Coronademokrati / José Luis Villacañas om den darwinistiska folkviljan
/I en nyligen författad skrift påtalar den italienske filosofen Giorgio Agamben den påfallande asymmetrin mellan coronavirusets medicinska effekter och de samhälleliga åtgärder som vidtas mot det, inte minst i Italien. Han tolkar denna asymmetri i termer av en normalisering av undantagstillståndet: allt fler skeenden förstås som hot mot samhället, och motiverar extraordinära åtgärder, åtgärder som möjliggör och legitimerar en ökad kontroll av medborgarna. Ett exempel som stärker denna analys är förbudet i Frankrike mot folksamlingar på över femtusen personer på grund av coronaviruset som använts för att slå ned strejkerna som skakar om landet sedan månader tillbaka. Avslutningsvis kommenterar Agamben det ironiska i att den rädsla för smittan som makten i Italien sprider göder en efterfrågan på kontroll hos den befolkning som ska kontrolleras.
I Sverige har dessa tendenser inte ryckt fram fullt så långt inom politiken som de har i Italien och Frankrike. Agambens misstänksamhet tycks av denna anledning något mindre träffande i det svenska sammanhanget. I själva verket verkar utvecklingen på våra breddgrader snarare bekräfta den spanske filosofen José Luis Villacañas kritik av Agamben som vi publicerar i en översättning nedan.
Villacañas menar att Agamben närmast betraktar den italienska statens utlysande av undantagstillstånd som en medveten strategi för att undergräva våra rättigheter och göra undantaget till ett normaltillstånd. Villacañas refererar istället Jean-Luc Nancys kritik av Agamben, och antyder att den coronodemokrati som våra stater riskerar att implementera tvingas fram genom paranoida grundstämningar hos delar av folket självt snarare än genom de styrande makternas list och vilja att härska. I Sverige råder exempelvis Folkhälsomyndigheten barn som varit i riskområden för coronaviruset att gå i skolan.
Hos oss tycks det således, precis som Villacañas menar, att det är delar av befolkningen som ropar efter de extraordinära åtgärder som Agamben analyserar – trots att smittskyddsläkarna gång på gång intygat att inga tvingande kontroller eller inskränkningar av det vardagliga livet på något vis är motiverade. Utifrån den spanske filosofens perspektiv är detta avgörande eftersom statens styrning enkelt anpassas de stämningar som råder hos folkflertalet eller kanske snarare lyckas få organisatorisk kraft. Ett bra exempel på det senare är Stefan Löfvens försök att pejla folkviljan 2015 som fick honom att gå ifrån att proklamera stöd till ett Europa som inte byggde murar till att kort därefter stänga gränserna.
Löfven är givetvis inte ensam om att flacka från den ena positionen till den andra och det vore irrationellt att kalla sådant beteende opportunism då det är ett naturligt uttryck för hur både vänster- och högerpolitik fungerar idag. Vi har sett liknande pendelrörelser hos såväl Moderaterna som Kristdemokraterna och inte minst hos en mängd enskilda proffstyckare såsom Ann Heberlein och andra vilka kämpar hårt för att saluföra sina åsikter i ett nytt politiskt klimat. Denna politiska schizofreni blir normal när villkoren för statlig styrning omförhandlas. Villacañas hjälper oss att förstå hur logiken i dessa svängningar inte bara korresponderar med kapital- och swishflödenas fluktuationer. Det handlar till syvende och sist om en antropologisk logik ytterst svår att motverka så länge människor inte är beredda att omforma betingelserna för vår överlevnadsvilja genom en fundamental askes.
Agamben tycks helt enkelt göra samma misstag som när han med en paranoikers perspektiv dekonstruerade Greta Thunberg-hajpen. Då genom att beskriva Thunberg som en sorts eskatologisk fanatiker. Idag genom att närmast beskriva coronaepidemin som en politisk fiktion, ett slags fake news producerade av de styrande. I motsats till detta argumenterar Villacañas för att viruset är del av en eskalerande krissituation som piskar fram en darwinistisk folkvilja och därigenom påverkar den politiska utvecklingen underifrån.
Samtidigt tycks det som Villacañas finner en räddning i staten. Men som han själv argumenterar kan man inte alltför enkelt separera stämningarna i folkdjupet från den politiska styrningen. Speciellt inte i en tid då människor krampaktigt söker säkerhet. Inte helt olikt Agamben anar Villacañas dessutom att aktörerna på världsmarknaden kommer att vara tvungna att nyttja den pågående katastrofen som medel för utvidgad kapitalackumulation. Något som i sin tur bidrar till accelerationen utmärkande dagens ekonomiska system och vilken fördjupar den darwinistiska principen som för Villacañas är huvudproblemet i vår tid. Vi står nämligen enligt honom inför ett evolutionärt vägskäl.
