Utbrott

Här följer ett gästinlägg av Andrzej Tichý. 

”Utbrott” är ett utdrag ur Renheten, en samling noveller och kortprosa som utges våren 2020 på Albert Bonniers Förlag. Tillfällighetsskrivande har även publicerat Tichýs novell “Den läsande tjuven” från samma samling.

---

Allting börjar med rösten. Jag sparkar in tänderna på dig. Sen ser jag mannen. Han kommer gående i bussens mittgång. Han rör sig framåt medan han spottar ur sig hotfulla fraser. Jag står vid mittdörrarna, intill en barnvagn. Jag har varit på sjuttiofemårskalas hos min mamma och fått med mig två stora plastpåsar fulla med frukt. Äpplen, apelsiner, päron, granatäpplen, kiwifrukter och vindruvor. Jag har ställt ner plastpåsarna mellan mina ben och föser dem nu närmare väggen, försiktigt så att inga frukter trillar ut, samtidigt som jag tänker att han pratar i telefon med någon. Det är nästan som om jag gör plats för honom och hans hotfullhet. Men så tittar jag upp igen, just som han går förbi mig, och märker att han inte pratar i telefon, utan att det är oss, övriga passagerare, han tilltalar. Inte någon särskild utan alla och, på sätt och vis, ingen. Du vet inte vem du har att göra med. Ett monster. Jag slår sönder dig. Fattar du? Jag är ett monster. Han har en svart T-shirt på sig, med nån sorts kampsportstryck, DOJO-någonting står det. Han är kort och muskulös, har stora bokstäver tatuerade på underarmarna, men jag hinner inte se vad det står. Ser bara gungandet, nacken, stora triceps. Han håller någonting ljusgrått i ena handen, kanske en jacka, eller en tröja. Vad kollar du på? Jag slår ihjäl dig, förstår du, jag slår ihjäl dig. Sen ser jag inte honom längre, hör bara rösten. Jag gör mig beredd på någonting, men vet själv inte vad. Hur långt kan han gå? Vem kommer att ingripa om han hoppar på någon? Är han beväpnad? Ska jag riskera mitt liv nu för en främlings skull? Jag andas in djupt och känner mig plötsligt fruktansvärt trött. Det är varmt i bussen. Jag noterar spelet av blickar – bortvända, nyfikna, rädda, vaksamma. Tur att jag snart ska av, tänker jag. Jag är inte upplagd för det här. Och snart stannar bussen vid min hållplats på Nobeltorget, utan att något mer har hänt. Men när jag klivit av bussen med mina fruktpåsar ser jag att också han är där på trottoaren. Av någon konstig anledning går jag inte därifrån utan står kvar och stirrar på honom, tillsammans med två tre andra personer. En man skakar på huvudet, en äldre kvinna säger med kristallklar östeuropeisk brytning:

”Det här är faktiskt verbalt våld. Det är faktiskt ett angrepp. Du angriper oss allihop, faktiskt.”

Han verkar inte höra något, får ur sig några fler hot, sparkar på strålkastarna och slår sönder bussens stora backspegel med ett avancerat armbågsslag.  

”Inte bara verbalt nu”, säger någon med ett leende.

Busschauffören pratar i telefon.

Dojo-killen går åt ett håll, jag går åt andra.

