Kris i demokratiteorin

Den kanadensiske filosofen Charles Taylor höll 17-19 juni 2019 tre föreläsningar på temat “Democracy and its Crises” på Humanities and Social Change Centre vid Humboldtuniversitetet, Berlin. Taylors föreläsningar var första tillfället i en årlig serie under rubriken Walter Benjamin Lectures.

Taylors tre föreläsningar utlovade en analys av demokratins kris eller kriser inklusive framåtriktade förslag om vad som kan göras för att, som Taylor önskar, rädda demokratin. Här följer ett kritiskt och kommenterade referat.

De två första föreläsningarna beskrev Taylor som fokuserade på tre centrala aspekter av västerländska demokratiers kriser sedan 1975. Taylor refererade återkommande till europeiska länder och Nordamerika, men inkluderade även Australien och Nya Zealand i vad han kallade “old democracies”. Hans diskussion sträckte sig inte till demokratier i Asien, Latinamerika eller Afrika.

Den första aspekten av Taylors demokratibegrepp var den inneboende spänningen mellan två betydelser av ordet demos. Demos refererar sedan antiken å ena sidan till hela gruppen av medborgare, men samtidigt åt den del av folket som inte tillhör eliten. Denna spänning mellan eliter och icke-eliter är enligt Taylor en grundläggande aspekt av demokratin. Demo-kratin, som icke-eliternas makt gentemot eliterna, är därmed ett ständigt närvande telos, ett mål eller ideal som demokratiska samhällen strävar mot. Samtidigt var det tydligt att Taylor menar att eliterna alltid måste finnas i demokratier. Folkets makt måste därmed alltid vara just ett ouppnåeligt ideal. Hela Taylors diskussion utgick tydligt från att vi måste leva i ett samhälle med eliter och icke-eliter, i ett klassamhälle.

Därmed blir en del av demokratins kris att folket, i betydelsen icke-eliterna, idag har förlorat förtroende för eliterna. Avindustrialisering, rostbälten och arbetarklassens försämrade levnadsvillkor var Taylors huvudsakliga beskrivning av denna första aspekt av demokratins kris.

Under den något förvånande titeln “Marketization and Polarization” (förvånande pga av att de begreppen inte riktigt berördes) diskuterade Taylor i sin nästa föreläsning två ytterligare teser relaterade till demokratins förfall sedan 1975:

All demokrati grundas på en överenskommelse, ett gemensamt commitmentfrån deltagarna att bidra med skatter, delta i val, till och med försvara landet militärt. När denna överenskommelse försvagas försvagas demokratin och hamnar, i värsta fall, i kris.

En demokratisk gemenskap måste därför enligt Taylor grundas på en politisk identitet, en identitet kopplad till ett gemensamt gott och inte minst tro och tillhörighet till ett historiskt projekt. Det vill säga (1) ett specifikt politiskt ethos kombinerat med (2) ett särskilt commitment till ett historiskt projekt. Taylor liknade med vad Habermas kallat “konstitutionell patriotism”, kopplat till ett lands (en nations?) specifika historia. För Taylor blir därmed nationalstater och nationella (politiska) identiteter nödvändiga.

Men enligt honom finns alltid en exludering av de som inte anses vara en verklig del av nationen – vilket då vänder denna etiska egenskap hos den politiska gemenskapen till dess patologiska motsats. När tillhörigheten till nationen får etnisk prägel hotar en “terrible disaster”.

Nästa steg han diskuterade är tendensen att begäret hos en majoritet att kontrollera det demokratiska systemet också lett till alltmer riggade konstitutionella och politiska system (Ungern, Polen, Ryssland, Turkiet) och delegitimering av opposition (även USA). Dessa tendenser såg han som “more insidious than fascism”

Han var även oroad av pengarnas makt i det politiska systemet och sammanbrottet av demokratin som ett Arendtskt “space of politics/deliberation”.

Patrizia Nanz kommenterade och fokuserade på sammanbrottet av den demokratiska infrastrukturen och privatiseringen av media till sociala media och påföljande destruktion av offentligheter. Det leder till en destruktion av “epistemisk tillit”. Även universiteten som har bidragit med sina experter har depolitiserat den offentliga diskursen och undantagit den från politisk diskurs, enligt Nanz.

Taylor rundade av sin föreläsningsserie den tredje dagen med att presentera sina förslag framåt, om vad som kan göras med demokratins kriser. Två av problemen som han redan lyft framstår först som motsägande: Å ena sidan har rostbältena och de små städerna på landsbygden förlorat betydelse, jobb och ekonomisk aktivitet till större städer. Å andra sidan står vi inför en klimatkris och global uppvärmning som behöver lösas. I bland annat gilets jaunets så ställs lösningen på det senare mot möjligheterna för ett drägligt liv för de tidigare, enligt Taylor.

Men han är optimistisk – båda problemen kräver investeringar och Taylor visar sig här tro på ett samlat politiskt program som kan och behöver göras. Kort sammanfattar han det som vad i USA nu kallas en Green New Deal, men gärna kombinerat med en kanalisering av den arbetarstolthet som finns i gruvstäder, där män gräver upp saker ur jorden och ger människor energi. Genom nya investeringar i grön energi och industri kan man slå två flugor i en smäll.

