Ontologisk atrofi – reflektioner över Andreas Lundbergs Trilogin

Under det gångna året gjorde sig livets sönderfall påmint i mitt liv på ett särskilt sätt. Oväntade dödsfall, svåra sjukdomstillstånd, splittrade äktenskap och begynnande demens har dykt upp, om inte alltid i min omedelbara närhet, så åtminstone bland bekanta. Det finns en visdom i att en olycka sällan kommer ensam även om en sådan insikt är omöjlig att översätta till rationell lagbundenhet. Kanske handlar det helt enkelt om att mitt eget åldrande har gjort mig mer uppmärksam på sönderfallet och att de upplevda olyckornas frekvens ökar ”som vägskyltarna när man närmar sig en stad”, för att citera Tomas Tranströmer. Oavsett vilket står det klart att den atrofiska princip – låt oss med Paulus kalla den dödens lag – som obönhörligt maler ner alla kroppar till stoft och städer till grus, är något som ligger i världens alla lemmar och att den vid olika tillfällen i livet blir så påtaglig att våra psykologiska försvar inte orkar resa motvärn, inte låter oss slippa undan. 

Att just begreppet atrofi – den kliniska benämningen på den upplösning av de cellulära strukturerna som utmärker allt åldrade – har blivit särskilt påtagligt har sin upprinnelse i att jag under sommaren ägnade några veckor åt att sträckläsa Andreas Lundbergs kritikerrosade Trilogin – tre romaner författad inifrån ett tillstånd av akut psykisk ohälsa. I de tre böckerna – Storm i den pelare som bär (2016), Ofarbar tystnad (2019) och Gerontion (2021) – beskriver Lundberg genom en medvetet aligherisk struktur sitt eget mentala nedstigande, betingat av ett krossat äktenskap och en missbruksproblematik, och delvisa återuppstigande till en någorlunda fungerande vardag. Böckerna utspelar sig på varsin ort – en psykologisk klinik, ett kloster och ett ålderdomshem – vilka bildar en sorts ramverk som ger framställningen konkretion och riktning. Det egna infernaliska tillståndet blir – gestaltat genom livet på dessa institutioner – en lins som tillåter författaren att diskutera såväl politiska som existentiella och teologiska frågeställningar. Genom en verklighetsskildring som måste kallas brutal framträder en värld som ger intryck av att hålla på att glida isär; kroppar, själar, berättelser – allt håller på att förtvina och kollapsa. Det är, för att använda Bachtins begrepp, en grotesk tillvaro men utan den förlösande effekt som ligger i den komiska och öppet raljerande ton som utmärker den folkliga groteskens genre. Här lovas ingen enkel förlösning och de skratt som förekommer är de dementas vansinniga kucklande.

Denna den deprimerade blickens brutalitet (en blick som om vi ska tro Ida Simonsson är den mest realistiska) innebär emellertid inte att boken är renons på hopp. Finns enhet bortom sönderfallet? En logisk struktur bortom galenskapen? Lundberg behandlar genomgående dessa frågor via ett symboliskt register som hämtar resurser ur de religiösa traditionerna – framför allt den kristna mystiken. Genom en fortlöpande dialog med gestalter som Katarina av Siena, Bernhard av Clairvaux och Johannes av Korset – alla upptagna med lidandets mening – penetrerar Lundberg mörkret och försöker att tvinga det till underkastelse. Tillvarons uppenbara meningslöshet kan väl inte vara slutet?

De teologiska diskussionerna tar framför allt form i trilogins andra del där Lundberg har undsluppit sitt mest akuta kristillstånd och uppsökt ett dominikankloster för att underlätta sin konvalescens. Kan inte existensen egentligen ses som en del av den reningseld vi alla måste genomlida innan föreningen med det gudomliga infaller i nästa liv. Är inte detta liv – så präglat av sönderfallet – en reningens väg mot det mystikerna talade om som gudomliggörelse? Kan det vara så att det lidande, frånfall och borttynande som är inskrivet i det existerandes vara är ett tecken på vårt pågående sammansmältande med den gudomliga urkällan? Att livets förgänglighet är ett tecken på en ontologisk theosis och där köttets bortslitande från vår gamla människa är förutsättningen för att den nya Adam ska träda fram? ”Kungsvägen är lidandets väg” som han säger med hänvisning till den helige Bernhard. 