När jag kommer hem kokar jag kaffe i mokabryggaren som jag fått av min bror i födelsedagspresent, sköljer en del av frukterna och sätter mig sen för att anteckna några rader om bussresan. Av någon anledning kommer jag att tänka på handlingen, så att säga, eller innehållet, skeendet, i Raymond Queneaus Stilövningar. Ett möte på en buss. En dispyt, eller någon form av iscensatt fientlighet. Och sen ett återseende. Var det inte så? På nittionio olika sätt? Är det alltså det som väntar? Ska jag få tänderna insparkade i nittionio versioner? Ska monstret slå ihjäl mig? Kommer jag stöta på honom i någon av portarna här nere? Kommer han erbjuda mig droger? Kommer vi gå förbi varandra på nån nattklubb, stå och gunga ett par meter från varandra på dansgolvet? Eller kommer jag bara få syn på honom, på avstånd, någon annanstans? Se honom befinna sig i en helt annan sinnesstämning. På biblioteket, lutad över en miniräknare, med glasögon på näsan och en brandgul blyertspenna som han snurrar mellan fingrarna. Med sina barn på en lekplats. Trött och orakad, med dotterns blommiga kofta instucken i bakfickan och ett smutsigt gosedjur i handen. Eller sittande med några vänner på en uteservering, med en cappuccino eller en öl framför sig. Roliga historier och skratt. Eller så kommer han att sitta bredvid mig på tåget imorgon. Vi hälsar reserverat men vänligt på varandra och kämpar sen i tystnad, och utan att röra vid varandra alltför mycket, om det lilla armstödet mellan sätena. Den där gamla och ständigt återkommande ritualen. Men han säger åtminstone ursäkta när han måste tränga sig förbi för att gå och köpa dricka eller gå och pissa på den lilla toaletten där pappret tagit slut och golvet är blött. Hans mamma ringer honom, kanske är det henne han är på väg till. De pratar albanska, hör jag, men jag förstår bara ett fåtal ord, bland annat Të dua, som betyder jag älskar dig. Jag känner igen det eftersom jag en gång hade en flickvän från Kosovo och hon brukade säga just de orden till mig ibland. Valentina hette hon. Jag tänker på henne och blir tagen av att det gått sexton år sen vi sågs sist.

Jag skivar ett päron och delar ett granatäpple på mitten, sen tar jag en tung träslev och slår ut kärnorna i en skål. Jag har ännu inte lärt mig tricket där man bara skär i skalet och öppnar upp frukten som en blomma. Givetvis stänker jag ner mitt linne, det är alltid samma sak. Små, små blodröda prickar i det vita tyget. Jag lägger ner frukten och ser hur saften samlas i min handflatas skåror.

Valentina. Hon påstod själv att hon var döpt efter Valentina Teresjkova, den första kvinnan i rymden, men jag vet inte om hon bara hade hittat på det. Jag brukade kalla henne för Valle. Hon flyttade till USA sen för att plugga, nånting med biokemi. Jag undrar hur det gick för henne. Säkert bra, för hon var alltid så seriös och disciplinerad, till skillnad från hennes lillebror, Valon, som också kallades Valle, och som satt inne i ett par korta vändor för olika småbrott. Men han skärpte sig sen och fick jobb på en biltvätt på Norra Grängesbergsgatan. Han hotade mig en gång till livet eftersom han fått för sig att jag slagit hans syster. Det var ett missförstånd, jag har aldrig slagit en kvinna i hela mitt liv. Allt detta var i början av nollnolltalet. Det var mycket snack om ”muslimerna” i min familj på den tiden, efter elfte september, och jag visste att många ogillade att jag var tillsammans med en albansk tjej. Inte för att de någonsin sa något till mig, de var inte konfrontatoriska på det sättet. Det behövdes inte, jag kunde märka att det var något ändå. Min farmor hade helt plötsligt börjat prata om sig själv som ”kristen” och bära ett guldkors som hon ärvt av någon släkting. Men jag visste att hon inte var troende, hon hade nog inte satt sin fot i en kyrka sedan hon lämnade Albufeira, en stad i södra Portugal, i slutet av femtiotalet, för att leva med min farfar som var rysk sjöman. De levde några år i Holland på sextiotalet, sen Tyskland och Danmark och slutligen Sverige, först Göteborg och sen Malmö. Dit kom farmors bror och farfars systerdotter med familjer. Sen fick farfar cancer och dog. Sista månaderna låg han bara och läste romaner av Joseph Conrad och Platons Faidon och verkade så uppsluppen och glad att folk trodde att han blivit galen.

