Communio som brist på gemenskap

Rädslan är en emotion som styrs av amygdalan, centrum i det limbiska nervsystemet. Det limbiska systemet är den innersta delen av hjärnan som enligt neurovetenskapen utvecklades i en tidig fas av den mänskliga evolutionen. I den antika världen benämndes de känslor som registreras av det limbiska systemet för iraskibla element (efter latinets ord för vrede: ires) och sågs av vissa teologer och filosofer som en del av det mänskliga medvetandet som inte var en del av själen. Medan andra, såsom exempelvis Aristoteles, såg passionerna och känslorna som en del av självslivet. Den heliga Makrina, syster till kyrkofäderna Gregorios av Nyssa och Basileos av Caesarea, inskärper i sin berömda dialog med Gregorios att begären och passionerna – de som räknades till de iraskibla elementen – visserligen är en del av själen, men att de finns i själens ”utkanter”.

Den antropologi som Makrina delvis gör sig till uttydare för hade tänkt sig att själen bestod av en högre och en lägre del, där den lägre delen förknippades med affekterna och den högre med förnuftet. För Makrina är känslor som rädsla inte onda. De är inte nödvändigtvis destruktiva. Den kraft som det iraskibla genererar (skulle vi våga förenkla detta till ”överlevnadsinstinkt”?) ger själen ett momentum. Vreden och häftigheten pumpar in energi i själen som gör den förmögen att handla, att agera. Men det iraskibla måste ledas, tämjas och kultiveras för att kunna bli en eskatologisk kraft. Om inte riskerar krafterna som hör hemma i det limbiska systemet bli ett sorts produktionssätt, en ordning som strukturerar den mänskliga tillvaron, och kanske är det denna förvandling av våra passioner till en samhällelig ordning som vi bevittnar idag?

Den som argumenterar för att religion och förnuft inte är kompatibla har knappast läst antikens teologer och den som tror att intellektet enbart är ett instrumentellt förnuft känner inte till tänkandets möjligheter. Makrina pekar just ut själens rationella element som det som har förmågan att handskas med det iraskibla på ett sätt som gör att det inte blir destruktivt, eller något som bara tjänar den kalkylerande överlevnaden som idag tycks blivit allenarådande.

Med en blinkning till Platons berömda liknelse i Faidros låter Gregorios Makrina säga: ”om förnuftet släpper tyglarna liksom en körsven som har fastnat i sin vagn och släpas varhelst den oförnuftiga impulsen hos hästarna leder den, på samma sätt förvrids våra impulser till att bli passioner såsom man kan se hos djuren.” Den själ som enligt Gregorios är skapad till Guds avbild utgörs därmed till stor del av rationaliteten vars uppgift att ta tillvara det limbiska systemets uppmaning att handla och främja de praktiker som antiken benämnde som dygder. Att Gregorios av Nyssa dessutom låter en kvinna, den heliga Makrina, försvara förnuftet och det dygdiga livet måste sägas vara revolutionerande då den intellektuella verksamheten och det moraliska livet ofta bands till det manliga könet under antiken. Och om själen är större än känslorna pekar den också bortom könen mot en sorts asexuell gemenskap grundad i det könsöverskridande förnuftets namn. 

Vad det rör sig om är naturligtvis ett annat förnuftsbegrepp än det vi använder till vardags. Förnuftet är för Gregorius den fakultet som leder oss mot det osynliga och var i de platonska och aristoteliska systemen intimt förknippat med föreställningsförmågan och fantasin. Dess uppgift var inte främst att kategorisera den materiella verkligheten utan att uppnå θεωρία – skådandet av idéernas odödliga värld – och således röra oss mot det som inte är här, i denna värld. Genomskådandet av den synliga världens skenbarhet förutsatte fantasins förmåga att ställa fram föreställningar, det aristotelikerna benämnde fantasmer, mot vilka begären kunde riktas. Genom denna spekulativa aktivitet av att framställa inre bilder av det osynliga kunde själen nå fram till de eviga idéernas värld – det som var en gemensam domän för alla tänkande varelser. Detta distanserande från den egna partikulära positionen förflyttade själen till en icke-plats, grekiskans Ουτοπία, som lämnade förbindelserna till det lokala – till familj, släkt, kön och nation. Vad de asketiska traditionerna betonade var hur denna spekulativa kompetens i själen krävde en genomgripande träning för att förverkligas. Det var en kamp för att lära sig leva för något annat än berömmelse, rikedom och inte minst överlevnad. 

