Högerns 68 och kulturkrigets strategier

I somras var det fem år sedan Storbritanniens invånare chockade sina europeiska grannar genom att med smal marginal rösta för landets utträde ur EU. I november kommer det vara fem år sedan USA stod för nästa chock genom valet av Donald Trump till landets president. Den liberala era som inletts vid kalla krigets slut tycktes ha nått sin ände. I en svensk kontext uttrycktes det hela kärnfullt av den borgerlige veteranen Olof Ehrenkrona: 2016 var högerns 1968. Tankegången har visat sig bärkraftig och inspirerande. Tidigt i somras, då den här texten ursprungligen koncipierades, skrev både Svenska Dagbladets kulturredaktör Lisa Irenius och Aftonbladets dito Karin Pettersson krönikor som reflekterade över parallellerna mellan 68-vänsterns och den nya högerns syn på förhållandet mellan kultur och politik.

I båda texterna berördes den italienske marxisten Antonio Gramscis idé om hegemoni. Den framhölls som en viktig nyckel för att förstå det ”kulturkrig” som dominerar den politiska dagordningen. Begreppet hegemoni utgår från en idé om att makten över tanken utgör en avgörande samhällelig maktfaktor. Pettersson tillskrev i sin krönika Gramsci sentensen ”politiken är nedströms från kulturen” och tecknade en linje över dess reception via trumpideologen Steve Bannon till Sd:s Mattias Karlsson. Irenius nämnde samma tankegång på ett likartat sätt, med särskild hänvisning till statsvetaren och Timbro-förläggaren Andreas Johansson Heinös då nyutkomna Anteckningar från kulturkriget. Det gav mig anledning att läsa boken och nu anledning att övergå till att börja resonera i presens.

Boken ifråga är ett välkommet inspel i pågående kamper kring allt från invandring och mångkultur till jämställdhetsmål och ”menskonst”. 1968 spelar en avgörande roll här, som den punkt då en stark kulturell reformrörelse från vänster tog kontroll över den offentliga meningen. Johansson Heinö beskriver det hela som ett närmast populistiskt uppror mot den teknokratiska samhällsordningen som satt sig under 1950-talet. Den populistiska vågen från 2016 och framåt kan ses som en motsvarande revolt mot den postpolitiska teknokratordning som etablerades under 1990-talet. Slutsatsen är, föga förvånande i en bok publicerad av Timbro, att liberalismen både kan och måste rida ut de stormar som utgör ”kulturkriget”. Och på kort sikt ser ju också åtminstone den ekonomiska liberala ordningen ut att vara ohotad, åtminstone av allt som har med ”kulturkriget” att göra.

Även om bokens framställning tyngs av en del olyckliga formuleringar och ideologiskt bestämda felslut bekräftar Johansson Heinö med den sin relevans som ståndaktig liberal med blick för både principer och den praktiska politikens förutsättningar. Väldigt effektivt visar han att kulturkriget är ”på riktigt”, med vilket han menar att de inblandade frågorna rör både avgörande politiska skiljelinjer och materiella fördelningsfrågor. Här är han onekligen helt rätt ute, även om det kan tilläggas att det handlar om på det stora hela ganska marginella förskjutningar i resursfördelningen inom en och samma ekonomiska liberala ordning. 

Men i likhet med Pettersson och Irenius tar dock Johansson Heinö fel på en i sammanhanget helt avgörande detalj. Med referens till Gramsci skriver han att ”d]en mest uppenbara likheten mellan 1968-vänstern och 2000-talets högerpopulism gäller […] synen på kulturen som överordnad politiken”. Gramscis hegemonibegrepp placerar dock inte alls politiken ”nedströms” från kulturen. För en marxist vore det av lättförklarliga skäl en helt orimlig tanke. Det är istället althögerns tolkning av förhållandena, så vitt jag kan bedöma först formulerad i dessa termer av den framlidne kulturkrigaren Andrew Breitbart.

