Bortom staden

I David Graeber och David Wengrows The Dawn of Everything : A New History of Humanity grundas resonemangen om mänsklighetens djupa historia i antropologisk och arkeologisk forskning. Men författarna kombinerar också politisk teori och skönlitterära referenser för att rycka tänkandet på det mänskliga livets möjligheter ur dess alltför invanda mönster. Det uttryckligen spekulativa draget i deras tänkande låter sig inte begränsas av disciplingränser eller skillnaderna mellan vetenskap, filosofi och litterärt tänkande.

Ett genomgående tema i boken är mänskliga städer, dessa idag dominerande former för mänskligt liv. Som bekant lever över hälften av världens befolkning i urbana miljöer. Men vad är en stad egentligen? Hus, spannmålslager, befästningar, bofast befolkning? I en successiv destruktion av våra förgivettagna meningar om alla dessa aspekter driver författarna sin tydliga tes att ingen särskild kombination av de olika urbana elementen är given eller absolut nödvändig.

En av de fascinerande idéerna de refererar är Elias Canettis idé att städer börjar i tanken. Våra föreställningar om staden är inte resultatet av att vi redan skapat en fysisk struktur av många bostäder på stor skala. Istället är stadens ursprung själva idén om att något sådant skulle vara möjligt, värdefullt eller nödvändigt. Canetti spekulerade om att grottkonsten och dess ansamlingar av stora hjordar av djur måste ha lett tanken för de små grupperna av jägare och samlare till idén om staden. Och var hamnade alla som dog? Samlades de alla tillsammans? Kan tanken på staden ha uppstått i denna fantasi om det hinsides?

Graeber och Wengrow menar att själva idén om staden som något föreställt, imaginärt snarare än konkret, är fundamental sann i en psykologisk mening. Vi kan inte direkt uppfatta fenomen som städer, stater, imperier, så dessa är alltid för oss i grunden en slags föreställning. Det som dessutom blir allt tydligare i det arkeologiska och antropologiska arkivet är hur jägar- och samlarsamhällen sällan varit isolerade små öar av några familjer utspridda på globen. Snarare har enorma kulturområden länkat samman människor över områden större än de flesta av dagens stater.

Men den starkaste referensen i boken är till en rent skönlitterär text. Den kanske mest svidande kritiken av städer och stater som 1900-talets litteratur gett oss. Le Guin’s korta novell “The Ones Who Walk Away from Omelas” börjar med ett avfärdande av idén att en stad utan kungar, krig, slavar och hemliga poliser är ett simpelt och primitivt sätt att leva. Detta är precis en av författarnas poänger. De citerar Le Guin som menar precis motsatsen – den lyckliga staden Omelas samhälle var lika komplext som vårt. Staden Omelas stödjer tesen att stater kan finnas utan alla de element av social strafiering och våld som vi antar är ofrånkomligt i mänskliga samhällen. Värdet av att referera till Le Guin är här behovet av spekulation, för att vi skall rycka oss loss från vår föreställningar.

Det ironiska är dock att Graeber och Wengrow inte tar upp den centrala poängen med berättelsen om Omelas, som inte är vilket fantastiskt och inspirerande samhälle det är, utan hur samma samhälle vilar på ett fruktansvärt offer. Den lyckliga staden lever på ett offer som möjliggör lycka för vissa – i berättelsens fall genom att all olycka, avsky och lidande är koncentrerat hos ett enda stackars barn, vars omänskliga tillvaro legitimeras genom majoritetens lycka. Barnet, som en oskyldig fredlös, hålls fången i isolering och alla får från tidig ålder lära sig att det är alltings ordning. Inget kan vara på något annat sätt menar invånarna. Det är ett offer som är riktigt, nödvändigt och ofrånkomligt.

Omelas är inte en stad byggd utan våld. Den vilar tvärtom på ett oförsvarligt våld. Det kanske är förståeligt att Graeber och Wengrow inte fokuserade på denna centrala aspekt i berättelsen, till och med dess moraliska kärna. Le Guins fantasi gör här snarare varje försök till att skapa komplexa städer, om inte illegitimt, men i varje fall suspekt.

Det olyckliga är att berättelsen om Omelas hade kunnat stödja en av de centrala poängerna i boken. Som novellens titel anger handlar den inte ens egentligen om staden Omelas, utan om de som lämnar staden. Den korta historien avslutas abrupt med möjligheten att efter att ha varit vittne till det offrade barnet – efter att ha sett hur den förkrossande majoriteten av stadens invånare accepterar denna ordning, till och med tror på att den är absolut nödvändig – välja att lämna staden bakom sig. Några få, unga eller gamla väljer från tid till annan denna väg. De lämnar tyst den lyckliga staden bakom sig. Le Guin avslutar:

The place they go towards is a place even less imaginable to most of us than the city of happiness. I cannot describe it at all. It is possible it does not exist. But they seem to know where they are going, the ones who walk away from Omelas.

De föreställde sig ett annat liv, de vågade tro att de kunde nå dit, och trots alla osäkerheter valde de att gå i den riktningen.

Ironiskt nog menar Graeber och Wengrow på andra ställen att detta historiskt var mycket mer av en möjlighet än idag. Valet att inte lyda order var mer framträdande, möjligheten att lämna överlag mer realistisk. Idag är världen fylld av stater, städer och samhälleliga ordningar. Till synes finns inga alternativ.

Men egentligen handlar berättelsen om de som lämnade Omelas inte om att gå till en annan plats, en annan stad, ett annat samhälle. De som flyr vill inte ha en bättre version av Omelas, utan en verkligt annan existens. Det är inte för att de vet vad som väntar, utan för att de har modet att försöka föreställa sig något som knappt går att föreställa sig som de vågar lämna sin hemstad.

De unga och gamla som går ut från Omelas är som eremiter eller heliga vandrare. De går mot bergen. Kanske är deras destination Guds stad. En plats vi inte vet om den finns, som inte går att beskriva. En plats utan offrande. Ett rike som inte är av denna världen.

Tormod Otter Johansen