Päronet är omoget och hårt. Granatäpplet å andra sidan är övermoget, minst hälften av kärnorna är förstörda. Jag tuggar i mig päronet ändå och börjar tänka på när jag drack färskpressad granatäppeljuice på gatan vid Galatabron i Istanbul. Jag var där med Valle, hennes kompis Sandra och min kompis Bülent, som vi kallade Bullen. Vi var bakfulla för vi hade varit och dansat natten innan. Det var på en separatistisk gayklubb, med en avdelning dit endast kvinnor fick gå. Bullen var inte med så jag stod och drack öl ensam en stund, men sen kom tjejerna in till min sida och vi dansade till Destiny’s Child och vad jag minns som nån sorts hård eurotechno, jag vet inte exakt vad, det är inte min musik egentligen. Men jag minns tydligt att den där granatäppeljuicen smakade helt fantastiskt gott. Sen åt vi fisk och drack raki igen.

Jag sätter mig ner vid köksbordet och funderar på om Beyoncé var med i Destiny’s Child, samtidigt som jag kramar och trycker på kärnorna i skålen. Sen häller jag av den djupt röda saften i ett glas och dricker den i två tre klunkar. Jag tänker på människorna som stod och fiskade på Galatabron och jag tänker på Gyllene hornet, på Bosporen och på konserten med Aynur och hur jag helt plötsligt och oväntat brast ut i gråt när hon och hennes band spelade en stillsam men intensiv låt. Jag började snörvla okontrollerat och skämdes djupt, eftersom jag insåg att jag störde konserten. Jag slänger de urkramade kärnorna i påsen för matavfall och tänker på Bosporens båtar och på moskéerna, på de små glasen med sött te, på Valentinas svarta hår som hon satte upp i en stor knut i nacken samtidigt som hon sa att hon gärna ville gå en promenad ensam nästa dag.

Të dua, säger jag högt och inser att det känns som en dröm allt detta, som om det aldrig hänt på riktigt. Som om jag hittat på det, de här albanska orden i Istanbul. Så minns jag var frasen kommer ifrån och jag ser killen på tåget framför mig igen. Han känns helt verklig.

En stund efter att han pratat med sin mamma ringer han upp någon, en kompis gissar jag.

”Tjena, det är Dardan”, säger han.

Han vänder sig bort från mig, in mot fönstret, men pratar ändå så pass högt att jag inte kan undvika att höra precis varje ord. Det blir svårt att koncentrera sig på annat och jag ångrar att jag inte valde tyst kupé.  

