Guds instrumentalisering

Diskussionen om kristendom och konservatism fortsätter med oförminskad styrka och röster efterfrågar en fördjupad neutral analys av sambandet mellan de båda storheterna. Vi på bloggen är långt ifrån teologiskt neutrala utan tvärtom hängivna de gestalter och gemenskaper som genom historien vänt sig bort från världen, men denna hängivenhet för med sig en grad av politisk neutralitet. Vi är inte intresserade av att understödja den ena eller andra av de kotterier som kallas partier. I medvetenhet om att den politiska sanningen aldrig kan förverkligas inom ramen för ett ideologiskt projekt vill vi istället kritisera och accentuera samhällsfenomen i relation till vår teologiska förbundenhet.

Att många uttrycker en förvåning över den förstärkta alliansen mellan kristendom och konservatism framstår som märkligt. Den moderna politiska ideologi som ofta ringas in med begreppet konservatism har alltid lierat sig med en viss sorts kristendom just på grund av den senares förmåga att garantera stabilitet och ordning. Detta blir tydligt hos en av portalgestalterna för den tidiga konservatismen Joseph de Maistre (1753 – 1821) som djupt bekymrad över händelseutvecklingen under franska revolutionen författade två kritiska essäer om den socialkontraktslära (tydligast formulerad hos Rousseau) som han menade hade banat väg för revolutionens subversiva aktiviteter. Enligt kristendomen, menade de Maistre, har människan en dubbel natur: hon är social och ond på samma gång. Det finns inget tänkt naturtillstånd bortom kulturen där människor lever i harmoni – vi är till vår konstitution kulturella varelser och kräver det socialas reglerande mekanismer för att inte förfalla till våld och barbari. Människan vill gott och kan gott – men endast under förutsättning att hon formas i det sociala sammanhang vars stabilitet garanteras av en stark ledare – suveränen: ”Därför är inte regeringen en fråga om val, den är till och med konsekvensen av tingens natur: det är omöjligt att människan är vad hon är utan att behöva styras, för en varelse som både är social och ond måste beslås med oket.” 

Det är i detta sammanhang som de Maistre lyfter in gudstanken och argumenterar för ett upplösande av dikotomin mellan ledare utsedda av folket och Gud. Den avgörande demarkationslinjen bör inte dras mellan folket (inklusive ledaren) och Gud utan mellan ledaren och folket. I den nya dikotomi som uppstår sammansmälter ledaren, så att säga, med Gud samtidigt som den distanserar honom från massorna. På detta sätt framträder en instrumentalisering av gudsbegreppet: det reduceras till den instans som legitimerar monarkens suveränitet och i förlängningen samhällets ordning. De Maistre är inte intresserad av olika gudsbilder i den kristna traditionen – här finns ingen treenighet och inget gudomligt logos. Gud är den store ”författaren” (en av de Maistres favoritmetaforer), den monad som har konstruerat världen med dess lagar, förordningar som inte kan ifrågasättas: ”Därför leder allting tillbaka till alla tings författare. Makten kommer från honom, lydnaden kommer från honom, allting kommer från honom, utom ondskan.” Att som i den franska deklarationen om mänskliga rättigheter åberopa Gud som ytterst garant för revolutionens ideal blir ur detta perspektiv löjeväckande: skulle Gud stötta uppror, revolution och tron på människans autonomi? En sådan ordning kan aldrig skänka samhället den stabilitet det behöver. Vad som istället behövs – och här lyfter de Maistre fram jesuitorden som ett föredöme – är en ordning som lyckas utsläcka de partikulära viljorna för att därigenom etablera den allmänna viljan. För detta behövs en gudomligt sanktionerad ordning: ”Alla stora nationer har förenat religion och politik […].” 

Även om den moderna konservatismen idag inte (åtminstone inte ännu) efterfrågar en suverän i de Maistres teokratiska mening är betoningen på den starke ledaren (Bolsonaro, Trump, Orban) svår att blunda för. Precis som den kommunitaristiskt präglade kulturkristendomen brukar påpeka har den globala kapitalismens isärslitande av alla organiska gemenskaper (fosterland, församling och familj) förorsakat en dialektisk motrörelse där en auktoritär konservatism på ett bättre sätt än den liberala demokratin verkar svara mot människors längtan. De krafter som inte offrat sin teologiska kompetens på sekularismens altare griper naturligtvis tillfället och vädjar återigen till religionens förmåga att sanktionera den starka ledaren och garantera ordning och stabilitet. I en värld som, för att anspela på den amerikanske sociologen Peter L. Berger, är lika sprudlande religiös som någonsin kan detta knappast komma som en överraskning – det mest förvånande är att delar av kristenheten (evangelikalerna i Brasilien och USA är bara två exempel) verkar lystra till detta till rop och villigt låna ut sin teologiska kompetens till ideologiproduktion.

Att gudsbegreppet har lånats ut till krafter för att upprätthålla den rådande ordningen är svårt att motsäga – men detta är långt ifrån hela sanningen. Religiösa föreställningar har, som Rosa och Phúteuma skrev i måndags apropå den ryske schamanen Gabysjevs exorcistiska exkursioner, i själva verket en förmåga att orientera bort människor från den här världen till förmån för en annan verklighet. Istället för att garantera suveränens legitimitet arbetar en sådan kontakt med det andliga upplösande på alla sociala och institutionella ordningar. En gudsföreställning som inte låter sig sammanföras med suveränen (vilket var vad de Maistre efterlyste) utan vidhåller det gudomligas mystiska och oåtkomliga karaktär, verkar istället dömande över makten och relativiserar dess anspråk på legitimitet. Sådana föreställningar odlas inte i maktens närhet – utan av eremiterna, munkarna, de heliga dårarna, schamanerna, magikerna, profeterna och domarna: de som tagit steget ut från världen och lever i exilens existens. De är resultatet av asketism och ett kompromisslöst liv i fullkomlig koncentration. Det är i denna gemenskap vi måste söka om vi vill finna resurser för den konstitutionella fantasi som vi tidigare har efterlyst på bloggen.        

Den nya kulturkristendomens pekar på de lokala gemenskaperna som räddningen för vår värld. Det som är bekymrande är att det ofta framstår som att det är den liberala demokratin som ska räddas genom gemenskapernas förmåga att sammanföra människor och därmed skänka samhället stabilitet. Med ett sådant resonemang ligger den instrumentalisering av gudsbegreppet som de Maistre efterlyste alltid farligt nära. Men anspråken måste väl vara mycket högre än så?  Det är väl mänsklighetens öde som står på spel? När klimathoten idag är för stora för att överhuvudtaget benämnas (de kan endast gestaltas, vilket Greta Thunbergs fenomenala femtiosekunderstal inför den amerikanska kongressen och affektivt laddade framträdande inför FN, visade) är det inte säkert att liberalismens och mänsklighetens fortlevnad är samma sak.                                                  

Ossian