Statens rädsla

"När all vidskepelse har utrotats till den grad att endast vidskepelsen återstår, kan ingen envis människa vandra omkring och söka lycka någon annanstans än i det obevekliga framåtskridandet."
Max Horkheimer

Schamanen Alexander Gabysjev beslöt sig för att vandra till Kreml för att driva ut demonen Vladimir Putin. Detta hedervärda åtagande kan nyligen, efter ett halvårs vandrande, ha omintetgjorts då makten i Moskva identifierat hotet och kraftfullt ingripit mot Gabysjev i syfte att oskadliggöra honom. Världen protesterar mot detta gripande, men märkligt nog tycks man inte förstå vad som står på spel. Amnesty Internationals Rysslandschef, till exempel, kallade förvisso Gabysjev för samvetsfånge, men undrade också om männen i Kreml verkligen är rädda för schamanens magiska krafter. Vad är det för en fråga? Givetvis är de rädda.

Vi ser här, på en och samma gång, ett nuförtiden ovanligt exempel på ett politiskt engagemang som direkt anropar andevärlden, och ett tvärtom alltför vanligt exempel på den demokratiska världens fantasilöshet. Vi kan trots allt lära oss mycket av de totalitära mörkermännen i Ryssland då de förstår sig på magins och religionens orubbliga makt. Själva det faktum att männen i Kreml är livrädda för Gabysjev visar hur riktig hans analys och strategi är. Det religiösa och magiska är, som även många sekulära i den demokratiska världen innerst inne vet, söndrande krafter då de habituerar människor att leva för något annat än denna värld. Jehovas vittnen -- som vägrar blodtransfusioner och militärtjänst och på ett fredligt sätt undergräver det ryska imperiets makt -- har därför blivit förbjudna i Ryssland. Nyligen dömdes sex medlemmar i denna apokalyptiska, närmast arianska sekt, till fängelse för att vara delar av en extremistorganisation som hotar rikets säkerhet. Detta är lika barockt som jakten på muslimer i Sverige är men, handen på hjärtat, vem kan förneka att det i all religion finns något som skaver mot det rådande, kanske till och med något som stör livet själv? 

Religion öppnar oss för gränserfarenheter och tvingar oss att ta steget ut ur det som är. Därför måste det alltid få finnas en verklig fara i det religiösa, något annat vore att domesticera ett av mänsklighetens primitiva grundbehov, nämligen den förundran över skönheten i världen och den förskräckelse över alla orättvisor i den som möjliggör all form av kultur och civilisation. Ty all kultur har sin grund i kulten och när civilisationen lösgör sig från den närmast barbariska viljan att lämna denna värld som Gabysjevs vandring mot Moskva representerar har kulturens liv stelnat till stål och betong. I en sådan värld där "all vidskepelse har utrotats till den grad att endast vidskepelsen återstår" sägs det att "ingen envis människa [kan] vandra omkring och söka lycka någon annanstans än i det obevekliga framåtskridandet". Men detta är, som så ofta med Frankfurtskolan, en i slutänden felaktig analys av vår sönderfallande värld. Inga murar eller skyskrapor kan för evigt stanna kommersen mellan det synliga och osynliga. Den barbariska "vidskepelse" som genomsyrar alla människor som fantasins bris av frisk luft kommer alltid interpellera några av oss till att vilja leva ett liv utanför fabrikernas, nattklubbarnas och företagens mänskliga ekonomi. 

Vandringen mot Moskva som Gabysjev inledde för sex månader sedan, och flykten från världens stad som grupper likt Jehovas vittnen erbjuder om än till priset av sekterism och mänskliga tragedier, visar att det fortfarande finns andra vägar än det Horkheimer kallade det obevekliga framåtskridandet. I den kalla framstegsvärld som Putin och hans likar världen över försvarar finns också liv och därmed människor som drivs av sina andar till att i slutänden lämna denna värld.

Rosa & Phúteuma