Även om Gramsci försökte analysera hur makten över tanken var en väsentlig faktor i upprätthållandet av samhällshierarkierna ska det inte tas som intäkt för dess likhet med vår tids nyhögers idéer. Olikheten befinner sig inte bara på en innehållslig nivå, det vill säga ifråga om vilka värderingar som omhuldas, utan även i själva formen för resonemangen. Distinktionen kan illustreras med en tankegång från den revolutionäre kritikern Walter Benjamin, Gramscis generationskamrat och olycksbroder som förlorare i kampen mot fascismen.[1] Benjamin gjorde i sina konstteoretiska skrifter från 1930-talet en viktig distinktion mellan estetikens politisering och politikens estetisering, där den senare skulle förstås som den fascistiska positionen.

Den här idén har sedermera blivit något av en konstteoretisk klyscha, men i förhållande till anammandet av althögerns förståelse av Gramsci förmedlar den en väsentlig insikt. Genom att låta Benjamin möta Gramsci skulle man kunna tala om skillnaden mellan kulturens politisering och en kulturalisering av politiken. Från den centrististiska positionen ser mötet mellan kultur och politik ut som en enda soppa av otillåten eller åtminstone olycklig sammanblandning av sfärer. Högern och vänstern framstår därmed, som vanligt i centristens ögon, som lika goda kålsupare. Men likheten är en synvilla, vilket borde säga sig självt givet skillnaden mellan marxistiska respektive konservativa utgångspunkter. Ytterst betraktat ligger skillnaden i om politiken betraktas som en arena för kulturella identiteters försök till självhävdelse, eller om kulturen betraktas som en arena för den politiska kampens vidare utsträckning. Och det är en ganska avgörande skillnad.

Gramsci och Benjamin tvingades av omständigheterna omkring sig söka efter svar på frågan varför den revolutionära omdaningen av den borgerliga ordningen till ett kommunistiskt samhälle inte kommit till stånd i deras respektive hemländer. Istället hade det kapitalistiska samhällets ojämlikhet och kriser utlöst en fascistisk reaktion som i förlängningen lett till diktatur och terror. Liksom en hel generation västmarxistiska intellektuella började de söka efter svaren till utvecklingen i den ideologiska överbyggnad som den klassiska marxismen avfärdat som ett rent bländverk. Man kan beskriva det som ett historiematerialistiskt närmande till den klassiska fråga som restes redan av Spinoza och de la Boétie: varför kämpar folket så ivrigt för sin egen underkastelse?

Det är här som frågan om makten över medvetandet kommer in, men det måste sägas att den gör det med en viss given modifikation i förhållande till hur frågan ställs högerifrån. Skillnaden mellan Breitbart å ena sidan och Gramsci och Benjamin å den andra är att när den förste vill försäkra sig om makten över sättet att producera samhälleligt majoritetskonsensus så syftar de båda senares teoretiska försök till att demokratisera kontrollen över samhällelig meningsproduktion. Frågan för dem är hur samhällets institutioner och kommunikationsteknologi ska kunna tjäna folkets egna emancipatoriska syften, inte hur en elit ska kunna styra ett passivt folks affekter och föreställningar.

Man kan förvisso med rätta fråga sig hur pass väl Gramsci och Benjamins projekt står sig i ljuset av historien om de kommunistiska rörelser gentemot vilka de formulerade sig och till vilka de satte sitt hopp om massornas frigörelse, men en förståelse för deras idéers särprägel kan ändå spela en viktig kritisk roll i samtiden. Inte minst för en vänster som utan gedigen förankring i sociala rörelser riskerar att falla in i en liberal elitkulturs uppfostransambitioner. Redan anammandet av formen själv utgör ett första steg mot en definitiv förlust. 

Hjalmar Falk

[1] Gramsci dog i sviterna av en utdragen fängelsevistelse 1937. Benjamin, som under flera år levt i exil i Paris, tog sitt liv vid spanska gränsen på flykt undan den tyska krigsmakten i samband med invasionen av Frankrike 1940.