Vid Allhelgona (V)

Utan mänsklig fader

När jag läser mina vänners inlägg kommer jag att tänka på en suggestiv passage i en skrift författad av Lukas i vilken en judisk gudom manar en man att överge de döda: ”Följ mig!” Men mannen svarade: ’Herre, låt mig först gå och begrava min far.” Då sade Jesus: ’Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike.” När man läser dessa ord är det inte svårt att förstå varför en romersk intellektuell som Tacitus anklagade de kristna för ett hat mot mänskligheten, odium generis humani. Det tycks trots allt som om den mänskliga kulturen uppstod med begravningsriten och vad vore vår art utan den kedja generationer mellan levande och hädangångna som binder samman vårt släkte i vad som kallats de dödas demokrati? Kan man tänka sig en mänsklig gemenskap som låter de döda begrava de döda? 

Jag undrar vad Lukas, som sägs ha varit en grekisk läkare från Antiokia och antagligen var en förnuftig man, tänkte när han skrev ned dessa omänskliga ord: Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike. Antagligen lockades han av deras radikalitet men skrämdes också av vad ett sådant ointresse för de döda kan innebära. Ändå låter han oss förstå att den förköttsligade gudom som enligt de kristna var född utan mänsklig fader och därför, så att säga, saknade patriark inte bara utlovade ett slut på det släkte som avlats sedan våra anfäder Adam och Eva kastades in i arbetets, barnaalstrandets och civilisationsbyggandets vackra men sönderfallande värld. I hans evangelium sägs det att denna människogud kom för att låta den gamla arten gå under, glömmas och förintas så att en ny mänsklighet skulle kunna uppstå ur det som var – ny men ändå märkt av det förgångnas sår och stigmata. 

Men varför låta de döda begrava de döda? Jag tvekar att ge ett svar eftersom jag själv, tyvärr, har alltför enkelt att glömma både levande och döda och är av allmänt osentimental natur när det kommer till det som var. Men ett ganska självklart svar skulle kunna vara att det handlar om ett brott med all form av anfäderskult, och inte bara för att vi ska – vilket vi ska och måste – minnas alla de döda, inte bara våra egna hädangångna, utan än mer för att denna människogud inte kom för att binda utan för att lösa oss från de dödas diktat och världar.

En vanlig tolkning av religionsbegreppets etymologi är att peka på att latinets religare kan översättas som att binda, exempelvis att binda de levande vid de döda, det mänskliga vid det gudomliga. Men om man ska vara bunden vid något nytt måste man också bli löst från något gammalt. Det märkliga med den kristna traditionen är trots allt att dess anamnesis, dess åminnelse, mer traderar ett slut på historien än konserverar en förlorad gemenskap. Den löser lika mycket, eller kanske mer, än vad den binder. Och när mannen som vill begrava sin far är redo att skjuta upp förkunnandet av gudsriket visar han vad detta rike löser oss ifrån, den värld som var, men också att gudsriket binder oss vid en värld utan kyrkogårdar, en plats utan döda, en tillvaro där livet getts evighet. 

Vad är evighet? Evighet är inte tidslöshet utan en för kreaturen oöverskådlig tidsålder där det förgångna inte bara är vad som var utan än mer det som för alltid blev såsom just det det en gång var. De som bor i det förgångna, de som för oss levande är döda, är således de som ska begrava de som dött då vi levande ännu inte vandrat in i den del av tiden, och därmed evigheten, som är det rum som en gång för alltid var – och därför för evigt skedde en gång för alla. De döda väntar utifrån detta evighetsperspektiv där som levande på det av oss som rasar in i det förgångna och förkunnelsen om gudsriket är besläktad med det märkliga löftet att även det som en gång var ska kunna förlossas från just vad det tvingades bli i det lyckliga misstag av arbete, barnaalstrande och civilisation som uppkom med våra anfäder Adams och Evas fall. Ur en gammal evighet, och därmed världsålder, alltså en ny. En evighet mot en annan, en evighet där de döda begraver de döda, och en annan evighet där det levande vrider även det förgångna och begravna ur sig själv till den grad att det kan lösgöras från det som var.   

Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike skulle därför kunna betyda: minns inte bara de döda utan lösgör dig och dem från det förgångna, från dina anfäder, från Adam och Eva, befria dig från allt som var. Lösgör dig från det förgångna och bind dig till den förköttsligade judiska guden som inte länge bara är generationernas och fädernas gud utan än mer det nya släktets gudom. Det släkte som föds utan mänsklig fader. 

Mårten Björk