Kulturkritikens katechontiska funktion

När Petter Stordalen i första andetaget hyllar Greta Tunberg för att i nästa rädda charterföretaget Ving och avfärda svenskarnas flygskam som meningslös, ger han uttryck för en samtidstrend: radikaliteten har blivit en fetisch. Finns det något mer tillfredställande för en upplyst medelklass än att hänföras åt människor som vågar stå upp för sina ideal och leva ett liv på tvärs emot den ordning som obönhörligt för oss mot undergången? Så njutningsfyllt att gilla de systemkritiska kommentarerna och med emfas understryka det hedervärda i de subversiva existensformerna (så länge de inte på allvar utmanar vårt sätt att leva och blir ”extremistiska”) för att sedan med gott samvete återvända till vårt gamla liv. De vars liv är en negation av det rådande tillståndet förpassas genom en diabolisk logik till att förstärka det de vill upphäva.

Radikaliteten har därmed fått den funktion som inom den politiska teologin har kommit att benämnas katechon. Begreppet κατέχων hämtas från Paulus andra brev till församlingen i Tessaloniki där aposteln på ett gåtfullt sätt omnämner det eller den som hindrar antikrist att få full handlingskraft på jorden. Den ”laglöshetens människa” (ἄνθρωπος τῆς ἀνομίας) som kommer att hemsöka världen och förebåda Kristi återkomst binds idag av katechon vilken på detta sätt tillmäts en dubbel funktion. Det är både den som hindrar katastrofen och den slutliga räddningen. Redan idag, menar Paulus, är antikrist verksam i världen – men när katechon elimineras kommer han att få full frihet att verka innan parusin för alltid gör slut på hans välde. Genom att hindra slutets ankomst verkar det katechontiska konsoliderande på den rådande ordningen och arbetar därmed för uppskjutandet av Guds rikes ankomst.

Detta innebär att samhällskritiken ständigt riskerar att springa katechons ärende. Genom att gå in i, om än djupt kritiska, överläggningar med den rådande ordningen legitimerar den det som ska vidräknas. En av de tänkare som under 1900-talet på ett tydligt sätt insåg detta var den på bloggen tidigare nämnde teologen Karl Barth. När Barth i en av de tidigaste volymerna av mastodontverket Kirchliche Dogmatik (KD II.I) för en kritisk diskussion om det som inom teologins värld brukar benämnas apologetik skär han rakt in i vår tids politiska diskussioner. Apologetiken – viljan att förklara och försvara kristendomen gentemot den omgivande kulturen – förutsätter en tanke om en gudomlig förförståelse hos den naturliga människan, den människa som inte har drabbats av Guds nåd. Om människorna inte har en kapacitet att förstå Guds ord finns ingen mening för apologeten att försöka förklara tron för henne. Genom att vädja till en sådan kapacitet menar Barth att teologin uppmuntrar den naturliga människan att fortleva i sitt icke omvända tillstånd. Teologin tonar ner syndamedvetandet – insikten om att människan är usel och i behov av räddning – och undergräver på så sätt möjligheten till verklig omvändelse. Apologetiken får därmed en katechontisk funktion eftersom den hindrar den verkliga elimineringen av den gamla människan. 

Enligt Barth finns inget i det nuvarande tillståndet som pekar fram mot det kommande – det finns ingen vad den katolska teologin hade kommit att kalla analogia entis. Visserligen kan Gud uppenbara sig varhelst Gud behagar: ”i rysk kommunism, en flöjtkonsert, en blommande buske eller en död hund”, men det är händelser som inte kan förutses eller kalkyleras. Alla försök att inifrån det nuvarande tillståndet identifiera beröringspunkter mellan detta och det kommande riket är dömda att misslyckas. Att exempelvis lyfta fram människan som Guds avbild (det som inom kristen tradition benämnts imago dei) är ett falskt smicker som förhindrar insikten om den egna jävligheten och därmed den frälsande omvändelsen. På detta sätt motarbetar apologetiken, genom sin missriktade välvilja, frälsningen och den nya människans födelse.

Om Barth har rätt i att all typ av dialog – även en kritisk sådan – hotar att reduceras till katechon är frågan vad de intellektuellas uppgift är i vår tid. Är all typ av kritisk intervention meningslös och tillochmed kontraproduktiv? Kanske är den enda rimliga strategin idag att fortsätta exponera samtiden för de livsöden och historier som vittnar om att en annan värld är möjlig. Att berätta helgonens, dårarnas och profeternas berättelser – utan att väja för de aspekter av dessa liv som kan verka anstötliga. På detta sätt anträds en kommunikation och en apologetik, men det är en kommunikation som vägrar att acceptera att spela på den rådande ordningens villkor. Det är den intellektuella praktik som Walter Benjamin kallade ”messianska konstellationer” – de rapsodier i historien där en annan temporalitet blev synlig i de historiska skeenden. Kanske är det endast genom att berätta dessa oroväckande och uppslitande berättelser som vi kan skönja en kulturkritik som inte begränsar sig till att vara en katechontisk funktion. 

Ossian