Knutby, pingst och det knotiga långfingret

Som tonåring i 1990-talets frikyrka var det svårt att undvika trosrörelsens kristendomstolkning. Denna tredje våg av pentekostalism, som med sin aggressiva och uppkäftiga stil, sitt tal om radikalt lärjungaskap och andlig krigsföring kom att dela den frikyrkliga ungdomsrörelsen, framstod för en luthersk pietist som mig själv både skrämmande och skrattretande. Den kognitiva dissonans som infann sig när den enkla och innerliga jesustro som jag själv hade fått mig till livs approprierades av predikanter vars mest utmärkande drag var förakt för svaghet, var minst sagt uppslitande. Den öppna avskyn för både andra religioner och kristna, förstelnade och ”ljumma” (detta återkommande invektiv!) kyrkor. Jag minns hur jag, då politiskt omedveten, intuitivt i en het diskussion bland bekanta konstaterade: de är ju fascister! 

Det går, vilket Joel Halldorf är inne på i gårdagens Expressen, att dra en linje mellan denna typ av fromhet och händelserna i Knutby. Filadelfiaförsamlingen i Knutby, som på grund av de i dagarna inledda rättegångsförhandlingarna åter träder in i det kollektiva medvetandet, har sedan morden 2004 fortsatt att präglas av missförhållanden. Det handlar om idel smaskigheter som misshandel, trakasserier och sexuella övergrepp. Hur, frågar sig Joel Halldorf, kan vi förstå relationen mellan pingströrelsen i stort och församlingen i Knutby?

Förbindelsen mellan pingströrelsen och församlingen i Knutby är intrikat. För det första kan man konstatera att de båda är typiska moderna rörelser som arbetar inom vad Charles Taylor har kallat ”the immanent frame.” Den aktivism som alltid har präglat pingströrelsen och som även utmärkte Knutby är ett knotigt långfinger mot Friedrich Nietzsches berömda kritik mot kristendomen som en förslavande religion. Här återfinner vi istället en kristendomstydning som myndigförklarar och auktoriserar sina efterföljare genom den närmast ontologiska förhöjning som sker vid dopet i den Helige Anden. Problemet är nu inte att människor i dessa rörelser är naiva och okritiska eller för den delen att de, som en konservativ analys gör gällande, är fritänkande och individualistiska utan att, för att citera pingstpastorn Peter Halldorf från en av hans tidiga böcker, ”de tror för mycket om sig själva”. 

Den konservativa analysen av sambandet mellan Knutby och pingströrelsen leder en bit på väg, men faller i samma stund som den börjar åberopa Tradition och Institution som problemets lösning. De rörelser som betonat dessa storheter har inte heller undsluppit maktmissbruk och exploatering av liv. Det problematiska med både pingströrelsen och Knutby ligger istället i en hållning som inte tillräckligt radikalt bryter med de moderna existensformerna och dialektiken mellan individ och kollektiv. Att fästa sitt affirmativa moment (Lösningen! Frälsningen! Emancipationen!) vid ett immanent fenomen som tradition riskerar alltid att förråda den soteriologiska impulsen i kristendomen. Det är helt enkelt Kristus – inte Kristi brud (oavsett om det syftar på kyrkan eller enstaka individer) – som ska frälsa oss. Det medför att ett traditionsbegrepp värt namnet måste vara grundat i en radikal efterföljelse, annars blir bara traditionen en tradering av en simpel och i slutänden modern identitet.

Knutbys fetischisering av ledarskapet är en naturlig – om än perverterad – följd av en tradition där anden är fullt utblåst i församlingen. I sin okritiska acceptans av modernitetens invändning mot kristendomens misantropi gestaltade Knutby ett sammanhang där viljan till makt fick fullt utlopp. Det som på ett radikalt sätt bör separera kyrkan från världen idag är en hängiven teism där begäret efter sex, pengar och makt – allt det som Knutby frotterade sig i – dör bort. Frågan idag är om denna växling från vad Augustinus kallade libido dominandi till amor dei över huvud taget är möjlig inom ramen för en institutionaliserad kyrklighet. 

Kanske visade den ovan nämnde Peter Halldorf på en väg när han under 1990-talet genom en performativ kritisk gest invände mot sin egen rörelse. Trots en radikal kritik av konformism och vilja till kontroll valde han att dröja kvar i den rörelse som kommit att immanentisera Anden. Visst spelade vändningen till traditionen en central roll, men denna vändning präglades av stor kreativitet, eklekticism och befriande brist på ängslighet. Anden var inte möjlig att kontrollera för människan, varken genom dogmatiska sanningar eller specifika ordningar för andliga erfarenheter. Genom att vägra lämna den pingströrelse han stod i blev Peter Halldorfs projekt därmed en, för att låna vänsterliberalernas vokabulär, normkritisk handling. Vad som är värt att återvinna i traditionen är insikten att det inte finns någon evig och oföränderlig Tradition och att alla sådana egenskaper tillfaller Gud.

Ossian