Det radikala tvivlet

En gång för länge sedan en mycket varm sommar ansattes jag av allehanda och mycket konkret konceptualiserade tvivel: jag var kliniskt deprimerad, sjukskriven från mina studier vars framtidsutsikter var osäkra, samt till råga på allt bostadslös. Under denna period lyckades jag, som ett fönster öppet mot livsluften, läsa Upplysningens dialektik av Max Horkheimer och Theodor Adorno. Strax därpå läste jag Descartes Meditationer.

Descartes är briljant, och förtjänar på många vis sin upphöjda plats i historieberättandet som banbrytare inom filosofi och matematik. Men jag hakade upp mig på narrativet kring hans briljanta meditationer. När jag läste hur han drog sig inomhus i trygghet under snöstormen och i brist på sysselsättning satte sig att tvivla metodiskt hade jag svårt att koncentrera mig på hans tvivlande. Hela tiden tänkte jag: hur gick det till; hur kunde han sitta instängd i ett rum, medan snöstormen rasade därute? Var och en som en enda dag – exempelvis på en fjällsemester – levt utan det moderna samhällets elektricitet och rinnande vatten med tillhörande faciliteter som toalett, kylskåp, etc, vet att inte en enda dag kan förflyta utan att åtminstone någon syssla måste skötas. Rent vatten måste hämtas in och smutsigt bäras ut igen, mat ska införskaffas och lagas, dasset ska besökas eller om potta används måste den tömmas förr eller senare – och så vidare. Varje enskild del av upprätthållandet av det dagliga livet innebär en påtaglig ansträngning och ofta att man måste ta sig ut. Med andra ord, alldeles oavsett hur vidrigt vädret är så kunde inte en människa i förmoderniteten helt enkelt bara stänga in sig och sätta sig i godan ro framför brasan att tänka. Återigen: vilken brasa, om inte någon huggit och hämtat in ved?

I Descartes fall är det givetvis så att hans tjänare skötte saken åt honom. Men han nämner inte tjänarna, eller det nödvändiga arbete som möjliggör hans tvivel. I min dåvarande situation framstod det som helt uppenbart att Descartes tänkande enbart var möjligt på grund av vissa specifika socioekonomiska förutsättningar – något som samtidigt frigjorde hans inre blick för tänkande och gjorde honom blind. I ljuset av Upplysningens dialektik tycktes det mig som att hela det västerländska tänkandet präglats av denna samtidiga klarsyn och blindhet. De olika varianter av faktiskt ordnande av hierarkier som lämnat ett privilegierat toppskikt fritt att tänka har samtidigt gjort tänkandet impotent. Descartes undlåtenhet i förhållande till det som möjliggör hans tänkande är emblematiskt för hela vår civilisations historia. 

Min kritik gäller alltså inte Descartes argument, som sagt är det fullständigt lysande. Kritiken gäller egentligen inte Descartes överhuvudtaget, utan något mycket större. Descartes blindhet blir så påfallande då han de facto måste ha sett tjänarnas hårda arbete, snöstorm eller ej. Men präglar inte samma blindhet dagens svenska samhälle då vi exempelvis tanklöst spolar ner vår avföring med rent dricksvatten, i en process som reningsverken till trots leder till förgiftning av Östersjön? Eller när vi beställer kläder med hemleverans, där såväl produktionsprocess som transport innehåller ett närmast oöverskådligt antal steg i en komplicerad kedja av mänskligt arbete under problematiska förhållanden? En hel del av det omedelbara arbetet och de omedelbara konsekvenserna ligger bortom våra blotta ögons ytterst begränsade räckvidd. Men den inre blicken, tänkandet, är trots allt sådant till sin natur att vi kunde se vad som försiggår långt klarare än vad våra lekamliga ögon någonsin skulle kunna tillåta. Vi kunde, men vi gör det inte. Och om vi i korta ögonblick gör det stannar det sedan där.  

Charles Mills benämnde, i förhållande till rasismen, det vita samhällets oförmåga att förstå att de egna privilegierna berodde av andra människors slit som en epistemologisk blindhet. I sin bok The Racial Contract, ett "kontrakt"som inbegriper ekonomiska fördelningsprinciper, skriver han syrligt att den epistemologiska blindheten är "a particular pattern of localised and global cognitive dysfunctions (which are psychologically and socially functional), producing the ironic outcome that whites will in general be unable to understand the world they themselves have made" (s. 9). Inte helt orelaterat till fenomenet epistemologisk blindhet kunde det patriarkala samhällets bisarra och enorma underskott på kunskap om kvinnors kroppar och liv sägas vara, inte minst utifrån Caroline Criado Perez nyligen utkomna Invisible Women, där hon sammanställer hur detta hisnande faktaunderskott yttrar sig inom område efter område. Min egen institutionaliserade blindhet inför mitt avfalls väg genom världen kunde hänföras till samma härad. 

