Ett försök till kritik: Squid Game

En text som skulle kunna betecknas som en frågande uppmaning har publicerats här på bloggen: vore det inte möjligt att låta kritiken bli ett tillfälle för skrivande? Som jag tolkar det: kan inte kritiken bli ett tillfälle för befruktade tankar?

Inspirerad ska jag nu ta tillfället att låta mitt tänkande befruktas av den sydkoreanska Netflix-serien Squid Game. Serien har utlöst viss moralpanik. Anledningen till moralpaniken tycks vara att den går ut på att vuxna människor leker barnlekar, men de som förlorar blir avrättade på väldigt grafiska vis. Blodet sprutar. Eftersom det är barnlekar som leks, och kanske för att hela estetiken i spelen är barnslig, så tittar barn också på serien. Det tycker föräldrar givetvis är lite obehagligt och problematiskt.

Jag är själv en känslig själ som aldrig kollar på skräck eller blodiga filmer eller serier. Det är ren slump att jag råkade börja titta på denna blodiga serie. Men nu är jag fast. Först av allt ska sägas att jag, tillfälligtvis alltså, började titta ungefär mitt i avsnitt två av nio. Det ska också sägas att jag i skrivande stund just har sett avsnitt sju. Jag har alltså varken sett början eller slutet. Jag tillåter mig därför också ett impressionistiskt tänkande och skrivande. Jag citerar fritt ur minnet, och jag anger inte avsnitt och tid för citaten. Kanske handlar denna recension, eller kritik, eller med-tänkande, lika mycket om mig som om Squid Game.

Det ska också sägas redan inledningsvis att serien är mycket spännande, och att man mycket väl kan fastna i den för att den är just spännande. Men sådana trick fungerar inte på mig, just eftersom jag är en känslig, eller mer uppriktigt sagt överkänslig, själ som avskräcks snarare än lockas av det spännande. Jag fastnar enbart för gåtor på ett annat plan. Denna betraktelse, ja, denna kritik i ovan nämnda mening, handlar alltså om denna gåta. 

Till gåtan. 

Alphonse-Marie-Adolphe de Neuville, Public domain, via Wikimedia Commons

Spelarna är där frivilligt. De är fattiga, och vad jag förstår är de flesta skuldsatta och kan inte betala igen sina skulder. Som sagt, jag har inte sett första avsnittet, men mitt bestämda intryck är att de flesta eller alla är skuldsatta. Protagonisten är spelmissbrukare. En annan av de centrala figurerna är illegal immigrant från Pakistan, som utnyttjats i svartarbete i Sydkorea. En annan är finanshaj som gjort några olyckliga misstag. En är kriminell. Alla är desperata.

Ett kort sidospår. För ett par år sedan gick jag tillfälligtvis in i ett sociologiskt (empiriskt) forskningsprojekt om ”överskuldsatta” personer. Jag fick då tillfälle att läsa in mig något på litteraturen om det som kallas för ”the financialization of everyday life”. I all korthet kan sägas att allt fler människors privatliv i allt högre utsträckning är lånefinansierad. Gränsen mellan en normalt skuldsatt och en överskuldsatt person löper inte längs kvantitativa linjer utan proportionella. Frågan är inte hur mycket pengar du lånat, utan hur din återbetalningsförmåga ser ut. Din framtida betalningsförmåga är alltså intecknad, och räntan på lånet göder den växande ekonomin. Om, gud förbjude, din ekonomiska situation ändras – du blir sjuk eller arbetslös, eller om en ekonomisk kris gör att räntorna skenar, så kan det proportionella förhållandet ändras till din nackdel. Och då gör sig givetvis den kvantitativa aspekten påmind. 

Tillbaka till Squid Game. Spelarna leker alltså olika barnlekar, men på liv och död. Så länge de befinner sig på spelplatsen är de helt och hållet utlämnade till bödlarna och till varandra, men de tecknar frivilligt avtalet att ingå i spelet, och de har hela tiden möjligheten att begära en omröstning för att avsluta spelet. Paradoxen är påtaglig och otäck – friheten att komma och gå är samtidigt verklig och en chimär. Allteftersom serien utvecklar sig börjar man ana att även väktarna och spelets ledare, bödlarna, kanske är marionetter, fullständigt ersättningsbara, som enbart lyder order och om de misslyckas avrättas. Det är utifrån mitt perspektiv, efter början och innan slutet alltså, fullt möjligt att väktarna och spelledaren är de verkligt förslavade. 