Men Taylor erkänner att en sådan politisk satsning inte är helt oproblematisk. För det första är det inte billigt. Det kräver statliga investeringar och skattebasen måste stärkas, genom att stänga kryphål, skatteparadis och kanske till och med genom nya skatter, exempelvis en Tobinskatt.

För att kunna driva igenom ett sådant politiskt program krävs också att politiken lyckas kanalisera politisk frustration genom det som Taylor kallade “Podemos energy”, det vill säga den energi bland massorna som möjliggör nya politiska partier på vänsterkanten såsom spanska Podemos, med ett löfte om att allt kommer bli bättre för alla, som Obamas slogan “Yes we can!”.

Det blir i slutändan en fråga om organisering och återuppbyggnad av mittenvänstern och socialdemokratin, här är katoliken och hegelianen Taylor helt explicit på socialdemokratins sida. Det blir också en fråga om att partierna kan mediera kraften från sociala rörelser så att de kan flöda in i det politiska systemet. I motsats till rörelser som Occupy eller Gilets jaunes. Och även om den gamla modellen med en bred arbetarrörelse kring studiecirklar, idrottsrörelser etc inte går att återskapa i sig, tänker han sig lösare nätverk och kontakter mellan sociala rörelser och partier.

Taylor är hoppfull och tror att en förnyad socialdemokrati kan överbrygga gapet mellan “a good program” och “Podemos energy”. Det politiska systemet är svårförståeligt, icke-transparent, och mittenvänster-partierna kan vara en tolkande kraft och en länk.

Han diskuterar också organisering och verksamhet på lokal nivå, “community organizing and consultation”. Inte minst är det värdefullt att människor kan mötas och diskutera sin situation och sina behov. Sådana samtal kan skapa klarhet och tydlighet kring vad deras situation är, vad marknaden kräver, vad staten kräver. Sådan upplysning är enligt Taylor avgörande för människor i rostbälten och småstäder där ekonomin avstannat. De måste bli “klassmedvetna” och förstå sin position i världen.

Utöver detta krävs att partierna skapar framåtriktade historier, historier förankrade i ett framtida löfte (som Obama gjorde) istället för de historier förankrade i det förflutna som nu är på frammarsch (Tepartyrörelsen, Brexit). Taylor är optimistisk kring att “vi” kan övertyga folk om en framtidsinriktad historia.

Det måste också vara en multikulturell historia och de djupa konflikter som finns mellan politiska identiteter, religiösa och kulturella identiteter går att lösa. Ett exempel Taylor lyfte var abortfrågan – om man bara för samman människor från båda sidor av saken som får diskutera så kommer de se sin gemensamma mänsklighet och frågan kommer lösas. (Genom att alla blir övertygade om rätten till abort, får man anta.)

Samma med Green New Deal – “If you only can make it clear to people that it can work…”. Hade fler sådana här samtal på lokal nivå försigått i exempelvis Frankrike under de senaste åren hade vi kanske sluppit att gilets jaunets gick i den olyckligaa riktning som det gjort, menar Taylor.

I sammanfattning var Taylors analys en vältalig variant av en nu bekant problembeskrivning – ekonomisk stagnation utanför storstäderna, polarisering, politikerförakt och bristande tro på parlamentarisk demokrati, samt klimathotet. Hans svar var lika bekant – socialdemokratin måste än en gång göra vad den lyckades med under efterkrigstiden. Samla det politiska missnöjet och kraften hos förfördelade massor och mediera detta in i den parlamentariska demokratin. Genom att skapa bättre förutsättningar och stödja kapitalet att investera i grön industri kan nya jobb skapas. Implicit i detta (men inte gjort explicit en enda gång) är behovet av mer fart i världsekonomin, mer tillväxt och kort sagt mer kapitalism.

Som en vän till mig skrev: det är klart att han vill genomföra socialdemokratins lösning igen, det fungerade ju bra förra gången! Och det är kanske sant, men bara om man glömmer bort att den lösningen bygger på behovet att bygga upp Europa efter två världskrig, och problemet idag är att inget tyder på att samma lösning skulle fungera igen, inte minst då vi inte har en liknande kapitalförstörelse att ersätta. Och särskilt inte som just Taylors centrala tes – demokratins kris sedan 1975 – visar på hur socialdemokratin under över 40 år inte lyckats återupprepa sin framgång från efterkrigstiden. Envishet är nödvändigt, men en dåraktig envishet måste förr eller senare ersättas med något annat.

Det finns fler problem med Taylors föreläsningar än deras fantasilösa lösningsförslag. Även hans demokratibegrepp, som inledde hela temat, lider av att vara mycket samtida och mycket fogligt. Demokratin framstår inte som att det bär någon egentlig potential att överskrida vårt nuvrande ojämlika samhälle. Den fungerar mer som ett balsam för att hantera ojämlikheten vi måste leva under. Horisonten blir väldigt begränsad och innehåller inga tankar bortom demokratin som vi känner den, den västerländska parlamentariska demokratin kombinerad med en relativt fri marknadsekonomi.

