Smekningar utan händer

Förra året publicerade Scientific Reports en artikel av en grupp kinesiska forskare som visade att vi vanligtvis tar på oss själva med vår icke-dominanta hand. Högerhänta rör sitt ansikte eller sin kropp med vänsterhanden medan vänsterhänta smeker sig själva med högerhanden. Forskarna använde filmer från övervakningskameror i ett doktorandkontor och kartlade med precision att den icke-dominanta handen tar på ansikte, hals, läppar, näsa, hår, och axlar långt fler gånger per timme än den dominanta handen. 

Men varför smeker vi oss instinktivt med våra icke-dominanta händer? De kinesiska forskarna var ointresserade av denna fråga. De förundrades inte av hur vår spontana autoerotik utförs i symbolrika mönster av den hand som vi i någon mån saknar kontroll över. Med hjälp av övervakningsstatens tillsynes outsinliga resurser analyserade de studenters spontana beteenden för att få medborgare att bli mindre smittspridande. Svaret på frågan varför vi låter våra icke-dominanta händer röra sig över våra kroppar tycks dessutom vara givet. Vi smeker oss med dem för att vi arbetar med de dominanta händerna. Det är som om våra icke-arbetande, så att säga sabbatianska, händer älskar vår kropp och vår förmåga att känna, det som länge kallades själen, långt mer än våra dominanta händer. De senare söker sig ut i världen för att arbeta, bygga, och förändra och följaktligen för att få oss att bli  varelser som först och främst försöker äga och överleva.  

Det är en truism att vår arts framgång till stor del handlar om handens evolution och än mer dess förvandling till ett böjligt organ som använder stenar, grenar och snart datorer och mobiltelefoner som förlängning av våra kroppar. Men handen blir därigenom arbetets produkt, och med handens adaptation till denna nya dominans av världen domesticeras vår art av den civilisatoriska utveckling som gör människan till ett arbetande väsen som lägger världen under sig med hjälp av flinta, stål och kod. Vi fängslar oss själva i ett högteknologiskt sanatorium som vissa av Tellus rika nu leker med tanken att överge med hjälp av rymdfart. Samtidigt vittnar våra icke-dominanta händer om en annan form av skaparförmåga och uppenbarar att människans kropp, om vi ska tro den bibliska myten, var formad av Guds händer som knappast kan sägas vara arbetande. Tidig judisk och kristen teologi underströk i antropocentrisk anda att ordet räcker för att skapa världen men skapargudens händer behövs för att forma Adams lekamen. Och då denna paradisiska varelse, genererad av jordens slem och gudomlig andedräkt, blir en arbetande varelse först genom fallet ut ur Eden är det inte osökt att tänka att våra icke-dominanta och därmed icke-demiurgiska händers oduglighet är tecken på vad som är gudomligt med människan. 

Kanske är det vår oförmåga att använda en hammare, att bygga hem, odla och plantera, och i slutänden att stjäla elden från gudarna, som är det sant gudomliga med vår art. Tvivelsutan skulle vi inte kunna överleva och därför leva utan händernas dominans och vi känner till alla deras underverk. Men om vi inte blir medvetna om dessa köttstumpars tvetydiga natur kan vi inte förstå deras implicita teologi och politik. En teolog som noterat detta är Erik Peterson som när han diskuterar händernas lapsus in i syndens värld - och undersöker vad som händer när de används för annat än arbete - påminner om att uppståndelsen enligt Paulus inte är formad av någon arbetande människohand: ”Vi vet att då det tält som är vår jordiska boning rivs ner har Gud en byggnad åt oss i himlen, en evig boning som inte är gjord av människohand.” Peterson är inte heller ensam om att formulera en kritik av handen. Emmanuel Levinas skriver i Totalite et Infini att ”[h]anden begriper inte tinget för att den kan röra det på alla sidor på en och samma gång … utan för att den inte längre är ett sinnesorgan, ren njutning, ren sinnlighet, utan blivit bemästrande, dominerande, dispositionerande––vilket inte tillhör sinnlighetens ordning. Ett organ för att ta, för att att förvärva, som samlar frukten men håller den långt från läpparna, behåller den, sparar den, förvarar den i ett hem.” Handen blir ett verktyg som bygger ett hem i denna värld och tror sig kunna bemästra en natur som återgäldar våra försök till dominans med artdöd, skyfall och torka. Dessa katastrofer uppdagar den politiska och teologiska vikten av Levinas undersökningar av ”handens öde”, och när den fransk-judiske filosofen analyserar våra händer som privategendomens organ närmar han sig tanken att uppståndelsen inte är formad av någon människohand, och därför av något som inte äger, arbetar eller överlever. Men våra icke-dominanta och icke-demiurgiska händer rör sig över våra kroppar tillsynes fyllda av en annan passion än det biologiska öde som kallas överlevnad. De påminner om de stunder i våra liv då vi erfar att vi smeks av allt annat än arbetet och av så mycket mer än det våra händer rest över jordskorpan. De uppenbarar möjligheten av en ny mening med våra lemmar. 

Mårten Björk