”Nej lyssna, lyssna”, säger han. ”Ja. Vi var på gymmet. Jag och Blerim som vanligt. Vi körde ett pass på kvällen när det var lugnare där, inte så mycket folk. Ja, det var rätt sent, så det var mörkt och så, och det var bara vi och två snubbar som vi inte kände, men jag visste att dom var nyanlända, typ från Syrien eller Irak, vi hade hälsat och så där, snackat några gånger, du vet, och Blerim satte på nån musik, det var typ nån gangstarap från nittiotalet, jag vet inte exakt vad, men du vet, det var rätt tungt och hårt och så, typ Wu Tang eller nåt sånt, och säg inget, jag vet att Wu Tang inte är gangstarap, men typ du fattar vad jag menar, håll inte på nu, och vi kör våra reps där i lugn och ro, du vet, och snubbarna är helt gröna, hoppar runt från maskin till maskin, tar selfies hela tiden, lyfter lite här, lite där, sen lite här igen, ja du vet, curlar i squatracket typ, försöker se helt seriösa ut, och pillar på sina mobiler non stop, och Blerim flabbar åt dom, och sen plötsligt är det nån skit där, du vet sån interlude, mellan låtarna, som är nåt jävla mord eller nåt, alltså på skivan, det är skott som går av, det är skrik, du vet, brudar som skriker hysteriskt och mer skott och typ massa möbler som välter, och bam bam bam, det låter som fan, kaos, du vet, äkta kaos, och grejen är, alltså jag satt bredvid dom snubbarna, och grejen var, jag såg hur dom flög upp, och deras ögon, alltså, det var panik, mannen, riktig panik, jag svär, dom tittade mot dörren, fönstren, och du vet där är det bara svart, helt mörkt, man ser inte ett piss, det är som en spegel, helt svart, som en vägg, alltså fattar du, det var några sekunder bara, men jag såg på dom att pulsen hade gått upp till hundrafemtio, tvåhundra slag i minuten typ, och sen efter, när dom fattar att det bara var på skivan, att det bara var en skit, en sån interlude, alltså att det bara var på skivan, att det inte var på riktigt, då börjar dom liksom skämmas, och det blir skum stämning, alla skrattar, what the fuck, chilla liksom, och jag sa till Blerim sen att det var fan sista gången du pumpar den skiten där inne, fattar du det, och han höll med mig etthundra procent, det var ingen tvekan där alltså, för han hade också sett det, dom där blickarna, jag svär mannen, det var ingen lek, om du förstår vad jag menar, nånting hände där, det var fan på riktigt, och ärligt talat, det är fan inget som man pallar se dag ut och dag in, förstår du, det är liksom inte en blick som man vill se, alltså det kanske låter ego, men det bara är så, man vill inte möta den paniken, förstår du, man vill inte stå bredvid någon som känner den paniken, alltså, jag vet inte, det bara är så, alltså skjut mig gärna, men jag vill bara gå ner till gymmet med min polare på kvällen, i lugn och ro, köra mina reps, snacka lite skit, varva ner, du vet, mitt jobb är också stressigt, massa skit man får ta hela tiden, så jag behöver space, du vet, en frizon, där jag slipper andra människors problem, förstår du, så jag vill inte bli utsatt för deras panik, det har ju inget med mig att göra, förstår du, jag menar man måste fan kunna lyssna på skits, egentligen, man måste väl fan kunna lyssna på sina interludes, utan att nån snubbe får en flipp bredvid en, helt ärligt.”

Så där, ungefär. Sen börjar han prata om nån tävling i Köpenhamn, nån kampsportgrej, jag tappar fokus och börjar tänka på Valle igen. För jag brydde mig aldrig om vad andra sa om mig och oss. Jag träffade släkten ibland, hälsade på hos farmor, åt hennes fisksoppa och pussade henne på kinden och allt sånt. Och sen cyklade jag hem till Valle. Jag sa inget om tongångarna i min familj, men jag tror att hon fattade ändå, för jag ville aldrig att hon skulle följa med på de här träffarna. Vi träffades mest hos henne, kollade på film, drack vin och hade sex. Vi sov i hennes rangliga nittiosäng, käkade frukost vid det lilla köksbordet som var fullt av hennes skolböcker och anteckningsblock. Sen brukade jag ta en cigg i fönstret innan hon slängde ut mig för att hon behövde plugga eller åka till Espresso House och jobba sina timmar. Själv drev jag mest omkring på den tiden, jobbade deltid i en livsmedelsbutik på Nydala, satt hemma och läste böcker och väntade, naivt och ofokuserat, på att något intressant skulle hända.

”Säg upp dig”, brukade jag säga.

”Vi skiter i allt detta och flyttar till Portugal och blir fiskare.”

Eller: ”Vi sparar ihop till en fiskebåt och bara drar”.

Eller: ”Vi flyttar till Kosovo och blir bönder. Eller engelsklärare”.

Ingen av oss tog någonsin de här fraserna på allvar, men på något sätt roade de oss båda ganska länge.  

Flera år efter att vi gjort slut stötte jag på henne av en slump, på en nattklubb vid Stortorget. Först blev jag glad, men sen märkte jag att hon hade tagit något. Jag vet inte vad, jag är inte bra på att se sånt och har aldrig varit intresserad av droger, men jag märkte att det var något, man såg det i hennes ögon och på hennes liksom sliriga sätt. Av någon anledning fick det mig att må riktigt dåligt, jag blev liksom äcklad och illamående. Jag vet inte om det var svartsjuka. Det var det kanske, för jag såg att hon hängde med en kille, en vältränad, solbränd snubbe som såg rik ut.

