Till en kritik av penningen

Vad är pengar? Trots att pengarna är allestädes närvarande är de vid närmare eftertanke förbryllande och svårbegripliga. Standardbeskrivningen lyder: pengar är på en och samma gång bytesmedel, ett sätt att mäta värde och någonting som har eller bär värde. Men denna introducerande beskrivning visar sig vid närmare anblick vara alltför förenklande. En av 1900-talets verkliga giganter inom ekonomi, John Maynard Keynes, rapporteras ha konstaterat att han bara kände till tre personer i världen som verkligen förstått sig på pengar: en universitetsprofessor, en student, och en banktjänsteman. En fasansfull kuriosa hämtad ur de historiska arkiven kan hjälpa oss att närma oss de dunklare sidorna av penningen. Det har inte alltid varit lätt för myndigheter att få undersåtarna att acceptera pengar: en av de karolinginska kungarna beslöt att den som inte ville ta emot pengar skulle brännmärkas i pannan med just det mynt som han vägrat acceptera. Om penningen blott är tekniskt bytesmedel, värdemätare och i sig självt värdebärare – varför skulle någon vägra ta emot den?

Olika ekonomiska teorikomplex besvarar frågan om vad pengar är på olika vis; dessutom finns flera olika sätt att klassificera dessa olika pengateorier. John F. Henry använder sig av ett vanligt sätt att förstå skillnader mellan olika typer av teorier i antologin Credit and State Theories of Money: han skiljer där mellan teorier som förstår pengar som en handelsvara som utvecklas till en teknisk artefakt i syfte att underlätta och effektivisera byteshandel å den ena sidan, och teorier som förstår pengar som en social relation å den andra sidan. I det förra fallet är penningen ett neutralt ting, i det andra fallet i sig självt redan en maktrelation – det är denna makt som utgör dess värde. 

Kinesiskt Pu-mynt av brons (Roger McLassus)

Den förra typen av teorier är dominerande såväl den ekonomisk-teoretiska huvudfåran som inom dess kanske mest envetna kritiker, marxismen. De två svurna fienderna är åtminstone överens om detta: pengar är ett ting, en vara, ett bytesmedel – i allt väsentligt döljer pengar de verkliga ekonomiska förhållandena. Men därmed slutar också enigheten. Den verklighet som antas fördöljas förstås på radikalt olika vis, vilket kanske enklast kan åskådliggöras genom att påminna om Marx’s varufetichism – alltså, för honom är inte handelsvaran som sådan blott ett ting. Den ekonomiska verkligheten består av sociala relationer, och utvecklingen av penningen möjliggör ackumulationen av mervärde. För ekonomerna inom mainstreamfåran är den ekonomiska verklighet som döljer sig kort sagt själva bytandet av ting, handeln. 

Helt klart är att den historiska forskning som ägt rum sedan såväl Marx som de klassiska och neoklassiska ekonomerna utformade sina teorier om pengar visar att pengar vuxit fram som kreditrelationer och värdemätare. Sagan om metallmyntet som en genialisk innovation för att underlätta en annars krånglig byteshandel är trots detta otvetydiga historiska faktum den rådande samhälleliga synen på penningen. Det är förstås viktigt att observera att detta historiska faktum inte i sig underkänner idén om dagens kapitalistiska pengar som en handelsvara, en teknisk artefakt. Trots allt kan historiska pengar och dagens pengar vara två förvisso besläktade men ändå olika fenomen.

Vårt syfte med detta blogginlägg är inte att propagera för den ena eller den andra typen av teori. Vårt syfte är snarare att dra uppmärksamheten till den absurditet som ryms i hjärtat av den kapitalistiska apparaten: att ingen vet vad pengar är. Det är till och med så att mycket få intresserar sig överhuvudtaget för vad pengar är, och i den mån någon historisk förklaring till pengars existens cirkulerar, så är det i allmänhet i det närmaste en historieförfalskning.

