Brexit, suveränitet och juridisk magi

Vem bestämmer i Storbritannien? Under drygt två år har denna fråga – frågan om vem som är den yttersta politiska beslutsfattaren, det suveräna subjektet – hemsökt britterna. 

En folkomröstning som uttryck för den direkta demokratins princip, som skall förvaltas av ett parlament som är en representativ demokratisk institution, och en regering (nu den tredje sedan folkomröstningen) som är landets representant i den internationella förhandlingarna. Över denna heterogena skara av organ svävar den brittiska drottningen, Guds ställföreträdare och beskyddare av riket. Och som bekant är den brittiska konstitutionen inte samlad i någon skriven grundlag – vad som egentligen gäller, vad som är rättsligt möjligt, försvarbart och vad som är eller inte är politik, är inte enkelt att avgöra. 

När Boris Johnson som nybliven premiärminister den 28 augusti deklarerar att han bett drottningen att stänga parlamentet inför att han skall leverera en ny regeringsförklaring hamnar den bräckliga konstitutionella ordningen återigen i gungning. Fem veckor skall parlamentet vara stängt, istället för de sedvanliga tre till fem dagarna. Men Johnson stäms inför domstolar i England och Skottland och när högsta domstolen till slut avkunnar dom i målet Cherry/Miller, är det som om en vuxen klivit in i rummet. Ytterligare ett suveränt subjekt (vid sidan av folket, parlamentet, regeringen och drottningen) visar sig. 

Domen har knappast lett närmare till en lösning på Brexitkrisen. Men den är ett historiskt steg för den brittiska konstitutionen. Högsta domstolen har bekräftat (med hänvisning till auktoritära källor ända tillbaka till 1600-talet) att det brittiska parlamentet är suveränt och att dess suveränitet inte får förhindras av något annat organ. 

I en imponerande uppvisning av juridisk magi, konstaterar domstolen att den olagliga stängningen av parlamentet helt enkelt aldrig hänt. När Boris Johnson i kronrådet rådgav drottningen att prorogera parlamentet, hade han ingen befogenhet att göra det. Hans råd var helt utan verkan (null and void) och därmed var drottningens beslut utan verkan. Slutligen ledde det till "den verkliga prorogeringen" som var detsamma som att parlamentet stängdes med "ett blankt papper". Den verkliga prorogeringen var ingen verklig prorogering. Pappret med text var tomt. Drottningen tog ett beslut som inte hade någon verkan. Och så vidare… 

Det är lätt att här avfärda dessa logiska och rituella krumbukter som sällsamma brittiska egenheter. Men här kommer den rättsliga verklighetens overklighet ut i ljuset. Domstolen bestämmer vad som är sant, i varje fall juridiskt sant, och är där helt oberörd av tidsliga gränser. Följaktligen suddades också anteckningarna i underhuset om att parlamentet varit prorogerat ut och från dagen därpå agerade alla på sätt och vis som om ingenting hade hänt.

Men inte riktigt alla. En av alla uppseendeväckande aspekter av den senaste tidens utveckling i Storbritannien är regeringens intresse av att frångå lagen. Johnson sa sig respektera den enhälliga domstolen, och ändå höll han inte med. Vilket är ironiskt –lagen är i detta fall ingenting annat än vad högsta domstolen säger, den är den suveräna sanningsproducenten. Han har också konsekvent flytt frågan om han tänker lyda det tydliga beslutet från underhuset (The Benn-Burt Extension Act) som kräver att han ber EU om en förlängning innan 31 oktober om parterna inte kommit överens. Det spekuleras just nu om han kommer skicka ett brev till EU, be om förlängning och sen följa upp med ett brev och be om motsatsen. Eller till och med om han helt enkelt kommer utfärda ett regeringsdekret (order of council), eller helt enkelt deklarera ett allmänt nödläge och därmed undkomma att följa parlamentets beslut. 

Detta beteende, att bortse från demokratiskt fattade beslut av det högsta beslutsfattande organet i landet (notera att folkomröstningar bara är rådgivande i Storbritannien precis som i Sverige), är mer bekant från auktoritära eller illiberala stater. Ungerns, Polens och Rumäniens politiska utveckling där domstolars självständighet inskränks samtidigt som mediernas och den politiska oppositionens yttrandefrihet begränsas. 

Dessa exempel på illiberala demokratier måste ses i ljuset av de auktoritära drag som även liberala stater alltmer präglas av. Undantagstillstånd som i Frankrike, följt av franska säkerhetslagar likt de som även Spanien införde 2015. Och i Storbritannien ser vi, precis som i det lika kaotiska USA, regeringsmakt som agerar alltmer auktoritärt.  

Det senaste försöket från Johnson kunde domstolen trolla bort, och i USA har nu riksrättsprocessen inletts mot Trump, men det är inget som säger att dessa demokratins skyddsvallar kommer att hålla. Vem som i slutänden bestämmer kommer inte vara så tilltalande klart och tydligt som i högsta domstolens historiska avgörande.

Le Guin