Talande nog innehöll Taylors diskussion inte ens något om demokrati på europeisk nivå eller global nivå, allt blev bara ett försvar för det rådande parlamentariska systemet. Är denna defensiva hållning den enda möjliga idag? Det känns inte som så länge sedan då man ändå kunde diskutera potentialen i den europeiska demokratin, men nu känns alla sådana tankar som naiva drömmar. Jag saknade något i stil med David Runcimans långa och korta perspektiv på demokratin (How Democracy Ends).

Kapitalismens kriser var också talande frånvarande, eller på sin höjd indirekt närvarande i en diskussion av rostbältena och avindustrialisering som undergräver den etablerade arbetarklassens privilegier och leder till gilets jaunets eller för den delen Trump. Borde inte en progressiv politik idag handla om att se demokratins kris som en möjlighet att nå bortom det rådande, snarare än att paniskt försöka återskapa en regenererad demokrati av sent 1900-talssnitt?

En annan aspekt av Taylors demokratidiskussion som kändes otillfredsställande grund var exkluderingen. Han såg exkludering av vissa medborgare som ett hot, en rasistisk patologi som hotade, men han diskuterade inte alls den exkludering som finns i varje stat – den mellan medborgare och icke-medborgare. Utan att gå hela vägen till Carl Schmitts analys och mena att varje politisk formering kräver exkludering, blir det ändå ironiskt att i förbigående acceptera exkludering i sig, men bara inte för mycket. I varje fall om man är en samhällsteoretiker och politisk filosof som försöker säga något om samtida demokrati och dess kriser.

Taylors utgångspunkt verkade vara att nationalstaten och dess geografiska avgränsning och exkludering är ett nödvändigt och naturligt faktum som inte vidare behöver problematiseras.

Här diskuterade han lite blandade exempel, bland annat Skandinavien, där socialdemokraternas framgång i att skapa en välfärdsstat var kopplad till en stark social sammanhållning, som idag hotas av invandring. Men det är helt ahistoriskt – vad med finsk, chilensk, jugoslavisk migration? Så länge arbetstillfällena funnits har relativt lyckad integration varit möjligt. Samtidigt som Sverige inte behövt de senaste 20 årens invandring för att bli rasistiskt, vi hade gott om den varan långt innan dess. Även här blir Taylors resonemang svepande och förvånande grunt.

En ytterligare aspekt av demokratidiskussionen som var svår att följa med i, var att demokratin framstod som en verksamhet och sfär helt fri från politisk kamp, från känslor, konflikt och våld. Som sagt tyckte Taylor att gilets jaunets bara är oresonliga, precis som Occupy, för att de inte vill prata med den rådande makten och politikerna. Att den moderna parlamentariska demokratin också är resultatet av politisk kamp, och även idag är objektet för politisk kamp (se Hong Kong), var helt frånvarande.

En kommentar från en kinesisk filosof och professor vid universitetet i Fudan, Zhang Shuangli avslutade tredje föreläsningen.

Zhang, som deltagare från ett icke-parlamentariskt, icke västerländskt land (båda saker som Taylor inte befattade sig med mer än i förbigående under sina tre föreläsningar), fick bli den som använde ord som “politisk kamp”, “kapitalism”, “nyliberalism”, “Marx” och diskuterade klarsynt begränsningarna för stater som vill genomföra en Green New Deal, eftersom alla utom de mäktigaste staterna agerar inom ett hegemoniskt system som inte tillåter avvikelser från marknads- och tillväxtagendan.

Efter denna något mer klarsynta ansats till en analys av det politiska läget så fick Taylor chans att kommentera. Talande var att han då sa att Marx inte hade mycket att bidra med för att förstå vår nuvarande situation, och att marxister lider av att drömma om en harmonisk slutpunkt för den historiska utvecklingen. Och även om han inte alls nämnt den globala eller internationella nivån under sina tre föreläsningar, höll han nu ivrigt med om att den var jätteviktig! Men hans idé om internationell samverkan blev att WTO-regimen kunde utvecklas och bli bättre…? Den politisk analysen lyste med sin frånvaro.

Enligt mig är socialdemokratins problem att den tror för mycket på politikens förmåga och blir obenägen att titta närmare på de materiella förutsättningarna för politisk handling. Det blir en diskussion om demokrati utan någon relation till den situation vi befinner oss i. Är demokratin lösningen på våra nuvarande politiska problem (klimatkris, ojämlikhet, apati, vikande tillväxt, …) eller är den ens ett problem? Snarare är väl demokratins kris bara ett symptom på andra verkliga problem?

Bättre politiker sedan 1975 (vilket är Taylors horisont för sitt påstående om demokratins förfall) hade inte räddat demokratin. Utan de materiella förutsättningarna för klassöverenskommelser, konflikt eller maktkamp så finns ingen potential för politisk förändring. Därför blir den defensiva hållningen som Taylor representerar ironisk. Den vägrar befatta sig med vår nuvarande situation, utan drömmer om en situation som inte längre finns.

Le Guin