Politik efter Gud? – En recension av John Kvarneros Politik efter Gud: återkomsten
/När Timbros Caspian Rehbinder i förra veckan gick till storms mot John Kvarneros Politik efter Gud: återkomsten tog det hus i det nyliberala lägret. Auktoritär, moralistisk, fascistisk och förespråkande rättsstatens död – det fanns ingen hejd på invektiven bland det instrumentella förnuftets väktare. Hanif Bali knapprade i vanlig ordning något kvartstänkt om mullorna i Iran och teokrati, Isobel Hadley Kamptz tyckte att boken var det otäckaste hon läst och i söndagens DN skrev Karin Svanborg-Sjövall, i en ledare som med en eufemism kan beskrivas som svag, om det ”bakvända” med Kvarneros argument. På vilket sätt Kvarneros argumentation skulle vara bakvänd lämnas läsaren oinformerad om. Vad som är utmärkande för samtliga kommentatorer än så länge är att de symtomatiskt nog har skjutit in sig på de konkreta lagförändringar som Kvarnero presenterar i boken och vägrat, eller inte haft förmågan, att befatta sig med den filosofiska och teologiska bakgrund mot vilken argumentationen tar form.
John Kvarnero, jurist, teolog med erfarenheter från det privata näringslivet, har författat en bok i vilken han vill dra konsekvenserna av (vad han menar vara) en kristen världsbild – en politisk vision vars uttalade intentioner är att slå vakt om mångkulturalism och tolerans. Den självklara utgångspunkten för Kvarneros framställning är Sverigedemokraternas framgångar som han menar bottnar i en korrekt diagnos på samtiden som stadd i social upplösning, även om deras motmedel, ”exkluderande, auktoritär nationalism”, är förkastligt. Kvarnero vill istället möta samtidens längtan efter meningsfulla gemenskaper genom att kanalisera denna i en politisk form som inte förfaller till vad han menar vara konservatismens eller socialismens kollektivistiska agenda. I boken skissar Kvarnero på en lång rad förslag – särskilt på ekonomins och utbildningssektorns område – som skulle kunna föra samhället i denna riktning. Kvarnero vill därmed inte avskaffa liberalismen – endast vidga begreppet till vad han kallar en ”relationell liberalism”. Med utgångspunkt i Joel Halldorfs bok Gud – återkomsten vill Kvarnero komplettera det som fattas i Halldorfs projekt – en konkret vision om hur ett postsekulärt tankekomplex kan praktiseras i en politisk verklighet.
Detta att Kvarnero är så öppen med sitt beroende av Halldorf är befriande. I det inledande kapitlet tecknas en problembeskrivning som vi känner igen från Halldorfs textproduktion, i sin tur hämtad från det angloamerikanska kluster av tänkare som brukar benämnas postliberala. Vi får veta att medborgarna i västvärldens liberala demokratier är ensamma, upptagna med sina privata livsprojekt och olyckliga. Den sociala ohälsan slår i taket, självmordsstatistiken bland unga stiger och människor har berövats sin förmåga att upprätta varaktiga och meningsfulla relationer. Så långt inga konstigheter. Visserligen förknippas denna typ av samtidskritik med populisterna på högerkanten, men det är inte bara de som rör sig med denna analys. Även tänkare som vi är vana att placera till vänster (nu senast Roland Paulsen) har uppmärksammat den utbredda sociala ohälsan i samhället och endast de mest dogmatiska försvarare av den liberala världsordningen verkar idag hålla fast vid att vi lever i den bästa av världar. Kvarneros medel för att stävja denna utveckling är en ny politik som tar sin utgångspunkt i en världsbild som inte reducerar människan till individuella subjekt utan istället främjar samarbete och lokala gemenskaper. Eftersom människan till sin natur är en social varelse sammanfaller det enskilda goda med det gemensamma goda. Kort sagt: människan blir endast lycklig om hon bidrar till andras lycka.
