Vilka av de döpta är kristna?

Sedan länge har risken för förföljelse på grund av religion varit påtaglig för kristna asylsökande här i landet. Inte framförallt risken att förföljas i Sverige, om än den inte är obefintlig, utan risken att utvisas till ett land där ens trostillhörighet riskerar en trakasserier, hot, våld och i värsta fall död. Hur skall då svenska domstolar hantera påståenden om att en asylsökande är kristen och risken att denne förföljs vid resa till ursprungslandet? Särskilt tillspetsad blir frågan då någon konverterar under vistelsen i Sverige. Skall den svenska rättsordningen ta sådana konvertiter på allvar? Föreligger inte risken att den nya tron bara är en taktisk manöver för att förstärka ens asylskäl?

I all korthet har Sverige valt misstänksamhetens väg och fokus har blivit på att, bedöma konversionens trovärdighet. I Konvertitutredningen från 2019 som genomfördes i samarbete mellan svenska frikyrkoförsamlingar och ett antal experter visas tydligt hur Migrationsverket och migrationsdomstolarna skärskådar genuinitet, övertygelse, kunskap om religionen och kapacitet att prestera olika teologiska resonemang, vilka sedan utgör grund för att bedöma om den enskilde verkligen konverterat. Det som är slående i Konvertitutredningen är hur Migrationsverket ägnar sig åt långtgående bedömningar och omdömen (se särskilt sidorna 27-30, 35-39) om enskildas människors tro. Förutom orimligt högt ställda krav på vad det innebär att vara kristen föreligger också en robust övertygelse om handläggarnas självklara förmåga att skilja ut religiösa föreställningar och erfarenheter från sådant som behov av gemenskap och samhällets allmänna värderingar. 

Joachim Patinirs målning "Jesu dop", av Johannes döparen.

Detta skiljer inte ut Sverige från andra länders hantering av frågan. Domare i andra länder kräver att konverteringen är “fundamental to [the applicant] in order to preserve his religious identity” och att den sökandes “detachment from his previous religion and his turn to the other faith relies on a full inner conviction” med resultatet att “it is generally not sufficient that the protection seeker has only formally converted to Christianity by being baptized” (Berlit, Dorey & Stoerig 2015).

Ironin är slående när Migrationsverket ställer höga krav på de sökandes teologiska kunskaper men samtidigt kan skriva “Migrationsverket ifrågasätter inte att du formellt har konverterat till kristendomen” och sedan ändå landa i slutsatsen att konversionen inte är genuin (s. 44 i Konvertitutredningen). Det framgår med all önskvärd tydlighet att dopet och deltagande i gudstjänstliv inte räcker till för att Migrationsverket ska se dig som genuint kristen. Ironin förstärks av att Migrationsverket därmed uppvisar en flagrant brist på just den teologiska kunskap som man avkräver konvertiterna för att de bedömas som genuint kristna. För den med en gnutta teologisk bildning vet att dopet är en central grundsten vars betydelse vida överstiger exempelvis just teologisk insikt. Låt oss titta på ett par exempel på kyrkors självförståelse på denna springande punkt, dopet. 

2011 publicerades Svenska kyrkans biskopsbrev Leva i dopet: ”Genom dopet förs vi in i kyrkan. Att vara döpt innebär att vi tillhör Kristus tillsammans med alla andra döpta” (s 24). Vidare: ”Oavsett vid vilken ålder man döps, är den personliga tron något som växer när den ges tillfälle att växa. Man blir inte färdig med tron, man har att göra hela livet med att öva sig i tillit till Gud som ständigt på nytt visar sin trofasthet” (s 58). Och ”[d]et är en gemensam uppgift för alla kristna att tillsammans växa i tro” (s 59).

I ljuset av den syn på dop, tro och kyrka som framkommer i biskopsbrevet är alltså Migrationsverkets syn på konversionen som en privat och i tiden avgränsad händelse främmande. Den personliga tron växer i den kristna gemenskap som dopet inlemmar personen i. Men den kristne blir kristen genom dopet, även om tron är svag eller obefintlig. Det är inte minst uppenbart i ett land som vårt där det dominerande kristna samfundet sedan länge praktiserar barnadop.

Om Svenska kyrkans förståelse av relationen mellan ett livslångt växande i tro och dopet inte duger för Migrationsverket, så finns kyrkornas världsråds ekumeniska dokument “Baptism, Eucharist and Ministry”. Dokumentet beskriver den dopsyn som stora delar av den världsvida kristna kyrkan står bakom. 

Baptism is the sign of new life through Jesus Christ. It unites the one baptized with Christ and with his people. The New Testament scriptures and the liturgy of the Church unfold the meaning of baptism in various images which express the riches of Christ and the gifts of his salvation. 

…

Administered in obedience to our Lord, baptism is a sign and seal of our common discipleship. Through baptism, Christians are brought into union with Christ, with each other and with the Church of every time and place. Our common baptism, which unites us to Christ in faith, is thus a basic bond of unity. We are one people and are called to confess and serve one Lord in each place and in all the world. (World Council of Churches 1982 Baptism, Eucharist and Ministry)

Det vill säga, för stora delar av den världsvida kyrkan räknas du som kristen om du är döpt. Till saken hör också, inte minst, att de grupper som förföljer kristna för att de är just kristna troligen också räknar dig som kristen om du är döpt. Förmodligen kommer de inte att ha samma ovanliga urskiljningsförmåga på denna punkt som Migrationsverkets domare har.

Det vore en problematisk underdrift att säga att domstolarna missförstår eller misstolkar konvertiternas status som kristna. Snarare konstruerar de en ny pseudo-kategori av  “kristen identitet” som i själva verket är ett rättsligt konstruerat begrepp utan direkt relation till varken teologin eller kyrkorätten. Ordet “kristen” har dubblerats, blivit en homonym: det kan å ena sidan betyda en juridisk kategori som gäller bedömningen av asylskäl, å andra sidan en människas religionstillhörighet och/eller tro. 

Förvisso är orsaken till denna dubblering av begreppet kristen helt pragmatisk. Domarna vill inte bli lika liberala med asyl som kyrkorna är med dopet. Här finner vi också kanske själva kärnan och den  verkliga anledningen till inkompatibiliteten. Kyrkorätten och dess teologiska grund är (i just det här avseendet) en oerhört liberal, öppen och tillåtande ordning. Det kristna löftet är faktiskt i det närmaste motsatsen till Migrationsverkets bedömning av vad det är att vara kristen.

Det är tragikomiskt att Migrationsdomstolarnas bedömning av vad kristen tro innebär i själva verket är en motsats till den kristna självförståelsen på denna punkt. Anledningen till att skrattet fastnar i halsen är att de som förföljer kristna paradoxalt nog har mer insikt om de teologiska implikationerna av dopet, församlingsaktiviteten och gudstjänstfirandet än svenska domare. Effekten av det juridiska pseudobegreppet “kristen” blir antingen att kristna som lever öppet eller avslöjas som konvertiter förföljs; eller att deras religionsfrihet inskränks, om de lyckas hålla sin nya tro hemlig.

Den kristna teologin och dogmatiken definierar sedan länge att dopet är det som gör någon till kristen. Alla krumbukter från Migrationsverket och domstolarna försöker hoppa över det faktumet. Ergo: antingen är det inte frågan huruvida någon är kristen som de bedömer, eller så tillämpar de lagen fel.

Mårten Björk, teolog och doktor i tros- och livsåskådningsvetenskap
Tormod Johansen, jurist och doktor i offentlig rätt
Peter Karlsson, teolog och lektor i religionsvetenskap
Ida Simonsson, doktorand i systematisk teologi