Vid Allhelgona (II)

En bit ner på min gata bor en dam som håller ett ljus tänt året runt. Rätt över den lilla gatbiten från hennes port står ett gravljus tänt. I skogsbrynet till en kvarbliven kommunal markbit mellan lägenhetshusen brinner den lågan dag och natt. "Visst är det fint?" sa hon en eftermiddag när jag var på väg hem och mumlat fram nån fråga huruvida det var hon som skötte ljuset. Javisst, verkligen, svarade jag. Men en besvikelse blandad med förvåning rann genom mig. Sen skulle ett barn hoppa ner från en stor sten och en annan bli buren, så jag hann varken fråga eller tänka mer på det.

Ända sedan jag såg ljuset för första gången har jag associerat stearinklumpen och veken med död, med minne, ett helgande av någon eller något. Redan andra gången jag gick förbi var jag övertygad om att det alltid brann. Placerat mellan några udda utomhuskrukor fyllda med sånt som klarar sig året runt och annat som får återupplivas varje vår. Det är en helt alldaglig men underlig plats. Bredvid den ovårdade bersån där ljuset brinner och krukorna står finns en gatuskylt, "Hobbes stig". Om den syftar på den smala lilla stigen in skogsstycket är oklart. Troligen. Men varför en så stor skylt? Eller så är det den asfalterade gatänden som fått detta underliga namn.

Det kanske inte är en magisk plats, men den är i varje fall rituellt förankrad. Det där ljuset knyter ihop ena änden av bostadsområdet, spårvagnslinjen, trappan nerför bergsknallen och det halvt övergivna skogsområdet. Grannen, hon är danska, döljer det inte, men pratar väldigt förståeligt. Kanske har hennes stearin-feng-shui något med hennes hemland att göra?

Min mor var så trött idag, hon hade flängt hit och dit med olika ärenden, en trasig dator och diverse annat. Hon hade också varit vid sina föräldrars grav. Hennes storasyster hade redan ordnat allt med städning och pynt tidigare i veckan. Det är liksom deras arbetsfördelning. Men min mor hade varit där själv på förmiddagen och ställt dit gravljuset som skall brinna hela helgen. Jag blir osäker om jag varit där vid graven överhuvudtaget. Jag var hursomhelst på mormors begravning. "Det är ju viktigt för andra" sa min mor lite avfärdande. Osäkert om hon syftade på sin syster eller sina föräldrar. Eller både och. Kanske skall jag inte döma, som aldrig tänt ett gravljus. Än.

Min granne kanske inte bara tycker om att ha ett ljus utanför köksfönstret. Hon kanske minns någon, helgar en släkting eller vän. Eller så låter hon gravljuset brinna sina 70 timmar för någon annan. Kanske för min skull? Jag tycker ju också det är fint.

Tormod Otter Johansen