Denna tro på människans inneboende vilja till relation bryter Kvarnero i de tre första kapitlen mot liberalismens syn på människan som egennyttig individ. Med återkommande referenser till John Lockes föreställning om människan som en självägande individ och Thomas Hobbes samhällssyn som ”allas kamp mot alla” skapar författaren en fond mot vilken han kan bryta sin egen relationella liberalism. Kvarneros bild av dessa tänkare är förvisso grovt tillyxad och han gör inga egna läsningar av några liberala tänkare men det är viktigt att påminna sig om den genre som Kvarnero formulerar sig i. Som motbild för att tydliggöra sin egen vision fungerar dessa halmdockor utmärkt. Kvarneros egen antropologi hämtar istället näring ur den kristna platonismen, en filosofisk tradition som menar att vi inte alls är bestämda till snäv egennytta utan att vi alla egentligen söker det goda, det rätta och det sköna. Här är dygden ett centralt begrepp och Kvarneros vändning till den förmoderna filosofin och teologin motiveras just av dess vilja att forma människor präglade av rättrådighet, klokhet, mod och måttfullhet.
En grundsten i argumentationen är att dessa egenskaper, tillsammans med den kristna traditionens betoning på den självutgivande kärleken, endast kan utvecklas i sammanhang där medborgaren upplever ett ansvar inför varandra och för de ting som hon är satt att förfoga över. Den kristna tanken om Gud som en treenig kärleksgemenskap fungerar för Kvarnero som modell för en samexistens präglad av försiktighet och sökande efter konsensus – en medelväg mellan konservatismens försvar av status quo och liberalismens framåtblickande. I Kvarneros kristna världsbild finns inget antingen-eller (han skriver drastiskt att kristendomen ”aldrig” innefattar begreppet ”eller” utan bara ”och”) – vägen till den relationella liberalismen utgörs av själva utsuddandet av alla motsatspar till förmån för ett bejakande av tillvarons paradoxala mångfaldighet som hålls samman av en yttersta enhet i Gud. Genom att formera en samhällsordning där medborgarna exponeras för varandra socialt kan vi finna en väg till harmonisk samexistens utan en överdimensionerad rättsapparat som med regleringar tvingar subjekten till underkastelse. Om makten decentraliseras och förskjuts från en nationell till en lokal nivå tillmäts medborgarna ett större mått av personligt ansvar som gör att de kan växa till mer dygdiga och kärleksfulla personer. I de lokala gemenskaperna som uppstår inom ramen för en sådan ordning kan människor hitta sin plats i tillvaron och utveckla sina inneboende förmågor till ”excellens” – den existensform som Aristoteles benämnde som eudemonia.
Det är denna livshållning som Kvarnero vill etablera i samhället och han exemplifierar som sagt med två områden: ekonomi och utbildning. Författaren spar inte på krutet utan räknar upp en rad lagförslag som på olika sätt ska främja utvecklingen mot ett dygderikt samhälle. I kapitlet om ekonomi föreslår han inskränkningar i den fria företagsamheten som kan omdirigera kapital och makt från globala till lokala aktörer. Han argumenterar för att endast företag som bidrar till allmän samhällsnytta ska få finansieras som aktiebolag (vilket utesluter företag inom porr- och spelindustrin) och att alla avtal ska skälighetsprövas. Det sistnämnda innebär att ett avtal ska godkännas för att vara giltiga – detta för att undvika ojämlika affärsrelationer där den ena parten mer eller mindre tvingas in i avtalet. Här spelar upprättandet av branschorganisationer som liknar medeltidens gillen en viktig roll – samarbetsorganisationer som ska kunna påverka vem som ska få etablera ett företag inom en viss bransch – allt utifrån perspektivet om bidraget till det allmänna goda. Ett förslag som tidigare har diskuterats är skatteavdrag på arbete inom ideell sektor, något som skulle kunna uppmuntra till ett sådant engagemang. Ett annat viktigt inslag i Kvarneros visioner är en sorts lokala råd, bestående av företrädare från kommun, lokala företag och branschorganisationer, som i första instans ska avgöra huruvida ett företag eller avtal främjar det lokala samhällets utveckling i en dygderik riktning, något som sedan ska kunna prövas i domstol. De uppenbara faror som lurar här med nepotism och godtycke behöver knappast poängteras. Risken att rätt kontakter, släkt- och vänskapsband skulle styra etableringen av företag är något Kvarnero är själv medveten om och lyfter fram det som en möjlig invändning mot det egna projektet i sin avslutning. Men att förslagen skulle handla om ett upphävande av rättsstatens principer är svårt att se – vad det handlar om är det som kallas nudging: att från offentligt håll uppmuntra en önskad politisk förskjutning med ett minimum av tvång. Andra är mer lämpade att bedöma konsekvensen av dessa lagförslag men det är post corona svårt att argumentera för att sådana systemförändringar skulle vara omöjliga att genomföra.
