoesi, dronemusik och nästan dubliknande tongångar) tillsammans med den norska basisten och diverseinstrumentalisten Magnus Nergaard, repar med Unaussprechlichen Kulten och planerar lågintensivt för ett nytt nummer av Blek Amfibieteater som skall komma ut sent detta år eller tidigt nästa. 

Vilka av alla dessa projekt som faktiskt kommer bli av vet jag inte (eventuellt kan romanen kondenseras till någon enstaka fotnot i ett fanzine). Produktionen villkoras oundvikligen av ekonomin  som för tillfället är urusel. Så alla pekuniärt rimliga uppdrag i form av föreläsningar, korrekturjobb och liknande kommer dessvärre före i robotkön: ”Erst kommt das Essen, dann kommt der Kunst” som Bertolt Brecht inte sa.