Den himmelska fantasin

I kölvattnet av Giorgio Agambens Il regno e la gloria har allt fler teoretiker uppmärksammat det sätt på vilket antikens oikonomia, organiseringen av hushållet, blev ett teologiskt-tekniskt begrepp som sedermera utvecklades till dagens ekonomi-begrepp. Man har också uppmärksammat det sätt på vilket den kristna kyrkans uppskjutande (till eskaton) och/eller förskjutande (till det transcendenta) av maktens centrum, Gud, innebär ett slags administrativ och ekonomiserande natur hos styrandet av tillvaron på denna sida av evigheten. Det som hävdas är kort sagt att de begreppsliga och institutionella utvecklingar av maktens former som ägt rum över hundratals år i den kristna historien i hög grad fortsätter att influera den förment sekulariserade västvärlden. Dessa diskussioner vid skärningspunkten mellan teologi, politisk teori och ekonomi genererade under 2018 ännu en studie: Nicholas Herons Liturgical Power: Between Economic and Political Theology.

Boken är på alla sätt läsvärd, men den har vissa brister som är kännetecknande för en viss typ av blindhet i vår tid. Här följer en kritisk läsning av Herons undersökning, men kritikens egentliga mål pekar bortom boken. (Hör den som har öron att höra med.)

I särskilt fokus för Heron står det kristna tjänandet, så som institutionaliserat i den kyrkliga hierarkin och liturgin. En bild av en specifik maktform tecknas, en maktform Heron kallar liturgisk. Den kännetecknas av: 1) den genomsyras av en välvillig, till och med filantropisk princip; 2) det är en makt som manifesterar sig som tjänst, såväl i relation till dem man arbetar för som i relation till den i vars namn arbetet sker; 3) det är därmed fråga om en hierarkisk form av maktutövning, en som utövas inte bara över utan också genom underordnade; 4) det är en hierarki som artikuleras i enlighet med funktion, och inte natur eller substans; 5) det därmed är en makt som är mimetisk, den innebär en kollaps av distinktionen mellan de som utövar makten och dem över vilka den utövas –"[f]or it is the governed themselves who govern precisely by imitating God insofar as he governs" (137); 6) det är alltså en konstitutivt ställföreträdande makt, i en absolut snarare än relativ mening: ställföreträdande finns i treenigheten själv; 7) detta innebär, slutligen, att det är en till sitt väsen flyktig maktform, en som inte överlever sitt själva utövande: “it cannot be possessed but only enacted” (138).

Vår värld, skriver Heron med referens till Hanna Arendt, är därmed en byråkratisk värld av ingenmansstyre – där styrelseskick är ren administration, där inget ansvarsutkrävande längre är möjlig. Kontra en av den politiska teologins nyckelfigurer, Carl Schmitt, menar Heron att den kristna teologin och dess referens till det transcendenta inte kan nyttjas för att bryta upp politikens neutralisering, utan tvärtom är den moderna avpolitiseringens själva paradigm.

En av hörnstenarna i argumentationslinjen är en utredning av den skolastiska idén om instrumentell kausalitet, som utvecklades bland annat för att begreppsliggöra prästens roll i relation till sakramentens verkan. Poängen för de senmedeltida teologerna var att en prästs moraliska tvivelaktighet, eller till och med brist på personlig tro, inte gör sakramenten ogiltiga – om en präst döper dig enligt konstens alla regler är du döpt, oavsett hur denne själv har det med Gud. Prästen är blott ett Guds instrument i förhållande till sakramenten och kan därmed varken lägga till eller dra ifrån något från sakramentens verklighet. Den filosofiska begreppsapparaten som går tillbaka på Aristoteles är komplex: Herons huvudsakliga poäng är att hävda att hela idén om en instrumentell kausalitet underminerar distinktionen mellan orsak och verkan. “[W]hat results from this is nothing less than an indetermination of the very distinction between cause and effect, between action and passivity, governor and governed; and as a result of this, nothing less than a profound transformation in the very nature of power” (112, min kursivering).

Och visst är likheten mellan byråkratins opersonliga hierarki och den speciella trop av kristendomens heliga hierarki Heron diskuterar slående; från präster vars moraliska status inte påverkar sakramenten tycks steget kort till den till synes oändliga kedjan av utförare av order utan avsändare. Kanske är det alltså träffande att kalla denna typ av maktutövning liturgisk: tjänande. Men är det rimligt att anta att Thomas av Aquinos subtila resonemang om instrumentell orsak gett upphov till en djupgående omvandling av maktens natur?

Det finns (minst) två felslut i resonemanget. På idéplanet: att prästens fallna tillstånd inte kan göra sakramenten overksamma innebär inte att prästen inte i princip hålls ansvarig för sitt maktutövande i allmänhet. På det historiska planet: den absoluta merparten av den kristna historiens präster och församlingsbor har aldrig hört talas om instrumentell kausalitet, och det är osannolikt att idén orsakat en transformation av maktens natur. Det är mer sannolikt att Thomas av Aquino la märke till en egenskap hos makten så som den utövades bland människorna, och iklädde denna egenskap ett teologiskt språk.

Detta är bara ett exempel bland flera i Herons undersökning – och inte bara hans; tendensen är inte ovanlig – som visar på en specifik form av fantasilöshet. Det är en fantasilöshet som tar sig två parallella uttryck: i ointresset för konkret levd erfarenhet (det faktiska historiska maktutövandet) och i ointresset för de varelser som befolkar osynligheten. Att dessa två ointressen hänger samman som uttryck för ett och samma problem blir tydligt i Herons bok, inte minst när han närmar sig ängeln som figur.