Liknade han inte den där killen på bussen? Är det därför jag tänker att han är alban? Nej, jag vet inte, förmodligen liknar de inte varandra alls, det är ju egentligen helt osannolikt. Men ibland är det väl så att det osannolika ändå är sant.

Hon såg på mig med den där drogade lusten i ögonen och sa Fint att se dig. Jag kommer ihåg att hon betonade ordet se på ett sätt som jag tyckte var konstigt.

Fint att se dig.

Som om hon behövde droger för att se mig. Eller som om hon varit blind tidigare, och först nu, när det var slut, när det var för sent, när vi inte längre hade något att ge varandra, att hon först då verkligen såg mig. Jag återvände till mina kompisar. De festade och gick loss ordentligt för att fira Bullen, som fyllde år och dessutom hade fått nån sorts EU-jobb och skulle flytta till Turkiet (en sjuk grej är att han blev organiserad fascist två år senare, fast det är en annan historia). Senare såg jag Valentina på dansgolvet och då började jag av någon anledning tänka på hur vi brukade ha oralsex, hur jag brukade slicka henne samtidigt som jag hade två fingrar i anus och tummen i fittan. Jag vet inte varför de här tankarna kom till mig, jag blev inte upphetsad eller något sånt, inte upprymd på något varmt eller positivt sätt, det gjorde mig bara ledsen och liksom tung i huvudet. Jag försökte tänka på annat, dansa och dricka och ha roligt, men efter nån timme märkte jag att det inte skulle gå, så jag sa till Bullen och mina vänner att jag mådde dåligt och skulle gå hem. Några av dem erbjöd sig att följa med, men jag sa att det inte behövdes, jag skulle bara gå och lägga mig ändå. Det var skönt att komma ut i luften så jag skippade såväl taxi som nattbuss, trots att det var kallt och ganska långt att gå. Jag tänkte att promenaden skulle få mig att må bättre och skingra tankarna. Men när jag väl kommit hem blev det bara värre. Efter att jag stekt två ägg och ätit dem med baguette och majonnäs och sköljt ner allt med några klunkar prosecco som blivit över från förfesten, började jag kolla runt på Valentinas Facebook och Instagram tills jag kände mig riktigt sjuk och febrig. När jag suttit i säkert en kvart och studerat en bild på den vältränade, tandblekte solariekillen där han satt i en glänsande svart Range Rover drabbades jag av ett så starkt självhat att jag inte kunde hålla tårarna tillbaka. Jag smällde igen datorn och la mig i sängen. Jag hade gått upp klockan sex den morgonen, och nu var hon snart fyra, så jag somnade snabbt. Jag vet inte varför just den natten blev så konstig, jag hade inga känslor för Valentina egentligen, det hade trots allt gått flera år, jag hade redan haft två andra relationer – men det var ändå något där, någonting tungt, en förvånansvärt ihärdig smärta.

När jag vaknade vid tolvtiden nästa dag mådde jag bättre, och detta trots att jag drömt om Valle under natten. Det var en konstig dröm, sexuell fast ändå inte. Nästan anti-sexuell. Hon kritiserade mig i drömmen för att vårt sexliv varit dåligt, då när vi var tillsammans, att hon inte kom tillräckligt ofta, att det i alldeles för stor utsträckning ”kretsade kring din kuk”. Hon berättade, trots att jag protesterade och sa att jag inte ville höra detta, att hon nu hade en snubbe, givetvis den här killen som jag sett på dansgolvet, Range Rover-killen, som slickade henne, och allt möjligt annat som fick henne att slappna av och komma och så vidare. Men det var ju precis detta jag gjorde när vi var tillsammans. Jag slickade henne och fick henne att komma, inte sällan flera gånger i rad, till och med när hon hade mens (först ville hon inte låta mig göra det när hon blödde, men snart märkte hon att det inte gjorde mig något och då kunde hon slappna av).

Eller minns jag fel, tänkte jag, intalar jag mig bara att det var så?

Jag tittar på mina händer och ser att saften börjat torka in.

