Himmelskt skådande: om ljus och samtidighet

Den chilenske dokumentärregissören Patricio Guzmán spelade för några år sedan in en vacker film om minnet: Nostalgia de la luz, Ljusets nostalgi. Den utspelar sig i Atacamaöknen och man får följa Patricio när han talar om minnen med de som av olika anledningar vistas i detta månlandskap; en grupp arkeologer som gräver fram resterna av en bortglömd civilisation, några astronomer verksamma vid radioteleskopgruppen Alma, en man som suttit i ett av Pinochets koncentrationsläger i öknen och kvinnor som utan ekonomiska resurser söker efter aktivister dräpta och begravda i sanden under diktaturens tid. En av astronomerna säger att deras arbete inte skiljer sig nämnvärt från arkeologernas grävande efter rester från en annan värld, eller för den delen från kvinnornas ångestfyllda sökande efter spår av mördade. De söker alla efter det förgångna. De söker liv i det som är dött.     

För arton år sedan besökte jag Atacamaöknen för första gången tillsammans med min far. Jag minns när vi en natt betraktade hur stjärnhimlen höjde sig över oss. Det finns inga andra himlar som den över Atacamaöknen – det är här som man samlar den största mängden av information vi har om det gnistrande kosmos som omger oss. Men vi såg inte enbart stjärnorna. Vi såg det förflutna. Visst är det tänkvärt att det förgångna och således det döda uppenbaras med väldigare kraft på vissa platser än på andra? Jag tänker ibland på vår resa med pappa i Atacamaöknen och hur det och andra minnen tycks vara det enda som finns kvar av honom nu när han är död, och därmed verkar hans öde vara bestämt av de efterkommande generationernas hågkomst. Men om stjärnhimlarnas gnistrande, det Guzmán kallar ljusets nostalgi, uppenbarar det förflutna som något så påtagligt som ljus i nuet innebär det att så länge det finns ljus finns det förgångna kvar. Vår värld, och med värld menar jag inte bara vår avkrok till planet utan allt som är i tid och rum, är ingenting annat än förevigandet av det som var. Det är därför astronomerna kan finna det förgångna med sina teleskop. Det är därför arkeologerna kan upptäcka förflutna civilisationer. Det är därför kvinnorna kan ge upprättelse åt de mördade och det är därför som jag kan minnas min far. 

Någon som har de rätta tekniska verktygen och iakttar Tellus, måhända sextiofem miljoner ljusår härifrån, ser inte blott hur vår planet reflekterar ljus från stjärnorna runtomkring oss. Med tillräckligt effektiva instrument skulle denna iakttagare kunna betrakta betande Stegosaurusar och andra för oss utrotade varelser. Hon skulle se det liv som en gång var. I själva verket skulle hon se mer. Hon skulle se hur det förgångna spelas upp i nuet och därmed skulle det förlidna omskapas. Vi kan känna hur något förändras när vi inser att någon sett det vi trodde att vi gjorde i ensamhet: ”Vet hon om vad jag gjorde den dagen!” 

Minnet är därför inte det avgörande. Det är ljuset som föregår vår erinran som är det grundläggande. Inget liv hade kunnat existera utan att mörker separerats från ljus. Om ljuset är tecken på alltings förunderliga efterliv verkar döden ha en geografi då den innebär en förflyttning från en plats till en annan. Vi kan bokstavligen se och erfara det förgångna. Om vi ska tro de klassiska teologerna är de dödas eviga liv inget annat än bilder av det som var, bilder av det himmelska och helvetiska och allt däremellan som spelas upp i all evighet likt ett slags stjärnhimlar för en värld av besynnerliga och skrämmande icke-mänskliga blickar. Om det finns en sådan syn är även det förgångna något som kan förändras. Andras blickar blottlägger att vi inte är ensamma och ett perspektiv som kommer från en annan tid, en annan värld, visar hur det förgångna och det framtida kan förenas i ett gemensamt skådande. I den kristna traditionen kallas denna förening de dödas uppståndelse och idag skulle vi kunna beskriva uppståndelsen som en förändring av det förgångna, som möjligheten av en sammanblandning av nuet, framtiden och det förlidna. Detta är också den klassiska definitionen av evighet. Evighet är inte först och främst tidlöshet. Evighet är samtidighet.   

När jag tio år senare tillbringade några nätter på ett astronomiskt observatorium i Atacamaöknen var jag tvungen att släcka ljuset i mitt rum när teleskopen började jakten på kosmos urhistoria. Jag släckte för sent en kväll. Kanske störde jag då astronomernas utforskande av det förgångna. Man kan följaktligen förhindra mötet mellan det döda och det levande. Vad det indikerar är att den som är tillräckligt öppen, har de rätta instrumenten och än mer befinner sig på rätt tid och plats kan se och till och med vara med de döda. De döda är här. De är med oss. Men deras liv bryter bara igenom mörkret i särskilda regioner och under specifika förutsättningar. 

Att ljusets nostalgi inte kan sippra genom alla universums skrevor och sprickor blottlägger enligt mytens perspektiv ett kosmiskt missförhållande. Det uppdagar hur varats kedja inte bara binder samman världen i en harmonisk ordning utan än mer fördelar ljuset utifrån en fundamental orättvisa. Vissa delar av världen, vissa människor och djur, är mer upplysta än andra. Vissa människor är bödlar och andra är offer. Vissa tillhör de rika och andra de fattiga. Vissa bidrar till det helvetiska och andra till det himmelska. Vissa öppnar världen för det förgångna medan andra stänger oss från det förflutna. Vissa lever för att rädda det som var och andra för att bevara det bestående.

Enorma summor investeras i Alma och astronomerna belönas för sitt arbete med höga löner, status och prestige medan kvinnorna som söker efter kadaver i det uttorkade landskapet saknar finansiell uppbackning och statligt stöd. De letar eftersom de närs av en längtan att rädda de döda. ”Jag önskar”, säger en av dem, ”att teleskopen vänds mot jorden.” Men vad hon blottlägger med sin rygg krökt mot öknens stenar är att de tekniska verktygen inte är nödvändiga för att ge upprättelse åt det förgångna. Ljuset kan sippra genom när de som drivs av förlösande kärlek och befriande hat sakta, sakta söker och en gång finner det som en gång för all tid var.   

Mårten Björk