Jag skulle istället vilja uppmärksamma en intressant skevhet hos Kvarnero som inte minst kommer till uttryck när han diskuterar andra religioner. Visserligen ska kristendomen utgöra det ”kulturella rum” inom vilket det offentliga samtalet sker, men detta innebär inte att de andra religionerna är underlägsna denna tradition. Här presenterar Kvarnero vad som förefaller vara relativt liberala slutsatser. Alla religioner manifesterar i någon mån det gudomliga Logos, inte minst kristendomen som ”på ett föredömligt sätt lyckats att uttrycka denna relationella förening av enhet och mångfald i sin teologi, filosofi och historiska verklighet”. Jesus Kristus, som för de platonska kyrkofäderna representerade den paradigmatiska inkarnation genom vilken alla annan gudomlig närvaro blev synlig, blir i Kvarneros formuleringar endast en av flera ”föredömliga” inkarnationer. Frågan är utifrån vilken horisont Kvarnero gör en sådan bedömning. Är det inte så att han vädjar till det kroppslösa förnuft som han beskyller liberalismen för att omfatta? En uppsättning universella kriterier utifrån vilka han kan bedöma de olika partikulära traditionernas förträfflighet?
Det är i detta skede av läsningen som en misstanke smyger sig på: är det kristendomens kärleksbudskap eller dess lämplighet som stabilisator för den rådande ordningen som han vill dra nytta av? Är det inte så att det egentligen är underordnat vilket innehåll som den upprätthållande traditionen har – det är dess funktion av att motverka konflikter som är det intressanta. Detta blir synligt på några ställen då boken väjer för flera av de radikala tankarna i den kristna traditionen. Ett exempel är när Kvarnero i sin argumentation för maktspridning lyfter fram tanken att materiellt ägande skulle bidra till dygdens utformning hos människor. Att man skulle bli mer ansvarsfull och därmed en bättre människa om man ägde saker. Flera av antikens teologer skulle nämligen hävda det omvända: att ägande fångar begäret och gör oss egoistiska och självupptagna. Ett annat exempel på när det verkar som att kristendomen är tillämplig endast på grund av sin förmåga att skapa ordning är när det kommer till Kvarneros val att skjuta in ett förbehåll till sitt politiska förslag: det är en ”i viss mån kristnad politik” som måste till för att häva de söndrande tendenserna i samhället. Det är inte en ny kristen nation som ska växa fram – det åtråvärda är en nation där kristendomen utgör det kulturella kitt som får oss att återigen lyssna till varandra i ömsesidig respekt.
Det är detta politiska intresse som förklarar Kvarneros förståelse av den kristna-platonska traditionen som en försiktig livshållning och varför han väljer att inte se de omstörtande potentialerna i denna tradition. Visserligen talar Kvarnero om den kristna platonismen som en medelväg mellan konservatism och progressivism, men den moderna konservatismen, från Edmund Burke och framåt, har aldrig varit intresserad av ett stagnerat samhälle utan just ett försiktigt och eftertänksamt framåtskridande. Det är därmed svårt att se hur långt från konservatismen som Kvarnero egentligen kommer. Den försiktiga, inlyssnande och pragmatiska hållningen är alltid tillrådlig, argumenterar Kvarnero: man kan inta vilken politisk hållning som helst så länge så länge ens ställningstagande präglas av denna försiktighet. Denna syn på det försiktiga framåtskridandet som överordnat delas av flera intellektuella i den svenska offentligheten (inte minst Johan Hakelius, som den här bloggen har skrivit om tidigare) och kan ses som ett försök att utifrån en ”opolitisk” horisont argumentera för ett mer inkännande och resonabelt samtalsklimat. Men menar Kvarnero allvar med att ett försiktigt sätt att möta en politisk åskådning som vill ifrågasätta en människogrupps rätt att existera är mer ”kristet” än ett radikalt avfärdande? Det kristna för Kvarnero blir därmed liktydigt med den lyssnande och relationsvärnande hållningen som lyfter upp konsensus som överordnad princip oavsett vad som blir konsekvensen av ett sådant konsensus.