Jag minns också att jag den morgonen vaknade med Led Zeppelins ”Stairway to Heaven” i huvudet: 'Cause you know sometimes words have two meanings. Sen kom jag på att det var Dolly Partons version som jag hörde inombords, och att hon ju lagt till de här raderna: If we listen and hold fast / To every question that we asked / The truth will come to us at last. Undrar vad det kan betyda? tänkte jag. Har det något med nattens händelser att göra? Med Valentina? Jag mindes att hon haft en period då hon lyssnade på Parton, Little Sparrow hette en skiva, och sen var det den gröna också, vad den nu hette. Jag hade alltid svårt för den musiken, hela country-grejen, men uppenbarligen hade något fastnat i mig.  

Några år senare, när Kosovo förklarade sig självständigt, kom jag att tänka på henne igen, när jag såg bilkortegerna komma körande på Bergsgatan med sina albanska och amerikanska flaggor. Jag stod där med Željko, en gammal vän från tiden jag spelade basket. Han var ju serb och han berättade att någon i hans släkt hade fått sitt hus sönderbombat under NATOs bombningar av Belgrad. Han sa att många civila hade dött, att de hade bombat flyktingläger och fängelser också, och att det pågick etnisk rensning i Kosovo nu, tack vare självständigheten. Jag minns att jag tänkte att han såg så lugn ut när när han pratade om det. Som om det redan var avlägsen historia, och inte rörde oss eller någon nära oss. Inte ens när jag påpekade att man ändå måste förstå deras glädje och deras strävan efter självständighet, inte ens då hetsade han upp sig. Han bara såg på mig med en min som kunde betyda i princip vad som helst. Att jag var en idiot? Att jag hade rätt, men att det jag sa var banaliteter? Att det var meningslöst att prata om sånt här? Eller att jag inte hade rätt att uttala mig, eftersom mina förfäder, både ryssar och portugiser, varit kolonisatörer och imperialister? En tung tystnad omgav oss. Jag tittade på colaburken som såg så liten ut i hans enorma händer. Han snurrade på den och jag hörde vätskan skvalpa omkring därinne.

Nu när jag sitter här och minns de här sakerna så kommer jag också att tänka på hur jag en gång berättade för Valentina om ett sexuellt övergrepp som jag blev utsatt för när jag var elva år. Det var inget allvarligt, men det var ändå en vuxen man som tog på mig på ett sätt som var långt ifrån okej. Jag hade aldrig berättat det för någon. När hon fick höra det blev hon först tyst och sen sa hon att jag ”kanske överdriver”. Hon sa det som en fråga.

”Du kanske överdriver? Ändå lite dramaqueen att börja snacka om övergrepp direkt.”

Och sen bytte hon ämne. Jag minns att jag blev mållös och förvirrad på ett konstigt sätt, jag blev yr och kände mig som ett barn. Eller en vuxen människa som sagt något obegripligt dumt.

Jag hör hennes berusade, och på något sätt empatiska och varma, röst, i mörkret på dansgolvet:

”Fint att se dig.”

Plötsligt vänder sig Dardan mot mig. Han har avslutat sitt samtal och håller upp telefonen framför sig.

”Ursäkta”, säger han, ”jag såg att du hade en likadan innan. Jag har glömt min laddare. Skulle jag kunna låna din?”

”Klart”, säger jag, efter några sekunders förvirring. ”Inga problem.”

Jag ger honom laddaren och vi börjar prata om batterier, om beroendet av teknik, om stress och frustration. Han verkar vara en bra kille, så plötsligt säger jag:

”Är du alban? Jag hörde dig prata innan.”

Jag inser genast att jag bara tar upp det här eftersom jag vill prata om Valentina.

Han ser besvärad ut och säger:

”Eh, nej. Jag är inte alban. Jag är polack. Eller, halvpolack. Men jag snackade polska innan, med min syster.”

”Sa du inte Të dua?”

Han skrattar.

”Nej, vad är det?”

Nu känns det som om jag gjort bort mig.

”Va skumt”, säger jag. ”Jag tyckte att jag hörde det, och andra albanska ord.”

