En liten maktens markering
/Här följer ett gästinlägg i form av en dikt av Leif Holmstrand. Holmstrand är född 1972 och bosatt i Malmö, författare, konstnär och musiker. Han debuterade 2002 med diktsamlingen "Stekelgång" och har därefter gett ut ett trettiotal böcker och häften, vilka speglar en rastlös praktik med rörliga rötter i ickestraight historieskrivning. De senaste romanerna har rört sig i en drömartad men kroppsligt påtaglig verklighetsupplösning, och lyriken närmar sig alltmer den magiska ramsan, besvärjelsen. Möjligt liv i en döende värld skisseras.
En liten maktens markering
otrygga dagarna åren
längre än korta
håller
starkt starka segande inte vi
håller inte dig oss vem
inte vem inte vilka men
otryggande bergartsväxande
i lycklighets stjärnor
alla
under jordkällarhuden där
dör fröar finns alltihop nej
på hennes högraste lillfingerled
en liten maktens markering
kläderna snor sig
tomma
det är inte sökt
det är helt normalt
hon tömmer sig och blir
lite solid
nu som åskblixtrande kol
i större skala
mellan de andra
som lånar kläderna lånar pengar
lånar allt det gnistrande energirika
som om de trodde
vilka
på glaskrossarstunder
skratt genom sedan trasigt
blodfönster
några härliga testar av
flerfärgat hår
störtar inte aldrig
genom via smäll
tar för lång tid
tar all vår lögn i anspråk
så bra sant förslösad
så bra ljus tillväxtmöjligheter
som om de trodde på oss
hon nämnde nattens prins
ett gullebarn genom bakom
spegel
smickrande våldsam våglängd
med verkan
en ickehatisk hel förgörelse
en faktisk person inuti
det
elektriskt roliga farliga
han är en sorts han
han är en sorts han
så nära vad sfinxerna kanske
ville höra
vi fanns aldrig helt
blomdagen
en särskild ickestill
en kylig
pekar inte finger men
det känns så
säger du någon som liknar
dig på pricken säger så
lycklig annan i människohus
kör dina våra
felaktiga farliga flerförgrenade
tankeprickar fler prickar
långsam undrande viskande
spridning av liljans pollen
går att släppa
går att falla lagom mycket
inte styra mjukgörandet
alla så ensamma
i detta
på golv av skifferplattor
värmda glödande genomskinliga
ingenting där nere
ingenting
alla så allomfattande ensamma
i detta
håll avstånd
le neråt mot ingentinget
genom heta skifferhuden
delas
(ett litet mellan
riktat uppåt som blomöga
nyårsraketer
nej)
uppenbarat nedre rum
det är större verkligare
det syns när du måste finnas
där
när andra samtida ställen
försvunnit
förångning
av kroppens huvuds göranden
vi kallar dem signaler
en ljusare kvist
av sprickbildning rotspridning
ögats ådror överallt
det går inte att
falla
alls
dödad
ta hand om den ena
handen
med en annan
i dem finns
kallt rent slem lödder
upphettat fett
en till hand
en till mängd utsnutet
omänskligt ur en
maskins
ömmande bröstkorgs
särskilda delar kommer
trötta morgonvätskor
harmlöst flytande
alla de många händerna
läggs över
bröstkorgs fett
gammal kallskräck ny
hanterbar som
famnen full
men inget tappat hennes
aldrig tappade inte blomlika
dellevnads åtskilda hennes
långa flikar
åtskilda inget barnlöst tillstånd
bara inga ormlika
skinande rena filmiska
ändå jordiga inte jordlösa
kanske aningen smutsiga
hon hennes upp
