Gud som panoptikon

Den världsberömde evolutionsbiologen och ateisten Richard Dawkins har nyligen uttalat sig positivt om religionens kapacitet att främja moralen. Med tanke på det sätt på vilket Dawkins tidigare diskuterat religion får vi förmoda att det är kristendomen som framför allt tänks ha denna viktiga sociala funktion. Detta erkännande från en av religionens främsta belackare i vår tid har väckt stor glädje bland somliga kristna, inte minst i Sverige.

Vi ska inte fördjupa oss i Dawkins, vare sig hans tidigare aggressiva kampanjande mot religion  – ett kampanjande som särskilt riktats mot islam enligt en mer generell islamofobisk logik i de märkliga allianser som gång efter annan uppstått mellan de nya ateisterna och konservativa kristna företrädare, vilket Mattias Martinson diskuterat i Sekularism, populism, xenofobi – eller nu denna pudel. Men bara för att illustrera vilken typ av resonemang Dawkins för ger vi ett exempel. Utifrån idén om att kameror i butiker avskräcker människor från butikssnatteri menar Dawkins att människor som inte längre tror på "en gudomlig spionkamera i skyn som läser alla deras tankar" därmed kan befrias till att handla oetiskt. Kort sagt, Dawkins tänker sig att religionen som moralens fasta punkt utgörs av att idén om en dömande Gud och ett evigt efterliv knyter an till människans egoism, så att hon i rädsla för straff fogar sig i de gudomliga buden. Denna idé är inte ny och kan, exempelvis, anknytas till Immanuel Kants förståelse av eskatologins samhälleliga relevans i Das Ende Aller Dinge. I korthet menar Kant att även om det är svårt för den moderna människan att tänka sig ett hinsides bör samhället fortsätta styras av en eskatologisk fantasi om en gudom som straffar det onda, och prisar det goda. Allt för att människan ska foga sig och ordningen upprätthållas. 

Med andra ord: Dawkins tänker sig den kristna religionen som en bärare av ett slags religiös variant av Jeremy Benthams panoptikon, som i denna tappning blir den ultimata övervakningsapparaten. Ett verkligt skräckvälde. Tyvärr kan man väl knappast säga att det är förvånande att uttalandet uppskattats av kristna företrädare. Den evangelisk-karismatiska värdekonservativa dagstidningen Världen idag, till exempel, håller helt med Dawkins om att när religionen avvecklas förlorar samhället moralens objektiva grund, och förpliktigande måttstockar kommer att saknas. Visserligen har den evangelikala kristenheten ofta haft en anmärkningsvärd förkärlek för underkastelse inför Guds majestät, men även de borde väl tveka att reducera den allsmäktige till ett klister för hålla världen samman?

Att socialt dominerande religioner bidrar till samhällelig ordning och stabilitet är knappast något nytt. Faktum är att antropologisk forskning visar att idén om en moralisk, dömande Gud utvecklas först efter att komplexa, differentierade klassamhällen har uppstått och konsoliderats. Men historien har gång på gång visat att i sådana konstellationer har tron ifråga ofta kommit att tjäna makten, snarare än det gudomliga, och ordningen blivit djupt omoralisk. Och, vad som är värre för flertalet av de kristna Dawkinsentusiasterna, majoriteten av de texter som samlats i det som kallas det Gamla och Nya Testamentet skildrar män och kvinnor som flyr de städer och civilisationsbyggen som hålls samman av diverse politiska religioner och etiska teologier. Oskar Goldberg påminner exempelvis i Die Wirklichkeit der Hebräer om att Abraham var en kaldé som övergav sin stad Ur, övervägde att mörda sin son men istället offrade sin stams totemdjur, bocken, och på så sätt tog avstånd från sin tids förhärskande och djupt religiösa moralordning. Omskärelsen, skriver Goldberg, visar att den abrahamitiska religionen bygger på ett brott med all natur. De förbund mellan Gud och Israel som tecknas i det judiska bibeln, och som enligt de kristna fortsätter i det Nya Testamentet, skildrar utifrån detta perspektiv ett folk som kallas ut ur de rådande etiska och moraliska gemenskaperna, ut ur den tusenåriga historia av imperiebyggande som texterna i bibeln sammanfallet kastar sin förbannelse över.  

Ett annat problem har att göra med att den typ av etiska resonemang som Dawkins knyter an till utgår från att människan uteslutande har egoistiska motiv till att handla moraliskt. En yttersta instans som straffar och belönar krävs för att denna hopplöst ondskefulla varelse ska disciplinera sig såpass att hon inte utgör en fara för andra. En första invändning här skulle kunna vara att enligt den kristna traditionen har Gud skapat människan till sin avbild. Frågan är då om Gud också är ond (vilket är en tolkning som ligger nära tillhands i detta fall), eller om tanken på imago dei av någon anledning inte är sann. Här kunde Dawkins kristna anhängare med den teologiska äran i behåll kunna säga något om syndafallet som etiskt korrumperande. Men ett allvarligare problem kvarstår: i en sådan teologi är det etiska handlandet, att göra det goda, i själva verket en perversion av det kristna kärleksbudskapet – poängen med den kristna kärleksetiken är att den är självutgivande, inte beräknande. Denna perversion kan inte redas upp genom att påstå att Gud är självutgivande kärlek men människan egoistisk, eftersom Gud i sådana fall måste lura in människan i ett fördelaktigt beteende genom att spela på hennes självbevarelsedrift och skräck.

Den kristna kärleksetiken är med nödvändighet ett omstörtande av alla de sociala institutioner den ekonomiserande spion-guden kan antas vilja bevara, en etik som de första kristna helt riktigt tolkade i termer av egendomsgemenskap och familjens uppbrytande. Med andra ord är Dawkins nya vurmande för religionen ett allvarligare angrepp på den kristna teologins innehåll än någonsin hans öppna attacker.

Rosa, Phúteuma & Ossian