Ok boomer

Häromdagen publicerade DN en artikel som upplyser den svenska offentligheten om begreppet ”boomer” och fenomenet ”hån av boomers”. Frågan ställs: ”Är uttrycket ’ok boomer’ ett generationskrig” (boomer: av baby boomer, ungefär vad som på svenska skulle kallas för 40- och 50-talister). I sig är DN-artikeln förstås löjeväckande för alla som befunnit sig på sociala medier det senaste året eller så. Men den förser mig med en anledning att skriva en ny bloggpost och återvända till en fråga jag tidigare väckt på denna blogg.

Generationskrig, alltså? Ordvalet är i sig ganska fånigt. Det fungerar inget vidare att beskriva den aktuella konflikten mellan generationer som ett metaforiskt krig. Men konflikt? Finns det en konflikt här? Sådana idéer brukar avfärdas som nonsens, inte minst vänsterifrån och då särskilt med hänvisning till klass. Det existerar helt enkelt inga enhetliga generationsgrupperingar på det sätt som det existerar klasser i ett klassamhälle. Samtidigt är det svårt att i nuläget bortförklara det faktum att det rent politiskt, i relation till existerande styrande institutioner och representativa organ, existerar det idag ett gap och en direkt intressemotsättning mellan yngre och äldre.

Jag har som sagt skrivit om detta tidigare, med hänvisning till den brittiske historikern David Runcimans reflektioner på området. Just Storbritannien är en intressant exponent för den framväxande eller uppkomna situationen, även om fenomenet är observerbart i hela det (post-)industrialiserade nord. Den mest centrala konfliktlinjen i Storbritannien är förstås leave/remain i brexitfrågan. I opinionsundersökningar tycks den identifikationen rentav ha övertrumfat den traditionella konfliktlinjen mellan labour och tories, men det återstår förstås att se hur det avspeglas i ett eventuellt valresultat om några veckor. Samtidigt är leave/remain-identifikationen långt ifrån frikopplad från en eventuell generationskonflikt. Vid sidan av utbildningsnivå – vilket en gång i tiden var en tydlig klassmarkör, vilket det förstås inte längre är givet den eskalerande prekariseringen av arbetsmarknaden – är ålder en avgörande faktor för hur britter placerar sig i den konflikten. Äldre har en klar övervikt mot att vara leavers i jämförelse med yngre. 

I en bloggpost från tidigare i år gör den politiske ekonomen William Davies ett försök att koppla generationskonflikten bakom leave/remain till en ekonomisk formation. Kort sammanfattat så spårar Davies den hårda leave-linjen, Johnson/Farage-supportrarna, till en intressegrupp med stark förankring i finanskapitalet. Det handlar om både stora och mindre kapitalägare, men de förenas av att deras innehav är rörligt och flexibelt. Det är fråga om en allians av rentierer. Men det handlar inte om rentierer av ”den gamla skolan”, utan om en ny typ. Den hårda linjens leavers är människor som generellt är äldre, har betalat av sina skulder och lever av de tillgångar som hålls av enorma pensionsfonder. Alltså har de inget direkt intresse investerat i så kallad ”produktiv” kapitalism eller en fungerande arbetsmarknad. De vill försvara den samlade privatförmögenheten och behålla den inom familjen.

Den här koalitionen, menar Davies, utgör därmed uttryck för en djupare struktur i den rådande ekonomisk-politiska konjunkturen:

This suggests that Johnson/Farage is a symptom of prolonged financialisation, in which capital pulls increasingly towards unproductive investments, relying on balance sheet manipulation, negative interest rates and liquidity for its returns (aided substantially by quantitative easing over the past decade). To put that more starkly, these are seriously morbid symptoms, in which all productive opportunities have already been seized, no new ideas or technologies are likely, and no new spheres of social or environmental life are left to exploit and commodify. These are socially nihilistic interests whose only concern with the future involves their children and grandchildren, but otherwise believe that everything good is in the past. The term ‘late capitalism’ was over-used in the past, but this certainly feels like very late capitalism.

