En ny politisk teologi
/I Joel Halldorfs ledare i Dagen (9/8) förstärktes en tendens som länge varit skönjbar i hans textproduktion. Halldorf, som betonat det ogörliga i att översätta det kristna budskapet till en specifik politisk ideologi, har allt oftare sökt dialog i en höger-liberal riktning för att därigenom försöka omdirigera den borgerliga debatten i en mer solidarisk och religionsvänlig riktning. Starkt kritisk till kristdemokraternas närmande till sverigedemokraterna har strategin handlat om att försöka rädda det socialliberala tankegods som varit dominerande inom såväl väckelserörelserna som den europeiska kristdemokratin.
I denna strävan har Halldorf alltid varit noga med att hålla sig väl med högern, även då han kritiserat dess hållning i specifika frågor, och avfärdat vänstern som obsolet, andefattig och fast i förlegade tankemönster. Flirten med borgerligheten tog sig emellertid nya uttryck i fredagens ledare då Halldorf, med anledning av debatten om den muslimske busschaufför som helt enligt regelverket förrättade bön på sin rast, normaliserade Hanif Balis islamfientliga angrepp på twitter. Bali och hans följare är endast en del av en större religionskritisk miljö som, menar Halldorf, har djupa rötter i den svenska 1900-talshistorien och som den etablerade pressen bland annat företräder. Balis förespråkande att socialt skambelägga religionsutövande i det offentliga rummet är således bara ett symtom på den djupare röta i samhällskroppen som brukar kallas kulturradikalism.
Visserligen kan man säga mycket om den svenska kulturradikalismen och dess kristendomskritik, den var ofta vulgär, naiv och orättvis. Och visserligen är en viss sorts sekularism, som delar av vänstern märkligt nog verkar omfatta, både tröttsam och löjeväckande när den idag – i ett genomsekulariserat Sverige – tror sig vara subversiv i sina angrepp på vad den oprecist benämner som ”religion”. Men att nämna kulturradikalismen, som när den bröt fram (i likhet med de tidigare väckelserörelserna) i stor utsträckning reagerade på en maktfullkomlig luthersk statskyrka, i samma andetag som Hanif Bali och dennes svans, är minst sagt anmärkningsvärt. Balisterna kritiserar inte makten. De praktiserar istället den välbeprövade strategin att misstänkliggöra utsatta grupperingar för att därigenom leda bort uppmärksamheten från det problem som verkligen infekterar samhällskroppen och, vilket Halldorf är medveten om, utgörs av den kapitalistiska produktionsordningen. Genom att i sin ledare lyfta diskussionen från att gälla det aktuella fallet av islamfientlighet till det abstrakta begreppet ”religionskritik” får Halldorf Balis utspel att låta mycket mindre aggressivt än vad det i själva verket är. Kontrasten tonas ner, Bali frånkänns ansvar.
Ett begrepp i Halldorfs ledare kan vara värt att uppmärksamma: renhetsiver. Begreppet lånas in från Mattias Martinsons Sekularism, populism, xenofobi (Eskaton, 2017) i vilken författaren visar på en förbindelse mellan den aggressiva form av ateism som kallas nyateism (Dawkins, Hitchens) och företrädare för en viss liberal humanistisk kristendomstydning (Borg, Heberlein). Det som förenar dessa båda rörelser, menar Martinson, är viljan att sortera ut allt sådant som stör det allmänna konsensus – att hålla rent från sådant som uppfattas hota det man menar vara västerländska och humanistiska värderingar. Halldorf verkar vara ute efter att göra en liknande identifikation av renhetsivrarna i olika politiska läger, men riskerar genom sin förstående hållning gentemot Bali att själv bli producent av den exkluderande diskurs som han tidigare kritiserat.
Vad handlar Joel Halldorfs vilja att argumentera för en förståelse av den yttersta högern egentligen om? I bästa fall rör det sig om en oförmåga att läsa den dialektik som präglar, inte bara samtiden, utan även vår fallna existens. Det är helt enkelt så att valet av vänner för med sig fiender. Ur en kristen teologisk ståndpunkt är nu detta helt i sin ordning. Att Jesus kräver att vi ska älska våra fiender implicerar att fienden existerar. Men är det verkligen Bali som Halldorf vill ha som vän? Genom att vårda vänskapen med röster som inte bara förlöjligar utan även vill förbjuda människor att offentligt utöva sin tro riskerar Halldorf (förhoppningsvis mot sin vilja) att välja sida. Detta är inte att älska sina fiender – det är att liera sig med dem.
Men detta är i bästa fall. I värsta fall är Halldorf mycket väl medveten om vad han gör. Att hålla sig vän med den ekonomiska eliten är ett utmärkt drag om man vill vinna acceptans, prestige och inflytande i samhället. Acceptans för vem? För Halldorfs egen person? För den frikyrkliga rörelse som han gjort sig till talesman för? I det senare fallet ser vi konturerna av en kristen identitetspolitik – intresserad av inflytande till vilket pris som helst – avteckna sig. Den universalitet som ligger så djupt rotad i evangelierna – att se till det allmännas och inte bara den enskilda gruppens intresse – blir därmed märkligt underutvecklad i Halldorfs vision. Teologin frånkänns därmed sin profetiska potential och förvandlas till ett understöd till den rådande ordningen.
Mot bakgrund av Halldorfs engagemang för flyktingar och fortsatta ställningstagande för en generös flyktingpolitik verkar fallet vara det förra. Det är inte Halldorfs intention som är problemet – han tror sig verkligen kunna föra samtiden till biktbåset. Frågan är snarare om den dialog- och konsensusorienterade kulturkristendom som Halldorf gjort till sitt signum är en framkomlig väg idag. Kallar inte tiden snarare på den hållning som den schweiziske teologen Karl Barth på 1930-talet artikulerade i sin stridsskrift Nein! – det fullständiga avståndstagandet från all typ av kompromiss med, och legitimering av, de krafter i samhället som vill ställa människor mot varandra?
Ossian