Under 1870-talet inträffade inom ekonomivetenskapen den marginalistiska revolutionen. Denna revolution utgör på många sätt basen i 1900-talets ekonomiska teori och implementeringen i den faktiska ekonomin. En av dess förgrundsgestalter var Stanley Jevons. Han var också en av de som allra ivrigast tryckte på en matematisering av ekonomin, det vill säga möjligheten till mätbarhet, och han skrev följande: "Det finns mycken fördom mot försök att införa matematikens metoder och språk i någon gren av moralvetenskaperna. […] Min ekonomiska teori är emellertid rent matematisk till sin karaktär. […] Det tycks mig som om vår vetenskap måste vara matematisk helt enkelt för att den handlar om kvantiteter." Intressant nog tycks Jevons betrakta ekonomin som moralvetenskap, något han inte behöver orda om. Det han behöver argumentera för är istället att det är en moralvetenskap som är kvantifierbar. 1871 var det alltså helt okontroversiellt att förstå ekonomin som moralvetenskap, men implementeringen av matematiska metoder i stor skala var provocerande. 

Jevons ville hitta ett sätt att kvantifiera lust och olust samt nytta, eftersom det är just dessa faktorer nationalekonomin måste hantera: "att maximera lusten är nationalekonomins problem". Begreppet nytta tjänar för honom som ett abstrakt begrepp för det som kan orsaka lust eller olust. Han skiljer därvid mellan total nytta och gränsnytta eller marginalnytta. Denna gränsnytta utgör fundamentet i hans ekonomiska teori, eller, menar han, ekonomisk teori överhuvudtaget – och så kommer också att bli fallet i över hundra år efter Jevons. Vi lever idag i en ekonomi genomsyrad av gränsnyttans logik. Gränsnytta innebär att då man har en viss kvantitet av något med olika användningsområden kommer man att fördela användandet så att den totala nyttan blir störst. Man prioriterar, kort sagt. Konceptet gränsnytta upplöser det som kallas värdeparadoxen, frågan om varför vatten är helt eller praktiskt taget gratis, medan diamanter är dyra: anledningen att vatten är gratis eller åtminstone mycket billigt trots att det är såväl livsnödvändigt som extremt användbart även till icke-essentiella syften är att vi har det i överflöd och inte behöver prioritera. Dess gränsnytta är praktiskt taget noll, men den stiger i takt med minskad tillgång till vatten. 

Som vi vet är allt större delar av mänskligheten utsatta för detta fasansfulla scenario: dricksvattnets stigande gränsnytta. Exemplet avslöjar resonemangets brist på maktanalys – om jag inte har pengar att uttrycka den upplevda förhöjda gränsnyttan i en marknadstransaktion (med andra ord, råd att betala för rent vatten) blir jag utan rent vatten även om det finns tillgängligt på världsmarknaden. Och varför har jag inga pengar? Ofta för att min arbetskraft, enligt samma gränsnyttelogik, värderas för lågt för att min lön ska räcka till att täcka mina levnadskostnader, eller inte tillräckligt högt för att jag ska få arbete. Varje transaktion står i relation till andra, och vissa människor är mer utsatta än andra i detta nät av transaktioner.

Jevons ogillade ordet värde på grund av dess mångtydighet, och använde istället termen byteskvot. "Byteskvoten mellan två varor kommer att vara lika med det omvända förhållandet mellan gränsnyttorna vid de varukvantiteter som är tillgängliga för konsumtion efter det att bytet är fullgjort". Gränsnytta bestämmer byteskvot, det begrepp som får ersätta värde. Med andra ord har vi här marginalisternas omtalade subjektiva värdelära. Eftersom bytet sker med hjälp av den tekniska artefakten pengar, "mäts" såväl varan som pengar i byteskvoten. Pengar måste alltså, för att passa i i teorin, vara en neutral bytesvara, och vår marknadsekonomi blott en komplex version av byteshandel. Enligt den här teorin bestämmer varken människors historia eller mellanmänskliga maktrelationer transaktionernas utgång, utan endast den i ögonblicket upplevda nyttan av de ting som ska bytas. Jevons skrev också: "I affärer är det förflutna för alltid förflutet, och varje ögonblick börjar vi alltid rena".

Det är denna förståelse av ekonomin som dominerat såväl teori som den globala ekonomin i över hundra år. 

