Vid Allhelgona (IV)

Jag har aldrig högtidlighållit Allhelgonahelgen, vad jag kan minnas. Men de döda har alltid spelat en viktig roll i mitt liv. Min farfar släktforskade, och när min bror och jag tömde det sista i farmors lägenhet – flera år efter farfars död, den lägenhet som farmor flyttat till efter hans död från det stora huset med den magiska trädgård han byggt upp, med pildammar och bikupor, köksträdgård och växthus och stenlagda gångar kantade av allåkerbär, stora gröna rum inramade av rosenbuskar som dessutom var utmärkta som fotbollsmål för den hord av barnbarn som dundrade omkring i trädgården om somrarna – så hittade vi bland allt annat hon sparat också hans anteckningar från forskningen. Farmor slängde i och för sig sällan någonting överhuvudtaget, så det är svårt att veta om hon egentligen sparat dem eller om de bara blivit kvar. Men där var de. Långa listor över namn på för mig okända anmödrar och fäder, en skiss till ett släktträd. Inte kan jag göra mig av med det. Dessa liv reducerade till namn, kanske födelseort, årtal. Och relationerna som det nät som håller namnen samman.

Långt efter att jag kommit hem när jag bestämmer mig för att gå igenom något av de, ja, rester, av farmors saker jag fått med mig, så hittar jag bland annat en Ärtemarks-kalender från 2013. Dalsland. Farmor föddes där, men för mig hörde hon hemma i Ångermanland, i byn Ramsele infälld bland branta skogsbeklädda nipor och älvar. Där är hon också begraven intill farfar. Jag har aldrig varit i Ärtemark. Jag bläddrade långsamt igenom kalendern. Månaderna är illustrerade med bilder från bygden, äldre och nyare. Så hittar jag en bild på farmors mor, i tjugoårsåldern. November månad ska bilden illustrera, men det är uppenbarligen sommar, farmors mor är sommarklädd. Bilden av Viola Svanberg är tagen 1927-28, står det. "Kolla husfasaden med träspån (stickevägg)" uppmanar mig bildtexten.

Farmor var ännu inte född när bilden togs. Bildtexten till trots: jag kan inte släppa Viola med blicken. Hon står, med en dalsländsk halmhatt i handen, med personer som (får jag reda på när jag fotar av och skickar runt i släkten) är hennes grannar, som ska bli farmors barndomsgrannar. Alltså, det hisnande här: en ögonblicksbild av min farmors mor innan farmor är född; nu är båda döda. Den tid som ska komma, ur bildens inifrånperspektiv, ett barn ska bli till, växa upp, flytta hemifrån, få barn och barnbarn; den tid som har förflutit, ur mitt perspektiv. Är det så stor skillnad på perspektiven? En person är ännu inte född; en person har fötts, levt, gjort djupa avtryck, dött och sörjs. Vi förutser, vi minns. Vi är ovetande, om förflutet såväl som om framtiden.

Jag tror att en av anledningarna till att jag aldrig högtidlighållit Allhelgonahelgen är att jag aldrig har bott på en plats där jag har haft gravar att besöka en helg i slutet av oktober. Vi är tydligen, får jag konstatera när jag reflekterar över gravarna strödda över platser för mig kända och okända, en kringflyttande släkt. Farmor och farfar är begravda där på nipkanten i Ramsele, jag är uppvuxen i Luleå och bor nu i Stockholm. Jag tror att det gör någonting med oss människor att vi inte går i våra dödas fotspår, att vi inte lever med förfädernas osynliga närvaro. Jag har kanske helt enkelt med sparade anteckningar och kalendrar försökt hitta sätt att återskapa de dödas närvaro. Med det faktum att människorna i och med de hisnande omvälvningar som moderniteten inneburit ryckts upp med rötterna, och ibland fått dem avskurna, är det som det är. Min relativa historielöshet är knappast unik. Tvärtom.

Kanske finns det också en särskild öppning i erinrandets möjlighet i och med denna anonymisering av de dödas rike. Att sörja, begrava och minnas de döda, det hör utan tvekan till människans väsen, och har en politisk udd vars utforskande sträcker sig från Sofokles Antigone via Walter Benjamins historiefilosofiska fragment, och vidare. Om Antigones hållning – att vården av våra döda är värd att offra livet för – har sin särskilda udd i vår pandemiska tid, så är Benjamins mer anonymiserade reflektioner ständigt aktuella. De döda inkluderar inte längre bara de vi förlorat och sörjer, utan alla, kanske allra mest de namnlösa och bortglömda. Och Antigones beundransvärda ansvarsmedvetenhet gentemot de döda kan kanske generaliseras, utvidgas från familjens krets.

Så är det med vårt ansvar gentemot de döda. Det finns inte något enkelt sätt att uttrycka det, men jag vet att det jag skriver nu är sant. Vi får inte glömma de döda, allra särskilt måste vi minnas dem, som vi redan har hunnit glömma. Vi lever i efterdyningarna av historiens många katastrofer, och är troligen på väg in i en ny serie vars planetära omfattning är omöjlig att överblicka. Vårt ansvar gentemot de döda är, precis som vårt ansvar gentemot de ännu inte födda, ett anonymt och omöjligt ansvar, i förhållande till vilket vi icke desto mindre måste göra vårt bästa. När allt kommer omkring: från vår utblick i historien, är det så stor skillnad på de dödas och de oföddas riken? Att svara an mot arvet från de döda är också att svara an mot kallet från de ännu inte födda.

Bland ljusen vi tänder för de älskade bortgångna, låt oss också erinra oss att vi en gång var ofödda och oförutsedda, att vi en gång ska vara döda och bortglömda, att tiden i sig bjuder in till samma perspektivskiften som rummet, om vi bara har lite fantasi. (För övrigt, kan tilläggas, är rummet inte möjligt att skilja från tiden, vilket stämmer till en viss eftertanke i detta avseende.) Oss som lever åligger att vårda hopp, också hos de redan döda, också hos de vi inte vet något om och vars existens inte har någon relation till vår – och bland de ännu inte födda. Vem vet, kanske dessa för oss osynliga, de icke-levande, också vårdar sig om oss.

Ida Simonsson