Om utvaldheten

Mina reflektioner efter att sent om sider ha sett SVT:s dokumentär De utvalda barnen är att fenomenet Solviksskolan aktualiserar såväl en särskild som en generell problematik. Många av de missförhållanden som framkommer i filmerna är sådant som återfinns i alla skolor, inte minst om vi tar hänsyn till den tid när händelserna som skildras ägde rum, medan andra verkar mer specifika för den radikala uttolkning av Rudolf Steiners idéer som skolan praktiserade under 1980- och 90-talet och eventuellt fortfarande praktiserar. Debatten som följde efter dokumentären var som vanligt starkt affektivt laddad med kommentatorer som förfasades, dels över den djungelns lag som verkar ha rått på skolan, dels av viljan att bryta sig loss och skapa ett alternativ till den offentliga utbildningsinstitutionen. Två kommentatorer sticker emellertid ut som mer nyanserade. Den första är Liv Strömqvist som med sedvanlig sensibilitet använde Ivan Illichs klassiska Deschooling Society för att förstå och delvis sympatisera med Solvikskolans kritik mot de rådande utbildningsinstitutionerna. Den andra är Johannes Klenell som på ett förtjänstfullt sätt förmedlade den ambivalens som han upplever mellan sympatin med ambitionen att skapa ett bättre samhälle och frustrationen över den farliga naivitet som följde ett experiment som äventyrade elevernas möjlighet till integration och samhällsanpassning. Är det egentligen, frågar sig Klenell, vår värld eller Solviksskolans universum det är fel på? Är inte merparten av de psykiska lidanden som framkommer i filmen snarast resultatet av kollisionen mellan tron på människans inneboende förmåga till utveckling och en sjuk verklighet byggd på likriktning och underordning?

Dokumentären är producerad av SVT:s Jasper Lake, som om själv var elev på skolan under 1980- och 90-talet. Narrativet är att Lake, efter att ha skapat en Facebooksida för före detta elever på Solvik, kom i kontakt med en rad personer som till skillnad från Lake själv hade starkt negativa erfarenheter av tiden på skolan. Vi får följa Lake när han söker upp dessa elever men också återvänder till flera av de lärare och skolledare som var ansvariga för verksamheten under de första, mest radikala åren. Allt eftersom rullas historien upp och trots det uttalade intrycket av att skolan både hade positiv och negativ inverkan på eleverna träder ändå en bild fram av ett sektliknande sammanhang där missförhållanden tystades ner och kritisk diskussion lyste med sin frånvaro. Sektanalogin är för övrigt träffande även när det kommer till den genre som dokumentären är filmad inom: nyfiken journalist med förment öppet sinne besöker avvikande sammanhang och upptäcker att allt inte är som det synes vara. Dramaturgin är enkel men effektiv: förespråkare och kritiker släpps fram för att få säga sitt, något som ger tittaren sken av en objektiv blick, men långsamt tippar narrativet över åt att låta det kritiska perspektivet dominera. De nu vuxna eleverna minns alltmer av den mobbning och pennalism som med lärarnas goda minne ska ha förekommit på skolan. Bilder på de märkliga ritualer som praktiserades på skolan (bland annat den så kallade antilopdansen) ackompanjerade av klingande barnkörer som på ett skräckfilmsliknande sätt framför det stycke av Beethoven (allegrettot ur den sjunde symfonin) som eleverna på skolan drillades i, förstärker intrycket av att skolan står för något mystiskt och främmande. I det sista avsnittet låter Lake företrädaren för myndighetssverige – den skolinspektör som redan i ett tidigt skede varnade för Solviksskolans avvikande pedagogiska grundsyn – få sista ordet och på ett effektfullt sätt läsa upp den rapport hon skrev på 1980-talet: en rapport som stämmer väl överens med den bild som dokumentären vid det laget har förmedlats av skolan.

 Man behöver inte ha läst många poäng ideologikritik för att se hur den statliga televisionen genom sin dokumentär på ett hantverksmässigt oklanderligt sätt producerar en legitimering av den rådande ordningen. Genom att söka upp det märkliga och avvikande och lyfta fram det destruktiva i dessa miljöer höjer den statliga televisionen ett varningens finger för att föreställa sig och gestalta en annan verklighet än den dominerande. Det är just här som kritiken mot skolan går miste – det är inte dess karaktär av avvikare som är det problematiska utan att den inte tillräckligt radikalt skiljer sig från det system som den utger sig för att kritisera. I dokumentären blir detta tydligt i de uttalanden som görs av de företrädare som en gång var med och startade skolan – vad man reagerade mot var det svenska socialdemokratiska enhetssamhällets tendens att likrikta och hämma barnens kreativitet och naturliga nyfikenhet. Den karismatiske Pär Ahlbom, som verkar ha fungerat som ideologisk och andlig inspiratör i rörelsen återkommer ideligen till hur det ”skitsamhälle” som utbildningsinstitutionerna är en del av reducerar människor till passiva recipienter av maktens intressen och gör dem ”dumma i huvudet” och till ”futtiga människor” (för att använda Ahlboms vokabulär). Skolan likriktar eleverna, lär dem att lyda instruktioner och manualer och berövar dem därmed sin inneboende förmåga att utvecklas intellektuellt och andligt. I Ahlboms uttalande återspeglas den av Rudolf Steiner formulerade antroposofin som såg varje människas individuella livsväg som resultatet av handlingar i tidigare liv. För att fullfölja sin egen karmiska resa, där bland annat oförrätter i tidigare liv skulle försonas i detta liv, måste eleverna dras bort från de av samhället pålagda strukturerna (som reducerar de individuella uttrycken) och föras in i en annan ordning där deras autentiska jag tilläts blomstra. Genom ett minimum av formella hierarkier skulle den spontanitet och frihet som var förutsättningen för den nya existensformens utfödande främjas. 

