Årets slut, lagens slut — Tillfällighetsskrivande

Här kommer årets sista text från Tillfällighetsskrivande, en text om slutet. Slutet som samtidigt är en början, likt nyårets löfte att detta år lämnar över till nästa.

På vilka sätt kan lagen ta slut? Det är – i gränslandet mellan å ena sidan den kristna föreställningen att lagen kan ta slut när Jesus återvänder till jorden och å andra sidan den inomvärldsliga ändligheten i alla mänskliga ordningar – en helt filosofisk fråga. Filosofisk i den enkla meningen att frågan handlar om vad det kan betyda att "lagen tar slut". Vad betyder lagen? Vad betyder slut?

En studie som försöker besvara dessa frågor drivs också av övertygelsen att tänkande om någots slut innehåller en spekulativ potential som möjliggör en djupare förståelse av saken i sig. Reflektion över vad lagens slut skulle innebära är samtidigt en väg till en djupare förståelse av lagen.

I det juridiska tänkandets har en del möda ägnats åt juridikens uppkomst. För det mesta har den setts som en inneboende egenskap hos alla mänskliga samhällen. Finns det människor som lever tillsammans så finns det lagar och i varje fall en rudimentär rättsordning. Denna antropologiska utgångspunkt är fascinerande men också begränsande. Den resulterar oftare i att juridiken blir ett axiom, ett självklart faktum, än att frågan om dess ursprung ges verklig uppmärksamhet.

Därmed förstärks ytterligare värdet av att tänka lagen till sitt slut. Det spekulativa värdet i den filosofiska frågan "vad betyder lagens slut" blir därmed "vad skulle lagens slut innebära"? Minst lika omvälvande som lagens ankomst i det mänskliga livet var, kan vi tänka oss att dess slut kommer vara.

Frågan om vad "lag" betyder är såklart fortfarande öppen. Och här öppnar sig en Pandoras ask redan på terminologisk nivå. Termer som lag, rätt, regel, ordning och juridik måste förstås begreppsligt; deras betydelseförskjutningar, överlappningar och motstridiga definitioner genom årtusenden. Projektet verkar hopplöst redan från början. Nå. Så ter sig alla verkligt intressanta projekt.

Som några första steg kan vi ändå konstruera en tentativ och oavslutad typologi. Således, några sätt på vilka lagen kan ta slut:

Utrotning. En möjlighet är att den mänskliga arten utrotar sig själv. Det skulle betyda att det inte fanns några subjekt, eller för den delen objekt, i någon rättslig ordning. Medan juridiska texter eller artefakter kunde finnas kvar, skulle det ideala innehållet i varje rättsordning (det vi tänker och vet om lagarna) försvinna eller bli oförståeligt. På sin höjd kunde paragraferna finnas kvar som spår eller gåtor för framtida interstellära arkeologer att studera.
Revolution, upphävande. Ett inte ovanligt förslag i revolutionärt tänkande, framförallt i den kommunistiska och anarkistiska traditionen, är att en social revolution som innebär slutet för kapitalismen och klassamhället också skulle innebära slutet för alla rättsliga ordningar. Eftersom stater kontrollerar det centraliserade våldet och utgör den centrala fästpunkten i alla moderna rättsordningar, och eftersom stater inte längre behövs under kommunismen, skulle vi gå in i en era utan polis, domstolar och därmed utan lagar.
Fulländning. Den huvudsakliga källan till tänkande kring lagens slut kommer i västvärlden från den kristna traditionen. Lagar är resultatet av Syndafallet, Adam och Evas fördrivning från Paradiset, medan Jesu återkomst till jorden kommer att upphäva den juridiska eran.
Övergivande. Istället för att förstöra lagarna tillsammans med staten och klassamhället, eller hoppas på eskatologisk befrielse från lagens bojor vid Jesu återkomst, har det föreslagits att vi inte kommer utrota lagen, men överge den och därmed lämna den tillgänglig för nya bruk. Likt barns lekar en gång i tiden var religiösa ritualer, kan vi kanske i framtiden leka med och studera lagen, utan att den har någon makt över oss.
Nåd och mirakel. Utan att lämna lagens värld helt och hållet, kan lagen tillfälligt nå ett slut. Medan ett mirakel är upphävandet av naturens lagar, är benådningen den sekulära motsvarigheten. Suveränen, i detta land regeringen, upphäver lagens kraft men lämnar rättsordningen intakt.
Irrelevans, ersättning. En annan tillfällig och relativ förändring är möjlig när lagar ersätts med andra normativa strukturer eller fenomen. Något som en gång reglerades av lagar kan bli rättsligt irrelevant. Eller så förvandlas lagarna till seder där staten inte längre beivrar övertramp. (Vissa jurister protesterar här och menar att allt som ett minimum är negativt reglerat av juridiken, det vill säga implicit tillåtet genom att inte vara explicit förbjudet. Denna föreställning förstärker bilden av att lagens slut är det rättsliga tänkandets starkaste tabu.)
Internalisering. Om lagarnas innehåll internaliseras, det vill säga blir en del av hur människor agerar automatiskt och utan tvång, så förvandlas lagen till en moral eller ett etiskt faktum. Om vi realiserar lagen direkt utan hotet från sanktioner finns det inte längre någon egentlig skillnad mellan lag och moral.
Pragmatiska alternativ. Om än det juridiska tänkandet kan vara självtillräckligt, har lagens praktik alltid interagerat med och integrerat ickerättsliga praktiker. I svenska tingsrätter medlar domare dagligen mellan parter för att nå förlikningar. Det frigör domarna från kravet på att döma i tvister, samtidigt som det besparar parterna och staten tidsspillan och pengar.
Undantagstillstånd. En mer kritisk situation uppstår när en verklig, föreställd eller utropad kris leder till att statens representanter (poliser, militärer, tjänstemän) agerar utifrån skrivna eller oskrivna undantagsregler. I undantagstillståndet, oavsett om det är deklarerat eller bara en faktisk situation utan formell legalitet, sammanfaller rättstillämpningen och handlingen utan rest. Utan distansen mellan ett rättsligt beslut och dess verkställande tar lagen slut i handlingens konkreta manifestation. (Frågan om vad som här är "lagligt" eller "olagligt" upphävs därför på ett särskilt sätt.)
Automatisering. Slutligen finns möjligheten att lagen automatiseras. Om än detta redan börjat, då många beslut i dag fattas av elektroniska system, hägrar på horisonten rättstillämpning helt autonom från mänsklig inverkan. Detta är löftet eller, beroende på perspektiv, hotet som AI, algoritmer och i slutet av tangentens riktning, singulariteten, pekar mot. Och här når vi den kusliga möjligheten att lagen skulle kunna överleva till och med mänsklighetens utrotning av sig själv. Von Neumann-maskiner som tillämpar och utvecklar rättsliga regler långt efter att vi lämnat scenen. En lag bortom lagens slut.

Le Guin