Oavsett penningens ontologi råder ingen tvekan om att i dagens kapitalistiska ekonomi är pengar i praktiken till stora delar kredit eller med andra ord skuld. Du behöver en bostad: du tar ett lån på banken på några miljoner och köper din bostad. Om transaktionen ska betraktas som ett byte, vad är det då som byts? En bostad mot ett löfte? Redan här bör en viss skepsis infinna sig. Ditt lån kommer att cirkulera i ekonomin som pengar. Säkerheten är bostaden, vars framtida värde dock är osäkert: kanske befinner vi oss i det som kallas en bostadsbubbla, kanske inte. Ytterst sett är det alltså du som garanterar dessa pengars värde in i framtiden. Bankerna befinner sig invävda i ett komplicerat nät av kreditrelationer. Eftersom bankerna är en så avgörande del av ekonomin tillåts de inte krascha. Som vi sett så många gånger kommer skattepengar, försåvitt några alls finns, alltid att användas för att rädda de stora bankerna om så krävs. För att ta den senaste globala ekonomiska krisen som exempel: miljontals människor fick sina hem beslagtagna av kreditgivarna, bankerna. Men de betalade också skatt, och bidrog till statens räddande av bankerna och ekonomin. Trots denna dubbla räddningsinsats och offerlogik, fortsätter dessa hemlösa ändå själva att bära astronomiska skulder som ingen vanlig arbetare någonsin kan frigöra sig från under en livstid. Det brutala i de maktförhållanden som gömmer sig i pengarnas neutrala skepnad kom i öppen dager men utan att någon lade märke till det. 

Och så skatt då, ytterligare en dimension av pengar. En av den suveräna statens fundament är kravet på skatt, ett krav som medborgaren bara kan kvittera i den valuta suveränen anger. Makten över valutan, över den specifika form penningen tar i ett geografiskt område, är central. Men, som en av kreditteorins tidiga förespråkare, A. Mitchell Innes påpekade: egentligen är det vid betalningen av skatt medborgaren kvitterar skuldförhållandet – det är vid mottagandet av suveränens pengar som hon ställs i skuld, som hon underkastas suveränens makt. På samma sätt som du, vid ditt huslån, underställs bankens makt. Och som Georg Simmel påpekade i Philosophie des Geldes, detta är den enda absoluta mänskliga makten. Om du bara är beredd att ta ditt straff kan du bryta mot lagen i andra avseenden: men om du inte betalar det du är skyldig kan suveränen (staten, banken, vem det nu vara må) helt enkelt beslagta din egendom. Försåvitt du äger något. 

Att vägra äga något är därmed kanske den yttersta grunden för motstånd i vårt nuvarande historiska ögonblick. Den politik som bedrivits globalt men inte minst i Sverige, där det offentliga krymper, hyresrätter säljs, och pengar är billiga och enkla att låna, lockar och tvingar in hela befolkningar i ett extremt beroendeförhållande gentemot kreditgivare. Kanske är Jesus gest, att med en axelryckning påbjuda att ge kejsaren hans pengar tillbaka (Matteus 22:15-22), radikalare idag än någonsin tidigare. Ja, vi säger: radikalare än någonsin tidigare, då våra liv är allt mer monetariserade, men det har alltid varit en radikal gest att vägra eller förstöra penningen, vilket den historiska anekdoten om det inbrända myntet i pannan visar. Vår poäng är alltså inte bara att pengarna fördelas ojämnt, utan att alldeles oavsett dess historia och de olika funktioner den idag har är penningen till sitt väsen makt. Det finns inga neutrala pengar, och i dagens postindustriella värld räcker inte socialdemokrati eller protektionism till för att återta kontrollen över ekonomin eftersom idag är ingens makt större än penningens.

Kapitalet kommer knappast att bränna fast myntet som en tatuering i våra pannor, men som alla vet som tränger ihop sig med sina familjer i svarta hyreskontrakt i städernas förorter kan det få oss att frysa om vintrarna, ge oss elektriska stötar när vi tänder badrumslampan, tvinga oss att andas in möglet som frodas mellan kakelplattorna i duschen: kort sagt, göra våra liv mer eller mindre obekväma fram till den punkt när vi, om vi lyckas få ett lån, byter till oss en bostadsrätt mot ett löfte att till varje pris upprätthålla pengarnas värde med vår framtid – våra liv. Vad är det för en byteskvot, Jevons? 

Rosa