Det är viktigt att betona att jag inte vill hävda att rasism, sexism, kapitalism och miljöförstöring skulle vara identiska. Min poäng är att inte att hävda samband eller brist på samband mellan olika problematiska strukturer, utan att, i andan av Upplysningens dialektik, föreslå att den västerländska ekonomin i bred mening, som hushållandet med resurser, gett upphov till tänkande, men ett strukturellt förgiftat sådant: den västerländska civilisationen tänker verkligen, och det rasande effektivt – se bara alla tekniska landvinningar – men på ett synnerligen korkat vis undgår man ständigt att begripa det fundament på vilket tänkandet i dess jordiska skepnad vilar. Det är också viktigt att betona att jag med institutionaliserad blindhet verkligen avser just institutionaliserad. Huruvida jag som individ förstår eller inte förstår den ena eller andra konsekvensen eller förutsättningen hör inte hit. Jag trycker ändå på spolknappen. 

Jag har här försökt binda samman saker vars samband knappast kan bevisas med de medel den civilisation jag tillhör överlämnat till mig. Allt stammar ur den där märkliga erfarenheten, av att när hela min värld och mitt liv svajade, och ingenting var tryggt – kort sagt, allt betvivlades – läsa ett annat radikalt tvivel, nämligen Descartes, och inse att förutsättningen för hans tvivel var en långt gången samhällelig arbetsdelning som gjorde honom fullständigt trygg i materiellt hänseende. Snöstormen var obekväm, men inte ett faktiskt hot. Det faktum att han inte benämner denna fundamentala trygghet provocerade mig enormt. Det faktum att han gått till den västerländska idéhistorien som en radikal tvivlare provocerade mig än mer. I ljuset av detta tycktes mig Karl Marx vändning till en materialistisk historiesyn möjliggöra en tankens befrielse, som dock ännu inte verkligen skett. 

Under veckan som gick publicerades i DN en text skriven av Clive Hamilton. Filosofen beskriver klimatförändringarnas just nu pågående konsekvenser i Australien, den fruktansvärda eldens härjningar, med djupt känd smärta. Bara cynism kan hindra läsaren från att beröras av de sorgemättade beskrivningarna av djurens skrik, träd som inte brinner utan exploderar, och den bittra insikten att denna infernaliska eld inte kommer att verka som ett fruktbart svedjebruk utan tvärtom lämna öken efter sig. Hamilton avslutar artikeln med att konstatera att inte ens gudarna kan rädda oss från den värld vi håller på att skapa, eftersom gudarna, som uppstått under den geologiska eran holocen, inte kan överleva den fruktansvärda övergången till antropocen. De gudar vi känner till är sådana som är beroende av stabilitet och trygghet. 

Med tanke på Descartes i det trygga rummet å ena sidan och tjänarna som slet i snöstormen å andra sidan, skulle jag vilja hävda att sedan människan blev bofast och den så kallade civilisationen uppstått – något som holocens stabilitet och förutsägbarhet möjliggjort – har den trygghet en sådan civilisation förmår producera enbart kommit vissa till del. Flertalet har trots allt ständigt varit utsatta för oöverblickbara hot mot överlevnaden. Med all respekt för Hamilton: glömmer han inte slaveriet i dess många skepnader, de många krigen som alltid drabbat de fattiga värst, den återkommande svälten? Om gudarna överlevt den ständigt pågående katastrof som kallas för västerlandets historia, ja, för civilisation som sådan, råder inga som helst tvivel om att de kommer att överleva den slutgiltiga katastrof som inträdet i antropocen innebär.

Hamiltons föredömliga vändning mot de förutsättningar som möjliggör mänskligt liv till trots är han med andra ord kvar i Descartes förgiftade paradigm: den verkliga civilisationskritiken återstår ännu att formulera. Och ja, i detta kanske bara gudarna kan hjälpa oss – kanske är en sådan klarsyn enbart möjlig i förlossningens ljus. 

Rosa