När, som i våra galna covid-19 tider, det limbiska systemet aktiveras på en global skala gäller det att inte ha slarvat med denna asketism. En tid som uppmanat oss till omedelbar begärstillfredsställelse har haft sina poänger genom sin inneboende kritik av ett millennielångt förakt för det limbiska systemets rätt att verka. Vi är biologiska produkter vars iraskibilitet har en given funktion att dra oss ur passivitet och ”kristen” slavmoral. Men dess verkan har, vilket mörkermännen som idag angriper liberalism, demokrati och modernitet har rätt i, varit förödande då den undergrävt vår förmåga till klokt och än mer barmhärtigt handlande — med andra ord ett handlande som omstöper den biologiska överlevnadsviljan. Hur skulle vi samtida människor kunna agera rationellt när vårt limbiska system blivit underkastat en mängd dispositiv och organisationer som styrs av överlevnadens diktat, må det vara företag, fackföreningar, myndigheter eller kyrkor, och våra fantasmer, oavsett vi vill det eller ej, formas av kapitalflödenas och folkviljans nycker och vilja till makt? 

Denna institutionalisering av vårt själsliv i en serie gemenskaper som tenderar att motverka dygdigt liv – och kom ihåg att redan Platon lät Sokrates undra i Staten om de existerande gemenskaperna i den grekiska stadsstaten kunde möjliggöra en tillvaro baserad på ἀρετή, dygd – visar att den pågående diskussionen om gemenskap på de svenska kultursidorna tenderar att bli verklighetsfrånvänd. Vi har tidigare styrt bort från de svenska debattörer som talat sig varma om kommunitarismen och velat omvandla Sverige till en nation präglad av vad som för många skulle vara en kvävande konsensus. Vi måste nu, i samma sokratiska anda, våga säga att det är ytterst tveksamt om de existerande gemenskaperna kan utmana det limbiska system som breder ut sig över världen eftersom de binder oss till det synliga och enbart traderar vår vilja att överleva som det vi är. Det limbiska systemet uppenbarar trots allt med all önskvärd tydlighet att de flesta gemenskaper idag bygger på en skiktning av våra livsnödvändiga passioner i klasser, inkomstgrupper och än mer identiteter som i sin jakt på erkännande, rikedom och berömmelse skapar nya motsättningar vars verkningar är omöjliga att överblicka. 

I en sådan värld blir det avgörande att påminna sig om att den antika teologin sällan försvarade de bestående gemenskaperna utan snarare sökte forma människor redo att överge det som är genom att leva för något kommande och stundande. Den gemenskap som Makrina menade sprang fram ur förnuftslivet var nämligen inte en del av denna värld. Det var en eskatologisk samfällighet som sökte få vår art att bli en ras av vad som nyligen kallats anywheres, men som vi mer träffande kan beskriva som nowheres. Makrina visar därför att askes handlar om en bildningsresa i ordets ursprungliga bemärkelse där vi på ett intellektuellt, moraliskt och andligt plan – i dialog med de teologiska och filosofiska traditionerna – lär känna det limbiska systemet för att återigen använda det till att bygga en tillvaro som pekar bortom vår ändliga existens genom att omförhandla överlevandets diktat.

Vår möjlighet att växa förutsätter följaktligen en flykt från gemenskaper som omöjliggör de asketiska praktiker som Gregorius lärde sig av Makrina. I någon mån tycks den antika teologin säga oss att det bara är genom bristen på gemenskap med det som är som vi kan nå en communio med det kommande, stundande och osynliga. Det är trots allt inte bara våra medmänniskor i gemenskaperna runtom oss, utan än mer de frånvarande – de döda, de på flykt, de exkluderade, fängslade och i bokstavlig mening bortträngda – som tvingar oss att möta vårt limbiska systems begärsliv på allvar. Blott en livsform som inser att den sanna gemenskapen inte är här, i denna värld, utan något kommande kan ge upphov till fantasmer tillräckligt starka för att styra förnuftet bortom försvaret av det bestående. Och det var detta Makrina försökte lära Gregorius genom att påminna honom att vi, genom vårt förnuft, kan lösgöra oss från det som är och närma oss det osynliga. Detta eftersom communio är brist på gemenskap med allt som binder oss till det limbiska systemets närmast oinskränkbara makt, och en sådan brist på gemenskap är grunden för det asketiska bruk av förnuftet som kan få oss att leva i relation till det som inte blott är utan än mer borde vara. 

Ossian och Phúteuma