Det är därför som den något klumpiga titeln på boken innefattar en ironisk dubbelhet. När jag först fick boken i handen läste jag omslaget som Politik efter Gud – återkomsten och tyckte att det lät som att författaren vill dra upp linjerna för en politik i ett samhälle som övergivit Gud, ett sekulärt och postkristet samhälle. Även om det inte är dit Kvarnero vill komma infinner sig ändå frågan om det inte är dit hans politiska förslag leder – till kristendomen som en stelnad kulturell form där trons radikala krav på omvändelse och eskatologisk längtan efter en annan värld helt har försvunnit. Detta är ett slag mot hjärtpunkten på de teologer som en gång formulerade den kristna platonismen och som visserligen uppskattade ett ordnat och fredligt samhälle, men vars överordnade mål var föreningen med det gudomliga varat – en process som visserligen skedde i gemenskap med andra, men också var ett djupt individuellt företag. En av de vanligaste formuleringarna i 500-talsbiografin om klosterväsendets fader Bendedictus av Nursia är: ”och han kom tillbaka till sig själv”. Dygdens mål var att finna Gud och därmed sig själv – inte att förbereda människan för ett liv i samhället.
Med detta i bakhuvudet undrar man vem som egentligen talar i boken – juristen eller teologen Kvarnero. Gud tycks i slutändan bara vara ett annat namn för det goda samhället eller den starka staten. När Platon drog upp linjerna för sin planekonomi i Staten gjorde han det blicken fäst mot något som överskrider det som är och när Augustinus beskrev konflikten mellan Guds och världens stad betonade kyrkofadern att staten i denna värld alltid kommer att tillhöra Kain. Hos Kvarnero finns ingen statens utsida i platonsk mening, ej heller en verklig insikt om världens fallna natur. Det vi får är först och främst en teologi som riskerar att reduceras till politik – en politik efter Gud som mer uttrycker den kristna kulturens dödssuck än Guds återkomst.
Ett annat sätt att säga detta är att fråga sig om inte författaren till syvende og sidst i sin iver att slå vakt om den rådande ordningens fortbestånd riskerar att eliminera den öppenhet för det främmande som ligger inbakat i den tradition som Kvarnero vänder sig till. Borde han inte istället lämna tanken om en kristen kultur och istället på ett tydligare sätt bejaka mångkulturen och kyrkans möjlighet att förändra samhället underifrån? Detta vore mer i linje både med den nytestamentliga kyrkan och den förste kristne kejsaren Konstantin som under sin regeringstid faktiskt etablerade en form av förmodern mångkulturalism – just det Kvarnero säger sig vilja åstadkomma. Så länge Kvarnero håller fast vid talet om en kristnad politik kan han emellertid inte bli förvånad när twitterstormarna förknippar honom med högerpopulismen – inte minst mot bakgrund av att han i efterordet släpper på den generositet som annars präglar hans politiska agenda och öppnar för att den relationella liberalismen inte utesluter en restriktiv invandringspolitik. Om Kvarnero menar allvar med att markera mot vad han kallar en ”exkluderande, auktoritär nationalism” bör han nog tänka efter både en och två gånger om vilka formuleringar han använder och vilka röster som han allierar sig med. Att han lyckats markera gränsen mot liberalismen visar reaktionerna med all önskvärd tydlighet – nu återstår arbetet med rågången högerut. Och utanför den gränsen väntar gestalter som är långt obehagligare än Rehbinder – Åkesson, Orban, Duda, Bolsonaro, Áñez, Trump – en klubb som Kvarnero inte vill teckna medlemskap i.
Med detta sagt är det mod som Kvarnero visar med sin bok beundransvärt. Den vrede som väckts i både sociala medier och gammalmedier visar även på en viss provokativ potential i hans gryende författarskap som jag hoppas vi får se mer av i framtiden. Förmågan att störa det liberala lägret roar även om frågan är hur väl denna taggighet spelar med hans egen längtan efter samförstånd och försiktigt framåtskridande. Är den platonsk-kristna världsbild som Kvarnero säger sig vilja uppväcka överhuvudtaget möjlig att kommunicera via en bok som adresserar ett medielandskap där den dualism som han vänder sig mot utgör själva fundamentet för debatten? Jag är tveksam. Kanske är boken till sist ännu ett tecken på konservatismens obönhörliga radikalism som uppenbarligen bara kan skapa ett antingen-eller, en schism som omöjliggör varje kompromiss, varje ”och”, varje fredsfördrag och istället uppenbarar de konfliktlinjer som präglar denna värld.
Peter Carlsson, teol. dr.
Tidigare version av artikeln angav fel förnamn på Caspian Rehbinder. Vi ber om ursäkt.