Om det finns en väg ut ur den här prekära belägenheten tycks den inte finnas i en idé om att staten kan rädda oss utan snarare i att grupper av människor och enskilda personer börjar leta efter andra livsprinciper än den kamp för överlevnad som vår art ständigt riskerar att falla in i. Blott en flykt från den alltmer utbredda viljan att överleva som det vi är, vår destruktiva vilja att bevara detta liv, kan därför rädda vår art från att försvinna i det Villacañas benämner historiens torrdocka. Detta eftersom bara en mänsklighet som lär sig leva för något annat än överlevnaden kan bli förmögen att betala det pris som krävs för att dagens katastrofer ska kunna uppenbaras som just fiktioner, om än med fruktansvärda konsekvenser, snarare än som en alltmer apokalyptisk och katastrofal verklighet.
Rosa & Phúteuma
Överlevnad
När Amelia Valcárcel för några månader sedan valde att kalla Malagas tredje filosofifestival för "Demokrati och överlevnad" kunde hon inte föreställa sig att mötets apokalyptiska innebörd skulle bli så allvarsam. Organisatörerna, La Térmica, stadens mest betydelsefulla kulturorganisation, valde att sätta en gasmask från första världskriget på festivalaffischen. Den skulle idag kunna lugna de som är mest rädda för Covid-19-viruset. Inbjudna av Valcárcel träffades en grupp specialister inom filosofi, geografi, musik, pedagogik och de plastiska konsterna i de nya lokalerna i La Malagueta för att diskutera apokalypsens närvaro i vår kultur. Valcárcel betonade att föreställningen om slutet numera var global, må den vara sann eller ej, och hon undrade vad som var verkligt och vad som var retorik i denna slutets närvaro.
Jag kunde inte lyssna på alla föredragen och kan därför inte sammanfatta mötet. Jag vill bara erbjuda några tankar genom att använda krisen som coronaviruset innebär som fond för Valcárcels fråga. Några dagar efteråt blev stämningen nämligen än hetare på grund av en artikel av filosofen Giorgio Agamben. Han protesterade mot de åtgärder som den italienska regeringen hade förordnat för att begränsa grundläggande mänskliga rättigheter nära Milano. Filosofen hävdade att om epidemin orsakas av ett virus som inte är mer allvarligt än en influensa bör den globala oro som skapats av media, myndigheterna och regeringskommunikérna analyseras. Agambens grundläggande tanke var att staten inte undviker möjligheten att utlysa undantagstillstånd. Undantaget har tvärtom blivit dess normala sätt att härska.
Inspirerad av Walter Benjamin har Agamben länge argumenterat för att undantaget blivit staternas grundtillstånd. Hans tes är att varhelst staten existerar kommer, förr eller senare, pansarvagnarna rullande. Därför hävdade Agamben att åtgärderna i Italien är en del av en tydlig militarisering av befolkningen. I slutänden deklarerade han öppet: ”Efter att terrorismen uttömts som huvudorsaken till exceptionella åtgärder från statens sida verkar det som att uppfinningen av en epidemi medför det perfekta svepskälet för att bredda dessa åtgärder bortom alla gränser.” Om Valcárcel frågade huruvida samtidens apokalyptiska tillstånd är verkligt eller retoriskt tvivlar Agamben inte på detta: det är retorik, ett simpelt medel för statligt herravälde. Syftet med denna retorik är att producera rädsla och på så sätt skapa en efterfrågan på säkerhet hos befolkningen. Det är på det sättet staten legitimerar sig själv. Med andra ord, det är en ond cirkel.
Det existerar ingen apokalyps utan acceleration. Och det finns ingen acceleration utan eskalering. Den onda cirkeln är ett känt eskaleringsinstrument. I det här fallet, skulle Agamben hävda, handlar det om att skapa oro, åstadkomma rädsla och erbjuda säkerhet i utbyte mot avskaffandet av grundläggande rättigheter. Därigenom utökas statens befogenheter. Denna utveckling får luft under vingarna när den samverkar med andra eskalerande fenomen. I det här fallet handlar det om befolkningstillväxten, den tilltagande migrationen, återkomsten av olycksbådande aspekter hos jorden genom märkliga metereologiska fenomen, bibliska plågor, kontinuerliga krig och flyktingmassor från olika kontinenter. Eskaleringen av dessa fenomen stärks genom deras synkronisering och på detta vis blir oron i samhället alltmer genomträngande och generaliserad.