Denna tanke illustreras konkret i Ofarbar tystnad när en av besökarna i klostret hämtas av poliser – förs bort och försvinner ur författarjagets åsyn. ”Så förvandlas hela människan till en icke-människa” skriver Lundberg och antyder att blivandet av en icke-människa kan förstås både som ett nedstigande till helvetet - en väg märkt av plågor och lidande – och ett uppstigande till det som överstiger det mänskliga: änglarnas gestalter. Lundgren leker därmed med en monism där Guds heliga eld och det temporära helvete som traditionellt benämns skärseld sammanfaller. Att träda in i vad Evagrios av Pontos kallade det angeliska livet – något vi alla till slut kommer göra – innebär den gamla människans, med dess psykologiska och fysiologiska begränsningar, död. I andens värld är funktionsnedsättning atletisk ekvilibrism och galenskap vishet. De sista ska bliva de första och svagheten är tecken på närheten till Gud. Lundberg skriver: ”Jag har fruktat svagheten, nakenheten, utblottandet. Allt som gör mig mer lik honom.” Att den skapade existensen håller på att falla sönder – som de upplösta klädtrasorna på tiggarens kropp – är ett tecken på att något nytt och mycket vackrare är på väg att träda fram. Den fysiska kroppsligheten är trots allt en parentes. Tillvarons atrofi vittnar om att vi alla är på väg att bli änglar.

Kopplingen mellan änglarna och åldrandets sönderfall görs explicit i Gerontion, den bok som skildrar Lundbergs försök att under några heta sommarmånader rehabilitera sig själv genom att ta arbete inom åldringsvården. I mötet med de gamla prövar han tanken att vad sönderfallet egentligen betecknar är ett uppgående i det gudomliga ljuset och det angeliska livet: är de fysiskt och psykiskt nedbrutna egentligen högre stående varelser än de friska och sunda?

Genom referenser till teologen Dionysios Areopagiten blir tillvaron en himmelsk hierarki, en stege på vilken Lundberg menar att vi klättrar när vi upplever vårt eget sönderfall: ”Areopagitas brinnande himlastegar, att klättra, fatta eld, bli ljuskropp. Att brännas bort från sig själv, sitt namn, att gå upp i ett alltid vidgande flammande nu där man tvingas välja förlösningen till glömska igen och igen som en alkoholist.” På detta sätt tvingar författaren in tanken i en figur där åldrande, demens och kroppslig röta ses som stationer på helgelsens väg. Lundberg citerar Rainer Maria Rilke: ”Änglarna (sägs det) vet ofta inte om de rör sig bland levande eller döda. Den eviga strömmen sveper genom båda regioner ständigt med sig alla åldrar, överdånande dem i bägge.” De dementa står helt enkelt på gränsen till evigheten och änglaskapet och vad som fattas dem utgörs av en tunn fernissa av ångest och lidande. 

Jag kan inte låta bli att både attraheras och stötas bort av denna djupt revolutionära tanke om det svagas företräde. Vad som framträder hos Lundberg är ingen jämlikhet mellan de fungerade och funktionshindrade, ingen ”equity” mellan friska och sjuka, mellan ”abled” och ”disabled”. Tvärtom är det en radikal omkastning där en ny hierarki framträder vars koordinater är de omvända mot de etablerade och där vi friska och framgångsrika kommer att genomlida eoner av smärta innan vi får återvända till vårt hemland. Jakobs ruelse över sina lögner och sin totala kapitulation inför broderns rättmätiga vrede under resan till sin faders hus. Den förlorade sonens förnedring bland svinen och uppgivandet av alla anspråk på rättvisa innan återvinnandet. Allt detta vittnar om den reningseld de halta och lytta, idioterna och de vanföra, de dementa, redan påbörjat i vår värld. De är redan på väg att bli änglar – befriade från de funktioner som binder dem till kroppen, befriade från den distans som utgör grunden för det vi kallar socialitet, bortom minne och tidsuppfattning. ”Änglar har inget minne, behöver inget minne;” skriver Lundberg, ”de dväljs där alla »var« och alla »när« sammanlöper i en knut av genomskinlig eld. Som dementa.” Redan i denna värld borde de hedras som kungar. 

Vad som därmed framträder hos Lundberg är en starkt eskatologisk vision där vi redan i detta liv känns vid tidens och rummets upphävande. Det mörker som vi uppfattar i vår förvridna värld blir därmed begripligt endast mot bakgrund av ett kommande överflödande och allt förtärande ljus: ”Kristuslikt är ljusklotet, atomelden som växer och växer, stiger upp bakom den utåtrusande bolmande mörkervågen. Sten blir svart glasmassa, med mörka simmande människoskuggor. Djurskuggor. Ljuset blir bara starkare och starkare, eldstormens hetta löser upp världen i långa brinnande fladdrande band: kött, hus, välskötta små trädgårdar, väldiga industrier, själar.” Apokalypsen är därmed ständigt närvarande, som den intersektionella punkt där erfarenheten av världen såsom den är och löftet om det kommande bryts.

Kittlande i sin hisnande radikalitet, visst, men samtidigt är det en minst sagt svårsmält teologisk vision som växer fram i trilogin och frågan är om Lundberg till syvende og sidst orkar hålla fast den. De såriga, ruttnande och stinkande kropparna. Infekterade liggsår och urinlukt. Köttflugor och pressande hetta. De gamlas galenskap, deras gallimatias, den fruktlösa kampen för att behålla jämvikten. Personalens likgiltighet och den av den institutionella produktionsapparaten framtvingade cynismen. Hånet mot patienterna. Operasångaren som åt upp sin enda kärlek och tröst – kanariefågeln – levande. Hur kan allt detta peka mot en ontologisk theosis, ett pågående införlivande av våra existenser i Gud? Ibland framträder snarare de vedervärdigheter som forsar ut ur sidorna som ett hån mot alla föreställningar om en god Gud. Som när Lundberg efter en passage där han beskrivit ångesten och förtvivlan hos en av de dementa och avslutar stycket med ett utdrag ur psalmen Tryggare kan ingen vara.