Det är i ljuset av denna tankefigur som vi måste förstå den pedagogik som utformades på Solvik. Genom intellektuella och pedagogiska övningar, olika symboltyngda ritualer och skådespel kunde eleverna träna sig i att betrakta tillvaron på ett särskilt sätt. Dessa övningar kan beskrivas som att de tvingar in den lärande i en särskild ordning som syftar till att frammana en uppmärksamhet som lyfter eleverna till en högre intellektuell och andlig nivå. Genom att på detta sätt tillfoga individerna yttre begränsningar – negationer – höjs de dialektiskt till större insikt och når vad antroposoferna refererar till som ”klarsyn”: förmågan att se igenom den materiella världens sken och uppmärksamma en dold, mer verklig, värld. Detta bejakande av negationens roll i den intellektuella utvecklingen – ett perspektiv som förvisso har en gedigen bakgrund i det västerländska bildningsarvet – förklarar den syn på lidande som något som gynnar individen som framkommer i dokumentären. Genom att exponera eleverna för motstånd och obehagliga situationer (exempelvis i övningen Bänken där klasskamrater offentligt fick framföra kritik mot andra elevers personligheter) stärktes de som människor och gick vidare på det man talade om som en karmiska resa. Även våldet mellan eleverna och de mobbningssituationer som skildras i filmerna måste ses i detta ljus – lärarna tillät det ske med barnens bästa för ögonen. Genom att exponeras för det våld man förtjänat i tidigare existenser fanns nu möjlighet att sona sina brott och därmed ledas vidare mot den högre existensformen. ”Was mich nicht umbringt macht mich stärker”, som Nietzsche sa.

Det parodiska med Solviksskolan är att eleverna därmed inte alls befrias från lagens tvingande makt. Tvärtom förs de in i en ordning vars parametrar inte bara betingas av den starkes rätt utan även motiveras av orsakssammanhang som sträcker sig tillbaka in i tidigare liv. Till skillnad från den socialdemokratiska ordning som rådde vid tiden för Solviksskolans bildande, vars syfte var att utjämna skillnader med likriktning som följd, etableras i stället en pedagogik som förstärker hierarkierna och uppmuntrar det allas krig mot alla som den svenska folkhemsmodellen försökte stävja. Sedd mot de senaste trettio årens politiska utveckling är det svårt att se hur denna form av waldorfpedagogik idag utgör ett alternativ överhuvudtaget: att kampen mellan individer är något positivt må ha varit provokativt i inledningen av det svenska 1980-talet. Men idag är det en tankefigur som är så bekant att den gränsar till doxa. Solviksskolan blir därmed inte farlig för att den misslyckas med att utrusta eleverna för ett liv i samhället – den är farlig eftersom den förstärker tendenser i samtiden som obönhörligt för vår civilisation mot sin undergång[1] . Det karmiska tänkandet (i Solvisskolans tappning) visar därmed sin samtidsrelevans om än med förödande konsekvenser.

Ställt i teologiska termer kan problematiken med Solvikskolan formuleras som att varje individ måste sona sina egna synder. I skolans immanenta kosmologi finns ingen nåd, ingen utsträckt hand som kan befria eleverna från det öde som de förtjänat. Vuxenvärldens roll reduceras med en närmast nyliberal logik till att undanhålla interventioner i den allas kamp mot alla som är tänkt att förädla själarna. På detta sätt fungerar skolans kritik av det institutionaliserade utbildningsväsendets repressiva tendens som en vägröjare för en annan, mycket värre lags inträde – den socialdarwinistiska lagen om den starkes rätt. En pedagogik som på allvar vill göra upp med samtiden bör i stället ta sin utgångspunkt i en antropologi som inte betraktar frihet och lag som motsatser utan ser ordning som ett medel för individernas upphöjelse. Den hobbesianska förståelsen av individerna som kombattanter i ett allas krig mot alla – som både det svenska enhetssamhället och Solviksskolan paradoxalt nog enades kring – måste överges. Människan är visserligen präglad av sitt begär – sitt eros – men inte dömd till att förfalla till en vilja till att dominera andra. Begären är möjliga att träna, rikta om och förfina – vilket är en grundtanke i såväl filosofisk som teologisk tradition och getts namn som bildning, gudomliggörelse och helgelse. En pedagogik som tar denna antropologi som sin utgångspunkt påminner ur vissa aspekter om Waldorf och bejakar synen på hur konst, drama och ritualer kan bidra i bildningsprocessen. Men den bejakar samtidigt behovet av en externaliserad ordning för utvecklingens möjligheter. Om det är något som både österländskt vishetstänkande och västerländsk bildningstradition har enats kring är det att den andliga och intellektuella processen förutsätter uppmärksamhet och koncentration. Och för att en sådan uppmärksamhet ska kunna uppnås förutsätts en lag som skyddar individen från de distraktioner som det sociala livet ofta förser oss med. Hur en sådan bildningsprocess kan vara möjlig i det kaotiska klimat, det ”kreativa tomrum”, som företrädarna för Solviksskolan talar om framstår som en gåta. 

För det är just detta som är det problematiska med Solviksskolan, inte – vilket verkar vara en del av SVT:s dokumentärs budskap – att människor vill bryta sig ut och våga drömma om en bättre värld. Att en sådan vilja kommer med en risk att forma människor som har svårt att anpassas till samhället är självklart. Frågan vi måste ställa oss (och som berör långt mer än barnuppfostran) är vad som är alternativet?

Peter Karlsson