Framtiden är redan här
/
William Gibson, science fiction-författaren, påpekade en gång att framtiden redan är här, den är bara ojämnt fördelad.
The future is already here – it’s just not evenly distributed.
Gibsons poäng, som han ofta återkommit till, är att de företeelser som framtiden kommer göra spridda och som kommer prägla det livet, till stor del redan finns idag. Ett av hans exempel är de medicinska teknologier som finns tillgängliga för en miljonär i USA jämfört med en fattig människa i Bangladesh. I allt väsentligt är det som om de lever på olika planeter.
Gibsons ordspråk kan och läses också ofta som optimistiskt. Framtiden kommer innehålla mer av det goda som världens lyckligt lottade redan idag har. Det ger också lätt en hoppfull känsla att vi idag skymtar de ting och praktiker som kommer skapa den ljusnande framtiden.
Men lika sant, och mer akut, är det faktum att framtidens kriser och katastrofer också redan är här. De är bara mycket ojämnt fördelade. Det är den fattige i Bangladesh som tar del av en bit av framtiden, den som även miljonären i USA snart kommer dela. Torka, extrem hetta, hotande svält, den kapitalistiska arbetsmarknadens nycker. Vi både delar och upplever olika sidor av framtidens katastrofer här och nu.
I en allt varmare värld påminns vi så gott som dagligen om att ingen enskild väderhändelse går att hänföra direkt till klimatförändringarna, men att statistiken pekar mot allt tätare anhopningar av fenomen som idag är extrema, imorgon kommer att bli normala.
Katastrofen är redan här, den är bara ojämnt fördelad.
På så sätt är framtiden här, som en pågående katastrof där människors hälsa, livsmöjligheter och rena överlevnad faller offer. Världen består av en oerhörd anhopning katastrofer.
Men utöver dessa pågående katastrofer, och deras allmänneligande, finns dessutom särskilda och tillfälliga men verkligt katastrofala händelser som också kan inträffa. Allvarligare pandemier än den pågående, storskaliga krig, vulkanutbrott, solstormar.
Dessa katastrofer pågår inte hela tiden, om än deras inträffande ständigt är på väg; i genetikens slumpmässiga spel, geopolitikens nyckfulla komplexitet, jordskorpans obönhörliga rörelser, och solens inre rörelser som vi inte vet något om.
Men trots att dessa katastrofer är sant oförutsägbara, så vet vi att de kommer. Snarare än ojämnt fördelade geografiskt, är de ojämnt fördelade kronologiskt. De har kommit förut, och de kommer igen. Det enda vi är verkligt bra på är att glömma bort att så är fallet.
Därmed är vi någorlunda beredda på den förutsägbara oförutsägbarheten (olyckan, den i absoluta termer relativt milda krisen, så som covidpandemin) men inte de oförutsägbara förutsägbarheterna (de stora katastroferna som utan tvekan kommer). Men mer frustrerade är den förutsägbara förutsägbarheten (klimatkatastrofen som idag skördar människoliv, arter och livsförutsättningar) som vi i princip är i stånd att hantera, men i praktiken långt ifrån faktiskt tar itu med. Det tekniskt möjliga i att sluta släppa ut CO2 och andra växthusgaser är lika mycket inom räckhåll som att ge alla i världen mat och rent dricksvatten, grundläggande hälsovård och tak över huvudet. Det vill säga helt inom räckhåll, men tydligen inte möjligt.
Framtiden har redan skett.
Kommer vi klara av framtidens katastrofer? På många sätt klarar vi ju inte av de som redan pågår. Vad är det ens att klara sig? “Vi” klarar oss trots att många av oss inte gör det. Vi klarade oss igenom pesten i Europa, men hälften av oss dog.
Vi lever i följderna av alla tidigare katastrofer, de sen länge avslutade och de pågående. Detta konstaterande kan leda till defaitism, nihilism eller skadeglad fatalism. Men världens brutenhet är ingen orsak till misströstan. För den framtid som också finns här, redan hos oss, är den där vi räddar varandra, lyckas klamra oss fast vid varandra och hålla oss över ytan. Där en solidarisk handling eller en god gärning kan innehålla löftet om en hel framtid.
Hoppet är redan här, det är bara ojämnt fördelat.
Tormod Otter Johansen