Det är som att tron och hoppet långsamt får ge vika för upplevelsen av dödens och åldrandets klaustrofobiska resonans: ”Stigen smalnar mellan bergväggen och stupet. Den leder ingenstans.” Visserligen glimtar ljuset till emellanåt: ”Ändå: kärlek finns här, som fotspåren i dammet på månen. Gullans tacksamhet när jag svabbat pisset och skiten i hennes rum. Majas förväntansfulla morgonleende. Kjell och hans fåglar. Alberts hand som trevar efter hustruns. Och hustruns efter hans”, men de kommer sällan och avlöses i stället av rasande utfall av meningslöshet och desperation: ”Vi vred våra händer som nycklar i den tomma elden. Prisgivna åt meningslösheten, oigenkännliga för varandra, nu när ingenting verkar som ord verkade.” När han i den korta epilogen verkar tala från en position hors texte och låter boken mynna ut i ett ”Jag vet ingenting om nåden. Jag förväxlade ett utbrunnet helvete med en antiseptisk himmel” antyds att Lundbergs tanke om en ontologisk theosis – atrofin som ett gudomligblivande – har övergivits och lidandets meningslöshet omfattats. När vi tar avsked verkar han – likt det av fästingar övervuxna rådjur som han ser i slutscenen – befinna sig i ett passivt och apatiskt nu, ett tillstånd bortom både hopp och rädsla. 

Oaktat Lundbergs slutsatser och hans personliga övertygelser väcker den utdragna meditationen över tillvarons sönderfall frågan om den kristna traditionens relation till lidandet. Det verkar helt enkelt finnas något i den kristna konkretionen, i passionsberättelsens paradigmatiska brutalitet och uppriktighet, som responderar mot de slagnas erfarenhet. I Ofarbar tystnad skriver Lundberg: ”Kristi död: Ingen österländsk vishetslärare, inget uppbyggligt och sedelärande, ingen vacker levnadssaga. Något fult, brutalt och smutsigt – en ung död, tortyrsmärtor, mental söndring och skräck. Verklighetens prägel.” Är kristendomen helt enkelt en depression? Född ur depressionen, närande depressionen, helande depressionen? Är den tradition som växer fram efter Jesus från Nasarets liv, död och uppryckande till himlen den rituella och intellektuella gestaltningen av den nedstämdes blick vars fjäll är fallna och som ser världen som den är? Den franske filosofen och sociologen Michel de Certeau var i sin La Fable Mystique inne på något liknande när han menade att kristendomen föds ur sorgen efter en förlorad kropp, Kristi kropp, och att den därför alltid kommer präglas av sorg och otillfredsställelse, kanske den hinsideslängtan som Friedrich Nietzsche menade ledde till veka och livsföraktande kreatur. Är det därför Lundbergs sjukdom gifter sig så väl med en tradition som ser livet som en renande plåga? 

Det är svårt att leva med en sådan livsåskådning och få skulle vara intresserade av att forma sitt liv efter en teologi som så skarpt bryter med vår tids framgångsdyrkan och hälsofetischism. Är inte förståelsen av kristendomen som en historiskt konkretiserad depression ett sätt att beröva livet dess skönhet och storhet? Löper inte en teologisk reflektion i förlängningen av Lundbergs erfarenheter av atrofi snarare risken att, genom att beskriva destruktionen som ett led i en gudomligt animerad process, sanktionera sjukdom och död och låsa de hopplösa i sitt letargiska tillstånd? Borde vi inte beskriva allt det vackra i tillvaron – kropparnas skönhet och vår möjlighet till blomstring och perfektion? Det är möjligt, men faktum är att jag av någon anledning finner tröst i Lundbergs meditationer och i den hänsynslöshet och kärvhet med vilken han penetrerar existensens mörker. För är det inte, när allt kommer omkring, just denna vägran att vända bort blicken från världens atrofi som utmärker och i en mening särskiljer de berättelser som de första kristna återgav och som vi idag sorterar in under Nya testamentet? Vägen till verklig uppståndelse kommer helt enkelt alltid att gå genom korset. Kanske är det endast på detta sätt, bortom sentimentalitet och eufemismer, som hoppet kan bli begripligt och verksamt i det politiska och moraliska sönderfallets tidevarv. Eller som Lundberg formulerar det i en av sina försiktiga böner: ”Älska dem genom detta. Gör det tyst, nu, genom hålen efter utdragna spikar.”

Peter Karlsson