Så långt Davies. Det är oklart hur pass generaliserbara hans resonemang är. I vilken utsträckning bärs den här politiska trenden av reaktion och disruption av en ålderkohort och objektiv intressegrupp som är tungt beroende av ekonomins finansialisering? Det är svårt att säga utan att gå in på och studera väljardata och större ekonomiska strukturer. Som politiologen Philip Manow har visat kan populismens politiska ekonomi inte avtecknas enligt någon endimensionell modell. Istället handlar det om ett politisk-kulturellt mönster uppkommet ur en serie olikartade ekonomisk-politiska konstellationer. Här behövs vidare analys innan något definitivt låter sig sägas, men klart är att de politiska problem som hemsöker de etablerade demokratiernas representationssystem relaterar till de senaste decenniernas finansialisering, skuldsättning (offentlig och privat) och gradvisa intecknande av framtida livsbetingelser. Alla trådar leder tillbaka till 2008, som i sin tur utgör en koncentration av krafter ansamlade i väntan på våldsam frigörelse. Medan ytorna krackelerar väntar vi fortfarande på den förlösningen.

I en intressant artikel i Financial Times lyftes tidigare i år ett scenario med bäring på Davies spekulation, men med mer globala implikationer. Med utgångspunkt i farhågor om en stundande skuldkris med den kinesiska valutan renminbi som startpunkt skildrar artikelförfattarna översiktligt en djupt dysfunktionell världsekonomi. Det har varit världens ledande centralbankers hopp att tillväxt och inflation skulle radera de skulder som de senaste 20 årens lånecykler och quantitative easing skapat, en förhoppning som på ett för kritiskt sinnade människor förutsägbart vis inte infriats. Särskilt intressant i sammanhanget är iakttagelsen att en speciellt utsatt sektor är de stora pensionsfonder som är exponerade för de risker artikelförfattarna identifierat. Med hänvisning till en före detta chefsekonom på Världsbanken konstateras att många skulder inte kommer kunna betalas tillbaka och att det kommer att bli ”väldigt obekvämt” för många av de som tror sig äga egendom av visst värde.

Inte för inte nämns i sammanhanget boomers, en generation som enligt artikeln grundlade en finansiell ”supercycle” under sin tid som ”wealth creators”, i ålder 25-54. Givet att the boomers generellt betraktat föddes i spannet 1946-1964 så betyder detta att deras tid som ”wealth creators” motsvarar en cykel som sträcker sig mellan 1971 och 2018. Men med hänsyn tagen till avtunningen av kohortens andel i spannet under 54 kan det vara motiverat att lite spekulativt föreslå ett lite tidigare slutdatum för boomercykeln – varför inte 2008? Rent symboliskt skulle årtalen i så fall sammanfatta tiden mellan Nixonchocken och den amerikanska subprimemarknadens kollaps. Det här betyder förstås inte att boomers i allmänhet kan beskyllas för finansialiseringens utbredning över den avancerade kapitalismens hjärtländer, men det ger en förklarande ram till den ekonomisk-politiska konjunktur som satt sin prägel på generationens levnadsomständigheter, skapat förutsättningarna för Davies reaktionära rentierer och, varför inte, en kulturs historiemedvetande.

Frågan är nämligen om det inte finns en koppling mellan den här generationsdefinierande finansialiseringscykeln det som historiken François Hartog kallat ett skifte från en framtidsorienterad historicitetsregim till en presentistisk. Någon gång under 1970-talet, menar Hartog, gick modernitetens framstegstänkande över i en självupptagen samtidsfixering, där såväl det förflutna som framtiden enbart ryms i det historiska medvetandet som projektionsyta för nuets bekymmer. I den här övergången gick tanken på en tidslig alteritet, alltså idén om möjligheten av radikalt annorlunda historiska omständigheter, förlorad. I vilken mån själva idén om generationer, om följande släktled och ett genealogiskt kontinuum, utmanas av denna stillastående temporalitetsuppfattning är en öppen fråga, men värd att utforska. Det här tycks mig, i skrivande stund, vara så pass viktigt att det kräver en egen, framtida (ironiskt nog) undersökning som jag därför ämnar återkomma till i ett senare inlägg i denna serie.

Men istället för identiteter och ordval handlar generationskonflikten mellan boomers och millenials om en motsättning mellan olika ekonomisk-politiska intressen, som på sätt och vis kommer till uttryck i ålderskohorter i världens mest avancerade ekonomier. Iakttagelserna från Davies och i FT-artikeln tecknar konturerna av en besvärande och på avgörande sätt ny situation. Här krävs vidare undersökningar och fördjupad analys. Det vore ett första steg mot vad jag i mitt tidigare inlägg kallade konstitutionell fantasi. En realistisk blick på konkreta sakförhållanden är den negativa grundförutsättningen för verklighetens inträde i drömmarnas domäner.

En tulpa