Bortom undantagets logik

I en tid då undantagen är allt vanligare, när kriserna avlöser varandra, har frågan med all rätt rests – finns det verkligen någon skillnad på normalläget och undantagstillståndet? Regleringen och hanteringen av kriser baseras på föreställningar och förhoppningar som vilar på att just denna skillnad kan upprätthållas. Vad syftar krishanteringen till om inte att stävja krisen och återvända till normalsituationen? Och är inte det extraordinära med krisen själva skälet till att vi är beredda ta vidta kraftigare åtgärder och gå längre i inskränkningar av människors fri- och rättigheter? De återkommande förmaningarna om att vi ännu inte återvänt till ett normalläge har vi vant oss till under det senaste året. Men detta uppskjutande av återgången till det vanliga väcker ju frågan – kommer vi nånsin återkomma dit? Det har också olika eufemismer och material för ironiska kommentarer tydligt antytt – ”det nya normala”, ”ett nytt normalläge”. Vi verkar alla förstå att ett återvändande till ett normalläge inte är någon återgång till det som varit. Om vi verkligen tar detta problem på allvar, och inte bara pragmatiskt och sunt förnuftigt konstaterar att ”det är svårt”, var hamnar vi då?

Frågan är om inte oscilleringen mellan undantag och normalitet som präglar vår tid ifrågasätter själva distinktionen. Kanske är det undantaget som är det normala. Medan det vi upplever som normalitet är ett ständigt undantag. 

Cyanotypes of British Algae by Anna Atkins (1843)

Inom den rättsliga forskningen om kriser och undantag har Oren Gross och Fionnuala Ní Aoláin benämnt denna misstänksamhet som ”antagandet om åtskillnad” (the assumption of separation), nämligen tron på att vi kan skilja ut nödtillstånd och kriser från de normala rättsliga reglerna och normerna. Denna föreställning är kopplad till idén om att en framgångsrik krishantering både handlar om att minska hot och risker, men också om att avskilja och begränsa de extraordinära åtgärderna under extraordinära förhållanden från normala åtgärder under normala förhållanden. Gross och Ní Aoláin är skeptiska till att detta faktiskt är möjligt och pekar på många tillfällen då undantaget normaliserats eller där skillnaden inte bara inte är knivskarp, utan faktiskt inte går att peka ut alls. Bakgrunden här är inte minst de senaste tjugo årens krig mot terror, där undantagsregler och styrande blivit normen. 

Men bortom detta är frågan om antagandet om åtskillnad överhuvudtaget går att upprätthålla. Om en sådan skillnad inte är stabil eller meningsfull att använda i kriser, är det möjligt att vi inte kan upprätthålla den under normala förhållanden och överhuvudtaget i världen. Vårt liv här på jorden är som bekant ett enda fantastiskt undantag i vad vi hittills kunnat observera i solsystemet, galaxen och universum. Varje art som överlevt i livets evolution är ett undantag i relation till alla de som strukit med längs vägen, precis som varje mutation som möjliggör nya egenskaper hos virus, växte och djur är undantag från den tillfälliga normalitet som homeostasen i organismen utgör. Själva elementarpartiklarnas jämvikt i den skapande förstörelse som universum utgör både i det allra största och det allra minsta är undantag från alla möjligheter som funnits. Potentialerna överskrider alltid med många magnituder, eller oändligt, de faktiska skeenden som finns. Det som därmed händer är alltid ett undantag i relation till allt det som inte händer.

Frågan blir då vad vi kan nå bortom de rimliga och pragmatiska distinktionerna. När vi lämnat barnatron på skillnaden mellan normalitet och undantag. Vad finns bortom undantagets logik?

Tormod Otter Johansen