”Te Deum sjöng jag kanske.”

”Vad?”

”Nej, jag bara skojar. Jag vet inte vad jag sagt. Konstigt att det lät som albanska.”

”Ja, förlåt.”

”Det är lugnt. Jag tar inte illa upp. Du vet, jag har inget emot albaner.”

”Nej, inte jag heller.”

Jag sträcker fram en hand.

”David, förresten.”

”Darek.”

Vi pratar vidare. Han berättar om sina föräldrar, hans polska pappa och hans svensk-tyska mamma, båda döda sedan drygt femton år tillbaka. Han pratar om andra världskrigets slutskede, beskriver hur Polens gränser ritades om efter kriget, hur folk i hans familj deporterades och fördrevs.

”Det är en lång historia, krånglig, jag minns den knappt själv. Allting byter liksom plats i huvudet när man tänker på det.”

”Hur menar du?”

”Alltså, jag vet inte riktigt. Det är liksom … Jag kan inte förklara bättre än så tror jag.”

”Okej.”

Det blir tyst en stund. Sedan säger han:

”Eller det är som såna där optiska illusioner med prickar. De som försvinner så fort du försöker fokusera blicken på dem. Vet du vilka jag menar?”

”Ja”, säger jag. ”Jag tror jag fattar vad du menar.”

”Du måste titta vid sidan om, annars ser du inte dem.”

”Ja, jag vet. Jag vet vad du menar.”

”Ja, då vet du. Typ så är det.”

Våra blickar möts och jag känner att jag ler stort. Han ler också och skakar lätt på huvudet.

”Vad har du själv för bakgrund?” frågar han.

Jag berättar kort om farfar och sedan om farmor och min portugisiska släkt i Albufeira. Om stränderna och det turkosblå havet. Han säger att han har varit i Lissabon flera gånger, att han gillar bacalhau, portugisisk torkad fisk, och portvin.

”Och Fado!” utbrister han. ”Fado!”

Jag skrattar, mest åt den plötsliga entusiasmen, men han ursäktar sig, säger att det kanske låter klyschigt, eller turistigt, i mina öron.  

”Nej, nej”, säger jag, ”det är ju så. Jag gillar också det. Min farmor brukade faktiskt lyssna på Amália Rodrigues när hon satt och virkade dukar på kvällarna. Jag låg på en madrass på golvet i deras sovrum och tyckte att det var mysigt. Du vet, knastret från LP-skivan och farmor som sjöng med i vissa rader.”

”Kan tänka mig det. Det är verkligen sorgsen musik. Tung och melankolisk.”

”Jo. Men hon var stolt över det. Hon och farfar brukade bråka, på skoj mest, men det fanns också något allvarligt i det, om vilken folksjäl som var mest melankolisk, den portugisiska eller den ryska.”

Vi skrattar.

”Okej. Vem vann då?” frågar han.

”Svårt att säga”, svarar jag. ”Jag vet faktiskt inte. De var båda väldigt muntra människor, egentligen. De kunde verkligen njuta av livet. Men på något sätt var det också viktigt att lida på ett bra sätt, eller hur man ska uttrycka det.”

När tåget kommer fram säger jag att det var trevligt att prata, trots det lilla missförståndet.

”Ja”, säger han, ”ta hand om dig.”

”Detsamma, min vän.”

Vi skakar hand och skiljs åt.

Jag tar bussen till området där min mamma bor, kliver av och går mot hennes hus. Solen skiner och det pågår något sorts festival på torget. Mycket folk ute, musik, matos, flaggor. Någonting känns väldigt fel, men jag kan inte sätta fingret på vad det är. I hissen ställer jag mig mycket nära spegeln och ser mig själv i ögonen. Jag kan inte se något speciellt, inget anmärkningsvärt.

Nu får du skärpa till dig, tänker jag. Mamma fyller sjuttiofem idag och det är ju faktiskt respektingivande på riktigt, särskilt med tanke på allt som hon har gått igenom i sitt liv.