Vid Allhelgona (I)

Det kan mycket väl vara så att min familj bara högtidlighöll Alla helgons dag ordentligt en gång under min barndom, men det spelar egentligen ingen roll. Jag har ändå starka minnen av en eller flera finklädda familjemiddagar hemma hos min farmor, av kyrkogårdens tända lyktor, av att jag vid något tillfälle målat en gravsten i skolan eller på fritids. Det här minnet bär på en särskild kraft för mig, som att det i sig har blivit ett minne av en första ordentlig inblick i ett särskilt sätt att minnas det förflutna och de förlorade, de och det hädangångna. Som vuxen har jag för det mesta bara låtit dagen passera, kanske med ett litet styng av skam i hjärtat i förhållande till de som jag inte ägnat mig åt att aktivt minnas på detta sätt. De är trots allt fler och närmare mig nu än de var för trettio år sedan, mina döda.

Fria individer kan förstås ägna sig åt att minnas när helst och hur helst de vill. De döda är alltid med oss, eller de döda kvittar det, kanske, lika. Men det kan finnas en poäng i att träna sig i aktiv erinran, dessutom på specifika dagar. Och med det syftar jag inte på någon sorts antropologisk eller socialpsykologisk iakttagelse om delade kulturella former eller ritens gemenskap och deras eventuella godartade inverkan på individens hälsa och välmående. Det handlar också om en möjlig politik.

En text som betytt mycket för mitt sätt att tänka historiskt är Walter Benjamins ”Historiefilosofiska teser”. Det är förstås en märklig, kryptisk och svårtillgänglig text som kanske stimulerar fantasin mer än den upplyser förnuftet hos sin läsare. Men dess suggestiva kraft är svår att förneka. I ett tillägg till teserna skriver Benjamin om hur bönen och Toran en gång lärde judarna ”konsten att erinra sig”. Benjamins term för detta i det tyska originalet är Eingedenken (i kontrast mot Erinnerung, att minnas, vilket gör den svenska översättningen något problematisk). Han menar att detta sätt att förhålla sig till det förflutna var ett sätt att hålla framtiden öppen för den messianska händelsen, i kontrast mot profeterande om framtiden och den magiska laddning som förutsägelsen för med sig.

I en annan av teserna kontrasterar Benjamin kalenderns högtidsdagar mot urets tidmätning. De senare representerar den tomma, homogena tid som utmärker den kapitalistiska moderniteten, medan kalendern är ett monument över en historieuppfattning som egentligen gått förlorad i Europa. Kalenderns högtidsdagar är ”minnesdagar”, eller ”Tage des Eingedenkens”. Eingedenken framstår hos Benjamin som en förenande länk mellan historiens objektiva förlopp och dess subjektiva förnimmelse: just genom Eingedenken närmar vi oss en förståelse av den messianska närvaron i historien – och i oss själva. I denna form av minne strålar sorg och hopp samman i förlösande enhet.

Alla helgons dag har en lite speciell historia i Sverige. Jag känner den inte i detalj, men den tycks vara på en gång kristen och sekulär enligt ganska typiskt svenskt maner. Den har återvänt i kalendern i takt med att lutherdomen släppt sitt grepp om samhället, efter att ha försvunnit under reformationen. Och bortom de kristna traditionerna anas hedniska tankar om förvillade döda själar som behövde vägledas tillbaka till graven. Högtiden är därför både uråldrig och modern, hednisk, katolsk och sekulär. Det är kanske inte allt för djärvt att föreslå att den rentav saknar spårbart ursprung och på det viset pekar mot något närmast otänkbart inom ramarna för vår kultur: en kallelse till erinran, till en tradition utan mål, till en kontemplation över det förflutna, till en övning i Eingedenken.

Hjalmar Falk