I denna obevekliga situation glimtar en spelets regel till som förvånar i sin klarsynthet. Den handlar om skuldens helvete, om det ekonomiska systemets gastkramande orättvisa, och om rättvisans obevekliga brutalitet. Jag ger två exempel. Exempel ett. I ett tidigt avsnitt (jag minns inte vilket) när spelarna röstar om att lämna spelet ställer protagonisten en till synes självklar fråga till en av dem som röstar för att stanna kvar och fortsätta spelet: ”Varför vill du vara kvar?” Kamraten svarar: ”Därute är mitt liv helt utsiktslöst; härinne har jag åtminstone en chans.” Trots det beslutar sig en majoritet för att avbryta spelet och återgå till sin vardag, och tittaren får följa med in i deras kvävande hopplösa ekonomiska omständigheter. Inom några dagar har nästan alla återvänt, också protagonisten, som ju ville lämna spelet. Han drivs tillbaka då mamman blir sjuk och de båda konfronteras med att han tidigare avslutat hennes sjukförsäkring för att spela bort pengarna. Hon måste få vård, men de kan inte betala vården. Desperat återvänder han till Spelet. De andra berättelserna man får följa är i grunden likadan. Alla behöver pengar till någonting som inte kan kompromissas bort, och alla ligger redan på minus. Exempel två. En av spelarna ingår en konspiration med några av vakterna, en blodig och i alla delar otrevlig konspiration som alla tycks vantrivas med men som trots allt ger dem några fördelar – för spelaren är fördelen att han får veta nästa spel, som annars hålls hemligt för spelarna fram tills det börjar, några timmar i förväg. Han hinner därmed förbereda sig och göra upp en taktik. När denna konspiration avslöjas säger spelledaren till en av de inblandade vakterna: ”Du bröt mot den viktigaste regeln av alla: härinne är alla lika – dessa människor har inte behandlats som likar i sina liv, men härinne har alla samma chans.” Alla inblandade avrättas. 

Två otäcka insikter med en viss sanningshalt framstår här som oundvikliga: för det första att den tilltagande finansialiseringen av privatliv är en av de värsta rovekonomier som tänkas kan, och det är vår verklighet; för det andra att rättvisa har en blodig baksida, om rättvisan utgår från allas lika värde. Att alla är likvärdiga i ett spel betyder, ytterst sett, en enda sak: att alla är utbytbara, alla kan offras.

I spel efter spel bryts de mer normalt funtade spelarnas psykologiska försvar mot denna senare insikt ner. Det vill säga, vissa av spelarna är kallt beräknande redan från början, men de flesta är just mer normalt funtade. Vår protagonist, som förvisso är ansvarslös och har sina problematiska sidor, men i grund och botten är ganska snäll, beter sig också just snällt. Han vill samarbeta och bygger lag, och väljer inte bort de svaga och bräckliga medspelarna, utan prioriterar (enligt sunt förnuft) schyssthet. Han verkar egentligen inte ha en plan, men beteendet ifråga ger honom och hans lag vissa fördelar. De kan bygga upp en rimlig tillit till varandra, och hjälper ibland varandra trots att det inte har någon omedelbar fördel för dem själva. Ytterligare ett ögonblick där en röst bryter in som avslöjar något om spelets karaktär, är vid följande tillfälle. Den i grund och botten ganska snälla protagonisten erbjuder den utmärglade nordkoreanska flyktingen att gå med i deras lag. Hon svarar att hon inte litar på någon. Han tittar skarpt på henne, för en gångs skull med ett helt ärligt och närvarande uttryck i det annars ständigt undanglidande ansiktet, och svarar: ”Man litar inte på andra för att de är pålitliga. Man litar på andra för att man inte har något val.” När hon några timmar söker tillflykt i deras lag tar de emot henne och försvarar henne som en av dem. Som tittare får jag en gnutta luft, lite hopp: kanske kan de genom gemenskapen slå sig fria från det obevekliga beräknandet. 