Heron dedikerar ett kapitel till att visa hur hierarki är något som måste praktiseras för att finnas till, att det, i motsats till hur hierarkins verklighet upplevs, är fråga om en flyktig makt vars mäktiga bara besitter makten i det ögonblick den utövas. Här utgår han bland annat från angelologin. Ängeln, skriver han, och lånar en definition från Gregorius den Store, är ett varelse vars väsen är att kommunicera från Gud till människorna; ängeln är med andra ord en funktion, inte en natur. Ängelns makt är stor, men den kommer “uppifrån” Gud och förmedlas “neråt” till människornas värld. Änglarna är alltså inte bara hierarkiska varelser – de är hierarkin.

Notera: argumentet, som sedan ska användas för att tala om den kristna maktutövningens natur och dess efterliv i moderniteten, hämtas från en begreppslig definition i en enda, låt vara inflytelserik, teologisk text.

Vi går vidare. Eftersom ängeln definieras av sitt agerande och inte sin natur, kan den falla: ängeln är ovillkorligt lydig, eller lika fullständigt okvalificerat olydig, hävdar Heron. Han noterar dock inte att med den definition han arbetar så är en fallen ängel inte längre en ängel. Alltså: om ängeln per definition är sin kommunikativa funktion upphör ängeln att existera i det ögonblick kommunikationen upphör. Ändå refererar Heron till den fallna, “dåliga” ängeln. Den icke-existerande ängeln existerar trots allt i någon mening. Den förbigångna motsägelsen kan tyckas obetydlig, men den pekar i själva verket på att den monolitiska struktur som Heron målar upp är en lögn; ängeln har aldrig varit entydig. Ängeln har aldrig lånat sig till en sådan total genomskinlighet; med ett mycket litet leende bär den – i själva genomskinligheten – likt en trojansk häst på den motsägelse som ska spränga argumentet inifrån. Angelologen måste i likhet med antropologen vara utrustad med ett stort mått öppenhet, och inte minst med fantasi. Herons misstag är att tro att ängeln är tam – och att de historiens massor som varken kunnat läsa eller skriva också varit tama; att de vandrat i teologernas ledband.

Heron räknar helt enkelt inte med fiendskap, kamp, motsägelser och motstånd. Han, likt många andra, läser den kristna historiens pastorala makt som liktydig med att massorna faktiskt låtit sig vallas – att de varit får. (Dessutom: som alla vet gör inte får, varken bokstavliga eller bildliga, alltid som herden vill.) Men om ängeln inte är en så entydig figur, och om både makthavare och underlydande räknar med ängelns fruktansvärda och underbara makt att ingripa, så blir ingenting så enkelt i det pastorala samspelet mellan herde och får som Heron, och många med honom, tror.

Heron räknar heller inte med oberäknelighet och lager av motstridiga verkligheter. Det är sant att vi lever i en byråkratins tid, men också i marknadens tid, och den kapitalistiska kreditekonomins tid. Marknadens tid är en vars ideologi postulerar varje enskild människas fria vilja och yttersta ansvar för sitt eget öde, tänkt som en rad strategiska ekonomiska val som, sammantaget med de otaliga andra ekonomiska subjektens ständiga väljande, utgör marknadskrafterna. Individerna, enskilt och som konglomerat, är i en sådan tid alltså ansvarig för såväl det egna livsloppet som för marknadskrafternas konsekvenser. Tanken kommer kanske till sitt mest hisnande uttryck i idén om att klimatet ska räddas genom medveten konsumtion, under tiden som såväl smutsig som grön energi fungerar som kassakor åt kapitalägarna. Kombinationen av en principiellt egalitär konsumentmakt och en realitet där mer ägande ger mer inflytande över ekonomin genererar en illusorisk diffusion av makt parallellt med en faktisk koncentration av den – en konstellation som tycks vara något annat än Herons liturgiska makt. Ytterligare något annat är vår tids pengar, vars värde garanteras av en komplex kombination av det till stora delar privata banksystemet och de suveräna nationalstaterna. Om bankerna riskerar att kollapsa på bred front kliver den suveräna staten in som en deus ex machina med skattebetalarnas pengar för att rädda penningen. Staten tar det yttersta ansvaret för pengarnas värde även när banksektorn agerar oansvarigt: men ve den privatperson som inte kan betala åtminstone räntan på sina skulder; av henne utkrävs ansvaret fullt ut. (Vi kommer att återkomma till den komplexa väv av kreditrelationer och suverän makt som garanterar pengars funktionsduglighet här på bloggen.)

Med andra ord: på vissa plan kunde man säga att vår tids ordning karakteriseras av att ansvarsutkrävande förskjuts “neråt” i hierarkin, snarare än “uppåt”.

Men det gäller inte som allmän regel. Detta är bara ett par exempel på hur makt och ansvarsutkrävande kan fungera i vår tid. Kort sagt verkar inte makten ha någon entydig natur som kan avkodas med hjälp av ett enda schema. Skulle då inte transcendens som begrepp, eller hoppet om en annan ordning, det bortomvarandes verklighet, ha betydelse för att begreppsliggöra det som sker i vår värld och för att göra motstånd? Problemet är inte att Heron saknar poänger, utan att han saknar fantasi.

Rosa