Långsamt sönderfall och paradiset

”Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen.” – Predikaren 1:9

Den brittiska teveserien Years and Years skildrar hur åren 2019-2034 kommer vara om den utveckling vi nu genomlever får fortsätta. Den visar därmed hur vår samtid är extrem. Berättelsen kretsar på samma gång kring en familj och en politisk, teknologisk och social utveckling som förvisso chockar, men främst chockar oss för att den är realistisk. Serien sätter fingret på hur vi lever i en situation där undantaget normaliseras till vardag: Donald Trumps andra mandatperiod, Rysslands invaderar hela Ukraina, flyktingläger vid den stängda brittiska gränsen, barn som inte vill byta kön utan sluta vara människor, kärnvapen som används, medelklassen som förlorar jobb till artificiell intelligens, ytterligare en finanskrasch. Det är svårt att avgöra om serien verkligen spekulerar, eller om den bara subtilt drar slutsatser utifrån vår samtid.

Vi lever trots allt i en tid då en liberal regering stänger ner sitt eget parlament; det är bara det senaste exemplet på det som Giorgio Agamben kallade det permanenta undantagstillståndet, där både formella undantagstillstånd och situationer som i praktiken upphäver de normala reglerna blir allt vanligare. 

Samtidigt som ekonomin avstannar i ett slags långsamt sammanbrott. En "underlig ny värld" där vissa hoppfullt tror att marknaden och staterna, riksbankerna och politikerna kommer att få utvecklingen på rätt köl. Det vill säga att tillväxten, en hälsosam kapitalistisk utveckling, är vår räddning. Medan andra, mer nyktert, hoppas att recessionen är det som kan rädda planetens invånare då vi vet att den senaste finanskrisen innebar att bruket av fossila bränseln minskade radikalt. Fabriker och bilar stod stilla i större utsträckning än då marknadens hjul rullar i sin vanliga, ständigt accelererande, takt.

Vad krävs av filosofin, vårt tänkande, vår politik, när det enda vi vet säkert är att allt kommer bli annorlunda? Inte omedelbart annorlunda, annorlunda över natten, ty revolutioner är trots allt ovanliga. Protesterna i Hong Kong verkar dessa veckor redan ha normaliserats och vi blir inte förvånade över att demonstrationerna och kravallerna i Ecuador, Haiti och Irak liknar de gula västarnas protester som skett regelbundet i Frankrike sedan slutet av 2018. Vår oförmåga att chockas av Trumps vägran att följa tydliga konstitutionella regler i riksrättsprocessen mot honom är samma avtrubbning som vi känner gentemot hela det politiska sönderfallet i världens främsta demokratier. Nu tänker vi på Hong Kong som en plats där det hålls protester, den amerikanska administrationen som frikopplad från kontroll av de andra grenarna av statsapparaten, och det brittiska parlamentet som närmande sig totalt kaos. 

Och när hongkongborna blott kräver ett minimum av det som Storbritannien har, nämligen demokratiska rättigheter, samtidigt som den forna kolonialmaktens egen demokrati är i allvarlig kris, uppenbaras det ironiska i vår politiska situation. Vad vi ser är trots allt en politisk revolution, vilket i grunden är vad hongkongborna kräver, mot en politisk och konstitutionell kris skapad av den brittiska politiska klassen. Samt förstås, ett motstånd mot en totalitär socialistisk stat som under årtionden fungerat som den globala produktionens nav.

I en sådan situation uppenbaras sanningen i den gamla klyschan att manusförfattare har sällan tillräckligt med fantasi för att hänga med i verkligheten. 

Agamben tänker sig, tillsammans med Walter Benjamin, det messianska tillståndet som precis den värld vi nu lever i, men bara lite (och därmed helt och hållet) annorlunda. På samma sätt verkar också den kontinuerliga katastrofen i Västvärlden te sig: inget dramatiskt händer. Idag är som igår och som imorrn, bara lite annorlunda. Som det är sagt: ”Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen.” Men samtidigt sker en liten, liten förskjutning som gör oss kapabla att se solen och resten av verkligheten på ett nytt sätt.

Det är inte bara krisen som möjliggör steget in i något annat. Katastrofen och paradiset existerar samtidigt. Men så gott som ingen förmår se politikens och ekonomins dödgräveri som någon hoppfullt. Varför skulle man? Varken den priviligierade eller den förfördelade har någon anledning att sätta tillförsikt till det rådandes långsamma drift ned i avgrunden. 

Men det är detta slags hopp vi måste förmå oss. Ingen pervers katastrofism – när allt verkligen kollapsar kommer vi bygga ett paradis på ruinerna – men att ta på allvar möjligheten i det rådandes omöjlighet. 

Den lilla långsamma katastrofen, det gradvis sönderfallet, framstår på sitt sätt som mer skrämmande än en stor omvälvning där allt sätts på spel och utopin kan hägra bortom. 

Men kan det långsamma sönderfallet ge oss större chanser att träda in i ett bortom? Inte reformens sakta mak mot ständigt lite bättre (den socialdemokratiska / liberala / konservativa drömmen verkar hopplös) och inte heller den naiva revolutionsivern som inte kommer ur den eviga återkomstens fälla; utan det ihärdiga byggandet av alternativ i takt med att denna värld bryts ned. 

Mina vänner är ofta messianska, eskatologiskt och fatalt hoppfulla. Och även jag drömmer om att allt kommer ändras över en dag. Men jag tror jag måste ställa hoppet till att allt så ytterst långsamt kan förvandlas till något nytt just eftersom världen faller samman. 

Därmed kan även vardagsdystopin i Year and Years, som visar vår samtids pågående sönderfall, märkligt nog ingjuta hopp. 

Le Guin