Med andra ord, vi lever i en luftkrets som skänker alla erfarenheter och upplevelser en hyperestetisk sensibilitet. Förr eller senare leder rädsla till hat och det skapar fiendskap. När livet behärskas av fiendens närvaro, i egenskap av ett ständigt hot, är inget samtal längre möjligt med just fienden, vars ord blott blir ljud från ett främmande språk. När vi väl är i en sådan situation kommer vi att högljutt kräva handlingskraftiga ledare som saluför styrka, radikalism, mod och hårdhet: ingredienser i ett säkerhetserbjudande. På så sätt blir också undantaget ett eskalerings- och accelerationsfenomen. I denna virvelvind blir allting tillåtet för att garantera vår överlevnad.
Processer likt dessa kräver inte mycket retorik eftersom de förankras i fantasins struktur. De behöver inte mycket förfining. Det krävs inte mycket energi för att sätta dessa krafter i rörelse. Detta kan anförtros till det mänskliga medvetandets strävan efter försiktighetsåtgärder. Det är den som underblåser eskaleringsprocesserna. I detta avseende är behovet av försiktighetsåtgärder helt utlämnat till sin inre fiende: fantasin. Agamben, som i sin filosofi har närmat sig frågan om människans vara men undvikit dessa elementära fakta, måste placera alla dessa fenomen inom statens makt. Men det finns skäl att föreslå motsatsen, nämligen att staten har kunnat ha en så lång och fortlöpande historia på grund av de antropologiska grundvillkor som skänker den dess existensberättigande. Utan dessa antropologiska grundvillkor vore statens styre outhärdligt. Faktum är att den kuvar dessa verkliga begär hos oss.
Det är på sätt och vis så här som den franske filosofen Jean Luc Nancy svarade "sin gamle vän Agamben". Nancys inledande argument är ad hominem men tycks ändå inte irrelevant utifrån mitt perspektiv. För trettio år sedan, när Nancy behövde en hjärttransplantation, rekommenderade Agamben att han inte skulle genomgå en operation. Nu påminner Nancy honom att om han hade följt Agambens råd hade han varit död sedan länge. Detta argument kan tyckas irrelevant, men är faktiskt inte det. Det bottnar i det verkliga faktum att under filosofins abstraktioner finns det enskilda människor som var och en har samma krav på överlevnad och som plötsligt upplever en massmutation [mutación de masa] till den grad att de alla konvergerar i riktningen mot ett och samma begär.
Relevansen med Nancys text upphör dock inte där. Den blottlägger att stater inte behöver utlysa undantagstillstånd utan att hela mänskligheten redan lever i ett sådant. Nancy tycks besvara Valcárcels fråga genom att säga: det handlar inte om retorik utan om verklighet. Och han tillägger: "En hel civilisation är ifrågasatt. Det är uppenbart." Agamben skulle vara helt överens om detta. Men Nancy är mycket hård och tar inte hänsyn till det. Agambens artikel, som faktiskt sammanfattar hans sista verk, är för Nancy "ett distraktionsmoment snarare än en politisk analys." Vad som står på spel är inte statens manipulation utan den ostoppbara kraften sprungen ur artens vilja att upprätthålla sin enhet, sin kommunikation, sitt öde. Idag precis som för miljoner år sedan. Detta tvingar människor att röra sig över jorden. Så länge det finns skilda levnadsvillkor, exkluderade från varandra, kommer människor att röra sig längs strömmens ojämnheter.
Då man står framför de mer än tre hundra personer som samlats i La Malagueta och dessutom är tvungen att föreläsa samtidigt som man ser dem i ansiktet är det svårt att komma ihåg allt som sades. Den mänskliga värmen kräver ett lån av frihet från intelligensen. Men följande minns jag med säkerhet att jag sade: den serie fenomen som vi har beskrivit ställer oss inför ett evolutionärt dilemma. I dessa tider uppstår apokalyptiska stämningar i vilken förargelse hos en nästan omöjlig försiktigtsåtgärd överlåts till lättnaden hos känslan av ett slut vilken gör alla försiktighetsåtgärder meningslösa. I de flesta tidigare fall anade bara mänskligheten existensen av detta dilemma. Idag är vi säkra på det.
Förra veckan skrev någon till mig i en krönika att mänskligheten alltid finner en utväg. Denna vän oroades inte av det obestridliga faktum att tidigare ätter av homo lämnades i torrdockan. Han oroades inte heller av priset som mänskligheten måste betala för att ta sig ur situationer som dessa. Och denna kostnad är den avgörande frågan. I situationer likt våra glöms alla normer bort och arten tar sin tillflykt i en extrem darwinism som vi enbart kan identifiera med barbari. Och när vi minns närheten som Hayek etablerade mellan darwinism och kapitalism förstår vi att kapitalismen kommer att fortskrida med sin koncentration av rikedomar utan att behöva producera risksituationer genom spekulationsbubblor. Den kommer att begränsa sig till att utnyttja de stundande katastroferna. Och då är staterna det enda vi har kvar.