Men när spelen hårdnar psykologiskt blir kamraterna varandras död – de tvingas vända sig mot varandra, för sådana är reglerna. Och då gör de det. Också vår i grund och botten ganska snälla och ostrategiska protagonist. Och i avsnitt sju, som jag alltså just sett, står det klar att just de två, den stenhårda nordkoreanska flyktingen och den planlöse spelmissbrukande ganska snälla killen, kommer att stå mot varandra, kommer troligen att behöva orsaka den andres död. Båda har visat sig vara skarpa överlevare, trots att, eller kanske just därför att, de inte är de mest kyligt beräknande, utan också har förmågan att bygga mänskliga band och lojalitet. Men vid det laget vet både de och tittarna att det inte finns någon nåd. De har båda alldeles nyss dödat de enda människor de verkligen fäst sig vid av alla sina medspelare. Därför att ett av spelen gick ut på det. Och hoppet är därmed helt och hållet ute, inte för deras liv, men för något större än livet som blott och bart överlevande.

Alla är likvärdiga. Men ingen är ovärderlig, oersättlig, oskattbar. Parentetiskt kan jag här passa på att nämna att var och en av spelarna har ett bokstavligt pris. Varje död spelare ökar vinstsumman för vinnaren med ett bestämt belopp. Lika för alla. 

Detta är alltså gåtan, så som den yttrar sig mellan avsnitt två och sju. Å ena sidan: vårt ekonomiska system är djupt orättvist, och för de som befinner sig under vissa omständigheter, såsom skuldens primat, är förslavade till en grad som får spelets klaustrofobi att se ut som möjlighet, en gnutta frihet. Den ekonomiska orättvisan kände vi förstås till redan innan, även om vi sällan vill kännas vid det, och kanske är det därför som moralpaniken inte ens brytt sig om att nämna denna verkligt gastkramande aspekt av Squid Game. Allt fokus för de upprörda känslorna ligger på splattret. (Jag skulle gärna ta tillfället i akt att moralisera över moralpaniken, men låt oss lämna det därhän.) Å andra sidan: spelet iscensätter en viss typ av rättvisa som är minst lika gastkramande. Det är en rättvisa som fortsätter att utgå från värdebegreppet – människors bokstavliga och in på marginalerna exakta likvärdighet. Spelarna har samma chanser, men de tillåts inte att vara människor. De är lika lite värda. Men låt er inte bedras! Samma logik gäller om de betraktas som lika mycketvärda. Även en mycket värdefull skatt är utbytbar, värd att offra för något ännu mer värdefullt. I själva verket är de ganska mycket värda. Summan per död spelare är ganska stor. 

Och det fruktansvärda med Squid Game, det verkligt gastkramande, är att såväl på utsidan som på insidan måste människorna lämna det ovärderliga bakom sig. Och de gör det också. Med sorg och resignation i blicken, kanske tårar, reser de sig, skakar av sig sina förluster, tyngda av sin växande moraliska och känslomässiga skuld, och stretar vidare mot överlevnaden och vinsten. Efter att ha dödat sin hustru tar en man livet av sig. Men befrias han av döden, såsom hon gjorde? Hans död tycks snarare befästa hopplösheten i ett mänskligt liv som tvingats värdera det ovärderliga. 

Såhär mitt i tycks mig Squid Game vara en av de mest träffsäkra samtidsskildringar jag sett. Är den bra? Är den dålig? Hur ska vi bedöma den, värdera den? Enligt vilka skalor? Är den moraliskt förkastlig men estetiskt njutbar? Är den tvärtom moraliskt och filosofiskt intressant men kitschig? Även den frågan lämnar vi därhän, för denna gång.

Det finns en helt annan verklighet, som knappt alls gör sig påmind i Squid Game eller för den delen i vår ekonomi. Den kan därför inte yttras sig eller omtalas i detta sammanhang. Kanske talar den i de få sekunder då kameran vilar på en död människa, ögonblicket innan kroppen tas omhand av väktarna. Den tysta kroppen, det slocknade livet, det ändå ganska värdefulla offret. Låt tystnaden stegras och börja tala. Kanske kan den ensam vittna om det ovärderliga.

Rosa